Nietzsches gudomliga människa

Satt och tänkte lite på Friedrich Nietzsches teorier om människans väg att bli sina egna gudar. Om vi antar att möjligheten att bli sin egen gud är möjlig, är vägen dit så lång egentligen? Jag tolkar det som att vad Nietzsche syftar till denna mänskliga gudomlighet som ett rent psykologiskt tillstånd, något som nås genom eller kräver någon form av nihilism men samtidigt grundar sig i något slags högre ideal. Någon som kanske ägnat detta en längre tanke än mig som kanske kan införa sina egna synpunkter på det hela?

Nu är jag ute och cyklar på halt vatten men jag har fått för mig att Nietzsches bild var betydlig mer evolutionistisk än Zen-lik. Alltså att människan som art måste sträva framåt, istället för att alltid släpa på eftersläntarna. Men det handlar inte om att alla starka ska gadda ihop sig mot de svagare, utan att varje individ ska uppnå (kanske felaktigt ord) självförverkligande, bli allt man kan vara, "Bli den du är". Om de individuella 'framåtsträvarna' frigör sig ifrån den mediokra massan så kommer det utvecklas en ny människa. Genom en sådan konstant framåtsträvan så blir vi åtminstone våra förfäders gudar och de efter oss blir våra gudar, alltså 'gudomlighet' är något vi människor kan uppnå inget vi borde underkasta oss.

Men som sagt, inte alls väldigt påläst på området.

Har inte läst så mycket Nietzche men han hade väl sin teori om övermänniskan! Genom det naturliga urvalet dvs att dom svaga går under och dom starka blir kvar så kommer människan att bli herrar över sitt eget öde. En brutal filosofi kan tyckas men kanske inte helt fel

Som jag tolkade det så menade han, likt Egosum sa, att människan som individ alltid måste sträva framåt för att kunna nå sin egen utvecklingstopp eller åtminstone eftersträva den hela tiden.
Många filosofer pratar gärna om människans förbättrande som att det måste ske i större sociala grupper/samhällen och de verkar oftast att förverkligandet (vilket förverkligande de nu talar om) inte kommer ske förrän det passerat genom generationer. Det var här jag tyckte Nietzsche skiljde sig, visst talade han om ett gudomligt samhälle men jag tolkade det som att först måste individen uppnå det tillståndet för att det ska sprida sig genom ex. samhället.
Eftersom han gärna såg till de nihilistiska teorierna tror jag att han inte såg denna process som skulle ta generationer att utveckla, utan att vara något som faktiskt skulle kunna ligga inom räckhåll inom ens livstid. Den gudomliga människan skulle kunna existera utan det gudomliga samhället och detta fick in mig på spåret om att detta var ett rent psykologiskt tillstånd för individen. Medan det å andra sidan skulle betyda något helt annat för ett helt samhälle (som antagligen skulle dröja generationer innan förverkligandet) så fanns gudomligheten att nå för individen så mycket närmare.
Jag kanske är inne på helt fel spår men det öppnade mig för egna teorier kring individens självförverkligande och gudomlighet som något att kämpa och uppnå inom sin egen livstid. Frågan där är bara hur?

lev som en sann narcissist, känn varken empati eller sorg. gör allt vad du vill och om någon hindrar dig sopar du honom/henne av banan.
jag är inte alls förtjust i den galna tanken om den "perfekta människan". vi är och kommer alltid vara kuvade av köttet och beroende av varandra.
Ett samhälle kräver samhällsklasser. dvs, det behövs en elit som leder massan. Om inte underklassen funnits hade vi alla levt som trälar. Eliten är oftast bäst på att prata och tänka, när det ska till att handla är de rädda att skita ner händerna.

det som är självaste poängen är att människan återskapar sig själv för varje generation. det vill säga, stoppet ligger i människans korta livstid. klokhet förs inte vidare annat än i efterlämnade pergament eller hemsidor. och vi kan studera hur mycket vi vill, men teorin är alltid underlägsen praktiken. varje människa måste gå på sina egna nitar, och själv upptäcka vad som funkar och inte. (de gamla KAN ju haft fel)

Jag måste dock säga, att vi i allra högsta grad utvecklas som människor. på bara hundra år kan vi se generationernas helt olika synsätt. från de gamla obildade pensionärerna till dagens högintelligenta ungdomar (ja, trots dokusåpor och datorspel så är vi betydligt intelligentare idag än för 100 år sedan) Vi har ifrågasatt och åsidosatt dum envishet till förmån för en humanare livsåskådning till exempel. från feodalistiska ståndsamhällen till dagens socialdemokrati.

fast Nietzche menade på att det måste finnas lika delar av allt, sorg, glädje, empati, hänsynslöshet, ordning och kaos (även om det sistnämnda är den yttersta ordningen). Tror inte att han la lika stor vikt på den perfekta människan som strävandet efter den, tror nästan till och med att han ville få fram att den perfekta människan aldrig kommer existera, bara tanken och målet om den. Nu vet jag inte riktigt heller hur det ligger till exakt på den punkten men jag har för mig att Nietzsche också prisade praktiken före teorin.

Det är klart att man kan tolka Nietzsche lite olika, speciellt sedan han skrev mer skönlitterärt än långdragna filosofiska utläggningar. Själv tycker jag inte det handlar så mycket om att trampa ned och slå ned alla som står i sin väg, utan tvärtom, att det är en själv man måste övervinna. Man måste separera sig själv från den mediokra massan och dess värderingar, man måste finna sin egen sanning som stämmer för en själv och inte för att den låter jättefin och puttinuttig. Om man väl lyckas komma över sin egen simpelhet och medelmåttighet, det faktum som är att man är människa, så kommer man inte behöva trampa på någon för att ta sig fram. "På den rätta vägen finns ingen kö i allafall".

Ursäkta att jag går off topic nu, men varför är kaos den yttersta ordningen?

Jag vill minnas att vi talade om detta under en kemilektion, att ett ämne var fulländat när det nådde entropi, kaos. Stämmer detta även i samhället, alltså?

Så fort du sätter en regel eller en lag på någonting så utesluter du eller dömmer ut en handlingar som kan liknas vid varandra men som i slutänden är helt olika från varandra. Kaosets regler säger att allt som sker är unikt och ska behandlas därefter. Säg exempelvis att döda någon är fel men kan du säga att det är det vid varje given situation? Att döda någon vid självförsvar eller av misstag? Det kan vara fel men det krävs att varje sådan handling bedöms helt unikt eftersom varje händelse är helt unik.
Nu är jag inte så jätteinsatt i just kemi men inom kvantfysiken talas det om kaos eftersom när du kommer till att undersöka så små beståndsdelar så inser du att det inte finns några givna regler för hur dessa partiklar kommer reagera med varandra eller sin omgivning, varje händelse där är just unik. Kaos är således den yttersta formen av ordning för den utesluter eller begränsar sig inte till regler/lagar som skapats från en unik händelse. Det är väl den kortare förklaringen av kaos kan man säga.

Ah, då fattar jag

nu är jag inte en gud på ämnet men jag ger det ett försök.

Nietche hävdade subjekt, liksom schopenhauer o kirkeegard. Detta var en sorts reaktion till Hegels objektiva värdsförnuft. M.a.o. de menade att viljan styrde historieutveckling tillskillnad från Hegel som menade att människan var ett redskap till världsförnuftet som styrde historieutvecklingen. En naturlig konsekvens av att man tillskriver subjektet mer än vad hegel gjorde, blir att man lägger ett större ansvar på människan.

den gudomliga människan - eller ubermensch, som jag antar att du menar - är detsamma som den människa som säger o gör vad han tycker oavsett den breda massans ståndpunkt.

jag förstår din poäng, men det måste vara nått mer till det känns det som.