Hur mycket ska man tåla?

Finns gränsen för hur mycket man ska tåla, hur mycket man ska behöva stå ut med? När passeras gränsen och hur vet man att den är passerad?

Man kan ju tänka sig att det här kan vara växlande/flytande gränser men oxå att det för en del är klara regler, nästan statisk tillstånd. Finns det rentav ett allmänkollektivistiskt´genomsnitt för när man stiger av det skenade tåget, där alla och envar inser att gränsen är överskriden för lidandet/utståendet? Och hur nådde vi isf dit till den insikten? och eller fanns den rent av med redan från början i grottan?


Tänker inte snitzla ut specifik avsikt då ämnet kan tänkas få ett större lyft om det är ni själva som får stå för den biten.

Din frågeställning är väldigt tvetydig, liksom mitt svar.

Jag anser att man har "gått över gränsen" som du skriver, då ens tillvaro till större delen känns hopplös. När man börjar se sig som ett offer, och frågar sig "varför händer allting just mig?". Befinner man sig i detta tillstånd, och då drabbas av ännu ett stort slag i ansiktet, tex. dödsfall, skilsmässa eller avsked från arbete, tror jag man har gått över gränsen, dvs. då man inte känner att någonting spelar någon roll längre.

Jag tror verkligen på att det måste till någon kraftig motgång, men man går nog bara över gränsen, då man redan tidigare befinner sig i ovannämnda sinnesstämning.


(kanske missuppfattade jag din fråga)

G

ja fattar inte alls din fråga

För att kunna filosofiera måste man inte bara förstå frågan, utan även steget efter frågan som således kan kallas svaret.

Så min fråga är: vad är frågan nebutsduts?

Jag tror jag förstår något av din mening med frågan/frågorna. Jag tror det är skillnad på i vilket läge du frågar, och vem du frågar. De växlande gränserna går nog att tillskriva individer, det beror så mycket på hur mycket de är utsatta för. Jag ser det som att för kollektivet är gränserna mer flytande, det är fler inblandade, saker och ting tar ut varandra och hela synsättet blir mer utslätat.

jag förstår frågan: när han man nått sin brytpunkt där man lämnar det friska och träder in i psykosen/vansinnet.

svaret är oändligt. omständighterna kan nog vara vilka som helst, men känslan slutar nog i att man känner en total uppgivenhet inför tillvaron. man känner att man förlorat allt. sin familj, sina principer man trodde på visade sig falska etc.

Ja.

Det är nog den där uppgivenheten jag känner, håglös.
Undrar ibland hur fan jag står ut med existens alls när det är som jobbigast.
kan pendla mellan euforisk andlighet och nestämd svartsyn (ja jag är påverkad av katastrofen). Eftersom inget av det stannar upp och blir mitt status que så börjar jag tro att vissa av oss ALLTID kommer att stå ut, vilket en del ser en styrka i medans vi andra lider?

Hur länge står NI ut? Gör ni det? och om inte ...vad blev det?

visst pendlar man i sinnestämning rätt ofta på en dag. men om det blir för påtagligt liknar det ju nästan manodepressivitet.
Att leva är tufft, speciellt i dagens samhälle. man måste hitta en plats där man kan känna sig trygg tror jag. där man vet vad man har.
Att navigera sig genom livet när känslorna byts om så fort är plågsamt, därför gör man bäst i att sätta upp vissa iktlinjer och inte avvika från dem.

vad som finns på andra sidan av denna gräns vill jag helst inte tänka på. Det är förmodligen den gränsen yxmördare, sociopater och annat kräk passerat.

jag tänker direkt på människor som är våldsamma och då menar jag inte våldsverkare, utan människor som gör vad som helst för att nå sina mål. det är dom som jag kalla sociopater och den personligheten framivras nog av samhället, då framgång är allt och eftertanke inget.

gränsen passeras nog klart och tydligt när man ser att människor lider av ens gärningar och bortser och/eller njutar av det. människan är mycket duktigare på att rättfärdiga sig själv än vad man tror.