Försvinner världen när jag blundar?

En av de stora genuint filosofiska frågorna, som nog många även icke filosofiskintresserade människor ställt sig och som naturligt genereras av den mänskliga erfarenheten lyder

Om jag iaktar ett bord och sedan blinkar eller vänder bort mitt huvud; existerade det i den stund jag var oförmögen att förnimma det?

I viss mån är detta ett huvudspår inom den klassiska kunskapsteorin och uppmärksammas i Decartés metodiska tvivel, frågan om vilken exakt kunskap subjektet kan erhålla från den objektiva verkligheten.

Min hudsakliga ingång till frågan är via David Hume, som i den första delen av sin avhandling om den mänskliga naturen, formulerar problematiken på elegantast tänkbara sätt.

Via en kedja av resonomang baserat verkets grunbultar, kategoriserngen av idér som kopior av intryck, och vidare förnuftets indelning av dessa i enka, allmänna, eller abstrakta idér allt utifrån dessas inbördes förhållande i likhet, tid, rum etc närmar han sig frågeställningen. Resonomanget liknar det om orsak och verkan där sinnet efter att ha förnummit varje enskild instans i ett kaosalt samband aotamatiskt skapar ett generellt samband mellan dessa händelser som, enligt Hume saknar grund, annat än i "sedvänjan." Hume resonerar med samma logik när han säger att om någon exempelvis går in i ett rum och erfar alla de förhållanden i rum, färg och form, som får att skapa idén om rummet, sedan går ut och kommer tillbaka igen, förnimmer han ett identiskt intryck, men i lika hög grad ett nytt avskilgt från det första.

Det är sedan förnuften som fyller ut tomrummet mellan de identiska intrycken och som därigenom skapar idén om ouphöerlig existens bortom det förnimmbara.

Det är svårt att avisa möglighten att rummet skulle kunna vara försvunnet men är det verkligen rimligt? Är det inte snara en växelverkan mellan den subjektiva upplevelsen av tingen i medvetandet och den objektiva verkligheten vi har att göra med?

Världen så som vi människor upplever den är inte hur världen egentligen är. Detta kan man härleda från att organismer har olika verklighetsuppfattningar. oändligt många, och att tro att just människans verklighetsuppfattning är hur den objektiva verkligheten egentligen är är idioti.
Så:
1. Du kollar på "Objektiv verklighet A" och då skapas "Subjektiv verklighetsuppfattning A" (Upplevelsen av t.ex. ett bord existerar).
2. Du slutar kolla på "Objektiv verklighet A" och då skapas inte "Subjektiv verklighetsuppfattning A" längre (Upplevelsen av bordet upphör och därmed existerar inte längre bordet, det existerar nu endast som ett minne som är extremt förvrängt i förhållande till den egentliga upplevelsen som detta minne representerar).

Den objektiva verkligheten av bordet (som inte är som människans uppfattning av den) existerar fortfarande dock. Om man nu tror på att det existerar en objektiv verklighet, det kan ju alltid vara så att ens medvetande är allt som existerar.

Människans verklighetsuppfattning är den enda uppfattningen människan någonsin kommer att erhålla. Det vill säga att allt människan har kunskap om är allt format ur det mänskliga perspektivet. Vad är då, och hur definierar vi, den objektiva verkligheten.

Den objektiva verkligheten kan omöjligt existera, om meningen till definitionen utav existens ligger i kommunikationen mellan betraktaren och tinget. Så fort mina sinnen känner av något så är jag hundra procent säker på att det existerar, eftersom det har givit mig en känsla.

Vi har aldrig någonsin känt av en objektiv verklighet eftersom det säger emot sig självt eftersom vi måste betrakta det för att bekräfta dess existens.

Med det menar jag att jag inte riktigt håller med om att man kan säga "hur den objektiva verkligheten egentligen är". För oss människor är våran verklighetsuppfattning den enda uppfattningen!

Men vi kan alltid anta att något kan betraktas annorlunda. Ungefär samma sak som att anta att något annat än vad vi har kunskap om existerar. Bara att definitionen existens är skapad av människor, vilket utgör att det inte existerar på samma sätt som oss!

Ursäkta om det blev en side-topic, men i min mening så kräver filosofisk framgång mycket mer än bara 'fråga>svar'.

Jag brukar vara mycket för sådana "djupa" tankar men detta är enligt mig lite väl överdimensionerat.
Om du sitter på en stol och blundar och jag slår dig på käften så kommer du känna det oavsett om du öppnar ögonen eller blundar, det är åtminstone bevis nog för mig..

På rak arm såhär så skulle jag väll säga att den objektiva verkligheten skulle kunna definieras som: Det okända som sinnen reagerar på och därefter bygger upp en subjektiv verklighetsuppfattning. Och ja människan kan inte uppleva någonting annat än dennas verklighetsuppfattning. Men man måste acceptera (om solipsism nu inte är ens grej) att alla organismer har sin egen verklighetsuppfattning. T.ex. så är manetens verklighetsuppfattning fullständigt olik människans. Detsamma med bladlusen, och bakterierna, och träden, och rockan osv.

Så: När jag kollar på någonting så tolkar mina sinnen den okända objektiva verkligheten och t.ex. synen av ett äpple uppstår i mitt huvud. När jag sedan blundar så avbryts denna tolkning och äpplet slutar att existera, det existerar då bara som ett minne. Och detta minne är fullständigt förvrängt i förhållande till den egentligen upplevelsen av äpplet.

Jag hoppas att det rädde ut någonting om det var några oklarheter

Och ja, den objektiva verkligheten kan väll inte upplevas för direkt den upplevs då är det en subjektiv verklighetsuppfattning, så på sätt och vis så existerar den ju inte, men sedan så tolkar ju ens sinnen den efter allt, så den existerar på sitt sätt

När jag försöker reda ut detta så måste jag tänka mig hur synen på 'objektiv verklighet' ser ut hos människor. Och det jag tror mig ha kommit fram till är att folk tenderar att se den objektiva verkligheten som något som alltid existerar, bakom våra perspektiv. Och den tanker slår mig lite nu också när du nämner 'subjektivt'. Som att det finns en verklighet som alltid existerar parallellt med oss och verkar med eller utan oss.

Hur tolkar vi egentligen den verkligheten?

Jag skulle säga att tanken på en objektiv verklighet reducerar empati, som om det vore en mittpunkt av universum, eller som om det vore guds perspektiv. De perspektiv som existerar är bara ifrån levande ting. Det är bara oss, våra illusioner, våra känslor och allt vi består av.

Det äpplet du talar om existerar inte om du inte har intryck av det, men minnen existerar som en del av dig, så äpplet existerar från och med att du skapat dig ett intryck, vilket i sin tur är en känsla. Så våra perspektiv är känslan av verkligheten. Och med det har var och en sina egen verklighet.

Det enda jag skulle acceptera att definiera som en objektiv verklighet är om man man multiplicerade alla världens känslor med varandra. Hur fan man skall gå tillväga här ja, är ett mysterium

Jag tror inte att just denna fråga hör till de största frågorna, då de allra flesta fattar att bord finns även om man blundar. Till och med solipsisten finns även om jag blundar.

Bordets objektiva verklighet fortsätter att existera, men inte våran subjektiva sinnestolkning (hur det ser ut för oss människor).

Hur menar du nu? Sinnena tappar minnena när du blundar?

Minnet av upplevelsen av bordet fortsätter att existera efter att upplevelsen av bordet upphör. Men minnet av bordet är fullständigt förvrängt i förhållande till den egentliga upplevelsen av bordet.

Men det känns inte som att jag där riktigt adresserade det du undrar över.. Ifall så är fallet så fråga igen fast med andra ord ^^

Hur vet du det?
Separerar du minnen och upplevelser från varandra?

För att det finns medvetande om minnet av bordet efter att jag slutar uppleva det. Du kan själv bekräfta det genom att:
1. Kolla på ett äpple.
2. Ta bort äpplet.
3. Kom ihåg hur äpplet såg ut.

Den mentala bilden som uppstår av äpplet är minnet.

"Separerar du minnen och upplevelser från varandra?"

Självklart. Försök minnas hur äpplet ser ut efter att du tagit bort det, och kolla sedan på äpplet igen. Då märker du att minnet av äpplet är fullständigt förvrängt i förhållande till sinnesförnimmelsen av äpplet.

Upplevelse är väll kanske ett dåligt ord då man kan säga att man upplever minnet och att man upplever sinnesförnimmelsen (synen i detta fall).

Så snarare: Jag separerar minnen och sinnesförnimmelser.