2011-11-26, 15:42
#1
En av de stora genuint filosofiska frågorna, som nog många även icke filosofiskintresserade människor ställt sig och som naturligt genereras av den mänskliga erfarenheten lyder
Om jag iaktar ett bord och sedan blinkar eller vänder bort mitt huvud; existerade det i den stund jag var oförmögen att förnimma det?
I viss mån är detta ett huvudspår inom den klassiska kunskapsteorin och uppmärksammas i Decartés metodiska tvivel, frågan om vilken exakt kunskap subjektet kan erhålla från den objektiva verkligheten.
Min hudsakliga ingång till frågan är via David Hume, som i den första delen av sin avhandling om den mänskliga naturen, formulerar problematiken på elegantast tänkbara sätt.
Via en kedja av resonomang baserat verkets grunbultar, kategoriserngen av idér som kopior av intryck, och vidare förnuftets indelning av dessa i enka, allmänna, eller abstrakta idér allt utifrån dessas inbördes förhållande i likhet, tid, rum etc närmar han sig frågeställningen. Resonomanget liknar det om orsak och verkan där sinnet efter att ha förnummit varje enskild instans i ett kaosalt samband aotamatiskt skapar ett generellt samband mellan dessa händelser som, enligt Hume saknar grund, annat än i "sedvänjan." Hume resonerar med samma logik när han säger att om någon exempelvis går in i ett rum och erfar alla de förhållanden i rum, färg och form, som får att skapa idén om rummet, sedan går ut och kommer tillbaka igen, förnimmer han ett identiskt intryck, men i lika hög grad ett nytt avskilgt från det första.
Det är sedan förnuften som fyller ut tomrummet mellan de identiska intrycken och som därigenom skapar idén om ouphöerlig existens bortom det förnimmbara.
Det är svårt att avisa möglighten att rummet skulle kunna vara försvunnet men är det verkligen rimligt? Är det inte snara en växelverkan mellan den subjektiva upplevelsen av tingen i medvetandet och den objektiva verkligheten vi har att göra med?
Om jag iaktar ett bord och sedan blinkar eller vänder bort mitt huvud; existerade det i den stund jag var oförmögen att förnimma det?
I viss mån är detta ett huvudspår inom den klassiska kunskapsteorin och uppmärksammas i Decartés metodiska tvivel, frågan om vilken exakt kunskap subjektet kan erhålla från den objektiva verkligheten.
Min hudsakliga ingång till frågan är via David Hume, som i den första delen av sin avhandling om den mänskliga naturen, formulerar problematiken på elegantast tänkbara sätt.
Via en kedja av resonomang baserat verkets grunbultar, kategoriserngen av idér som kopior av intryck, och vidare förnuftets indelning av dessa i enka, allmänna, eller abstrakta idér allt utifrån dessas inbördes förhållande i likhet, tid, rum etc närmar han sig frågeställningen. Resonomanget liknar det om orsak och verkan där sinnet efter att ha förnummit varje enskild instans i ett kaosalt samband aotamatiskt skapar ett generellt samband mellan dessa händelser som, enligt Hume saknar grund, annat än i "sedvänjan." Hume resonerar med samma logik när han säger att om någon exempelvis går in i ett rum och erfar alla de förhållanden i rum, färg och form, som får att skapa idén om rummet, sedan går ut och kommer tillbaka igen, förnimmer han ett identiskt intryck, men i lika hög grad ett nytt avskilgt från det första.
Det är sedan förnuften som fyller ut tomrummet mellan de identiska intrycken och som därigenom skapar idén om ouphöerlig existens bortom det förnimmbara.
Det är svårt att avisa möglighten att rummet skulle kunna vara försvunnet men är det verkligen rimligt? Är det inte snara en växelverkan mellan den subjektiva upplevelsen av tingen i medvetandet och den objektiva verkligheten vi har att göra med?