Gud på de anklagades bänk

2005-01-01 20:05 GP

Nyårsdagen 2005 gick i sorgens, solidaritetens och de obesvarade frågornas tecken. I Torslanda kyrka gick man så långt att man satte Gud på de anklagades bänk.

Hur är det att predika om en Gud vars verk inte höll?
- För mig är det viktigt att aldrig ens försöka komma i närheten av krystade förklaringar. En naturkatastrof kan ingen människa ställas till svars för. Det finns bara Gud att ställa till svars, säger Henrik Törnqvist, kyrkoherde i Torslanda församling.

Precis som alla andra präster i vårt land hade han som uppgift att på årets första dag be människor att sätta sitt hopp till en Skapare som tycks ha misslyckats med sitt verk. Jorden, som representerar vår yttersta fysiska trygghet, har rämnat.

Tusentals flaggor på halv stång berättade att Sverige är ett land i sorg. Än så länge är alla siffror över hur många offer katastrofen skördat mycket vaga. I Torslanda uppger Sven Höper, Torslanda SDN, att siffran för antalet saknade (inklusive döda) är åtta. Siffran är oförändrad sedan i torsdags.
Inga namn nämndes men de saknade och deras anhöriga fanns i allas tankar denna dag i den lilla vitkalkade kyrkan vars murar stått sedan medeltiden. Brev från stiftets biskop, Carl Axel Aurelius, lästes upp liksom gemensamt brev från landets alla biskopar. Och Henrik Törnqvist tog upp tre goda ting att ta till sig i det fruktansvärda.

Det första var den fördjupade vänskap och offervilja som växt fram. Det andra insikten att livet är här och nu. Vi har annars en förmåga leva i morgon. Det tredje slutligen handlade om att protestera. En helig protest mot en Gud som bär ansvaret.
- När jag sade det tänkte jag på en grupp judar som efter andra världskriget gjorde en rättegång där de satte Gud på de anklagades bänk. Gud förklarades skyldig men när rättegången var över lade de ändå sina liv i hans händer.
Om man tror att man som präst och kyrka skall kunna svara på frågor som uppstår när sådant här händer tar man fel, säger Henrik Törnqvist.
- Min erfarenhet är också att det är inte svar utan närvaro som är det viktiga.
Behovet av närvaro var också det som fick Sheila DeVaughn och Ulf Andersson att denna dag finnas på Herkulesgatan 1 i Göteborg. De är båda engagerade i BOA (Brandoffrens anhöriga).

Ulf Andersson förlorade sin dotter Jane, 16 år, i Backabranden. Sheila DeVaughn tillhörde de lyckliga, vars dotter överlevde. Men att överleva är också ett trauma. Det är den brännande frågan som nästan alla överlevande konfronteras med. Varför glömde Gud mig?, säger Sheila DeVaughn.
- Och det tar tid att komma tillbaka. I dag har min dotter fått tillbaka sin drömmar men det har inte varit enkelt.

Minnet fungerar också så att nya katastrofer aktiverar minnet. När Sheila och hennes dotter såg bilderna från Sydostasien kom de själva ihåg hur döden nuddade vid dem. När de såg nyårsaftonens bilder från diskoteksbranden i Argentina där 175 ungdomar omkom var de där.
- Allt revs upp. När vi såg bilderna från Buenos Aires av ambulansen med de öppna dörrarna, de brända kropparna och ungdomarna var vi några av dem.
Som överlevande och anhörig kan man göra mycket, berättar Ulf Andersson. Och särskilt ungdomar vill ha hjälp. Ungdomar från hela landet tar i dag kontakt med BOA i Göteborg när till exempel en klasskamrat dött.
Sheila DeVaughn och Ulf Andersson väntar sig nu också att frågorna kommer att öka när skolorna börjar och klasskamrater saknas.

Torslanda kyrka och Herkulesgatan i Göteborg var bara två av alla de platser som mötte det nya året med bilderna på katastrofens offer på sina näthinnor. Samtidigt som Christinae kyrkklocka i Alingsås slog 09.00 ägde flaggmanifestationen rum på torget intill. Och överallt, i små och stora grupper, stannade Sverige i en tyst minut.

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=195439


Intressant, förkunnare av "Guds" budskap misströstar. För en ickereligiös väcker insikten full förståelse. Att under grumlig täckmantel som t ex, vi förstår icke "Herrens" outgrundliga vägar etc. legitimera massdupering borde komma till vägs ände. Vetenskap i st f vidskepelse i ett upplyst tidevarv.

Gud, som haver barnen kär,
Se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
Står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
den Gud älskar lyckan får.

-gällde ej för mängder av gudfruktiga o andra
oskyldiga små barn som miste livet i flodvågorna-

Slutar inte "gud som haver bla bla" med orden "du förbliver fader vår". Eller har jag fel?

Båda versionerna finns.

Texten lydde i sin första version (citerad enligt Ronnås): "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är, vart min värld och lycka vänder, det står allt uti Guds händer." Under 1800-talet fick bönen ett tvåradigt tillägg: "Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får." Innebörden i detta uttryck är inte glasklar. Egentligen menas det att den som har Gud kär blir lycklig. Men raderna kan också förstås så att Gud inte älskar alla - bara den som Gud älskar får lyckan. Det kan bli riktigt knepigt om Gud inte älskar alla! När barnabönen vann inträde i psalmboken ändrades de rader som kan missförstås så att slutet av psalmen lyder: "Lyckan kommer, lyckan går, / du förbliver, Fader vår." I hemmen läses väl ännu rätt allmänt det uttryck som kan missförstås.

ref. http://www.evl.fi/borga_stift/psalmer/psalm493.htm

Eeeh, det är bara de som tror på Gud som har såna problem. Att få sin teologi att gå ihop. Samma hände ju efter jordbävning i Lissabon. Ingenting nytt här inte.