Citat:
Fast ibland ar det faktiskt valdigt svart att dra en grans. Vad sager du t.ex. om sa olika forfattare som Sartre, Camus, Almqvist, Ibsen, Dante, Swift, Orwell.
Var inte moral, politik, filosofi och teologi en valdigt stor del av deras forfattarskap?
Och for att inte glomma Strindberg himself. Borde han vara politiker eller teolog eller varfor inte vetenskapsman pa heltid, istallet for att slosa bort dessa talanger i sitt forfattarskap, i sadant fall??
[/b]
Ursprungligen postat av jimmypage
Citat:
om ens styrka är "de langa, nastan andlosa, moraliska resonemangen" borde man bli filosof (alt. teolog), inte romanförfattare.
Fast ibland ar det faktiskt valdigt svart att dra en grans. Vad sager du t.ex. om sa olika forfattare som Sartre, Camus, Almqvist, Ibsen, Dante, Swift, Orwell.
Var inte moral, politik, filosofi och teologi en valdigt stor del av deras forfattarskap?
Och for att inte glomma Strindberg himself. Borde han vara politiker eller teolog eller varfor inte vetenskapsman pa heltid, istallet for att slosa bort dessa talanger i sitt forfattarskap, i sadant fall??
[/b]
fast i de flesta ovan nämnda fall så är knappast den moraliska diskussionen deras största styrka, det var mest den formuleringen jag hängde upp mig på.
strindberg liksom almqvist klarar inte av att vara annat än berättare - och det är deras största styrka, tycker jag. när strindberg skriver filosofi i de blå böckerna blir det ändå epik och narrativ av det hela, när han skriver en filosofisk dialog blir det ett miniatyrdrama, osv. när almqvist skriver läroböcker i svenska språket glömmer han bort sig själv och den lilla meningen som ska exemplifiera "sj"-ljudet svävar ut till en liten sagonovell där han helt glömmer bort det pedagogiska på vägen.
likaså är camus främst författare; den teoretiska 'myten om sisyfos' däremot blir dödligt långtråkig, trots sitt lilla format. sartre har jag läst för lite för att uttala mig om. orwell vill undervisa och det blir bara tröttande allegori av det hela. dante är ju fullblodspoet, och den kristna allegorin blir bara en bisak i vad som först och främst är en enastående berättelse. likaså fördelar han matematiskt sin berättelse mellan inferno, purgatorio och paradiso, och skapar en inom verkets egna ramar sammanbindande kausalitet som först och främst motiveras av berättelsen i sig, inte av en utanförliggande moral. dostojevskij däremot tvingas i 'brott och straff' tillföra paradiso inte därför att det är berättelsens naturliga avslutning, utan för att föra fram den påtvingande sensmoralen. swift klarar sig därför att den moraliska svartsynen hela tiden utgör en komponent i berättelsen (jfr. t.ex. om gulliver skulle finna kristus och försonas med mänskligheten efter sina resor - hu!; det är precis detta som sker för raskolnikov - det kristna ljuset framträder just som en deus ex machina, en gudom ur maskineriet, som presenteras helt utan motivering). ibsen är bara så tråkig att jag inte orkar ödsla mer utrymme.

ops: