Citat:
Att vi lever i ett samhälle där bad boysen får ligga runt till tjejerna är 25-30, och först då får nice guysen en chans, när tjejerna vill gifta sig och skaffa barn, är bara... fel.
Nu är ju detta förstås enbart generaliseringar, och alla tjejer är ju förstås inte så (bara dom jag har stött på i min livstid), men varför gör tjejer så här öht?!
Grundfrågan handlar främst om när unga människor inser att livet faktiskt har börjat, eller i vissas föreställningsvärld: slutat. (eller när detta faktum börjar föranas), att prövoperioden och lekexperimenterandet trots allt har ett slut någonstans därborta där framtidsreflektionerna kickar in vad gäller presumtiv livslång partner, potentiell pappa/mamma till ens barn. Avståndet till högstadietidens odödlighet ökar, ens egna föräldrar börjar åldras och man börjar kunna se sig själv i ett tidsperspektiv man kanske aldrig tidigare hade kunnat föreställa sig.
Alla ser det inte så här vid cirkus trettiotre, vissa blir per mognadsdefinition aldrig vuxna, en allt större skara skiljer sig från den de föreställde sig skulle vara deras eviga kompatibla andra hälft, en del ifrågasätter tvåsamheten så starkt att de av olika anledningar väljer bort den, några fortsätter med samma upprepningstvång som vid tjugoett vad gäller vilka killar/män/tjejer/kvinnor de faller för och hugger hellre av sig handen än att backa in i sig själva för att fundera över varför ens liv känns så fucked up när just detta var det sista som var meningen att hända när man blickar tillbaka på de halvt suddiga visioner man hade tio år tidigare.
Som svar på din fråga: Fram till ett visst livsuppvaknande kan man kosta på sig det mesta vad gäller utsvävningar och halvdestruktiva lockelser utan att fakturorna blir skyhöga i emotionell betalning. När nya insikter pockar på ens uppmärksamhet ökar tvivlet och priset men även sökandet efter något stabilt, tryggt och kontinuerligt.