Ursprungligen postat av DXM-Redemption
Det folk inte inser är att nykärleken går över. Nykärlek och förälskelsestadiet är något man bör använda när man blir mer som vänner, att se tillbaka på, och använda som en flamma i förhållandet och fortsätta vidare som de goda förstående vänner man är.
Jag vill vara vän med min partner, jag vill att min partner ska förstå mig. Jag vill att min partner ska vela förstå mig, på samma sätt som jag vill förstå min partner. Det första jag ställer mig när jag träffar någon är "kan jag tänka mig att vara vän med den här personen?".
Ett förhållande med någon är att man ska kunna dela med sig av sina svårigheter, stötta varandra, och hjälpa varandra i samklang till att bli något/någon man är "Menad" att bli/vara. Att ge och ta villkorslöst, utan att hålla räkning, för att man bryr sig om personen, då är det ingen ansträngning. En djupare förståelse för en individ och dess svårigheter - att spegla sig själv i någon annan och förstå sig själv bättre på vägen.
I slutändan är man bara vänner, om än goda vänner som tänder på varandra och har haft en passion för varandra. Därtill gäller det att alltid försöka kunna överraska i ett förhållande, men det kräver ju ett visst intellekt också, vilket få människor besitter om misantropiska lilla jag ska vara ärlig.
Så synd bara att människor generellt är egoistiska as som nästintill alltid ser till sig själva eller vad som skiljer en annan åt istället för att glädjas åt de små saker man har, inte försöka sträva i oändlighet, och istället se de likheter som för oss samman.
Hela ämnet är otroligt komplext, relationer till människor, närhet och rädsla till närhet med andra människor, rädsla att öppna sig i rädsla av att känna sig svag/underlägsen, fysisk attraktion, evolution och "gud" vet jag vad som spelar in. Man kan inte få in allting i ett och samma, någon karaktär, något något alls. Hela diskussionen är så meningslös och handlar bara om vad man har för prioriteringar och "mindset".
Det handlar om var man står i livet och om man vågat ställa sig frågan "Vem är jag, var är jag, vem vill jag bli och varför?" Vågar man ställa den frågan på riktigt bör man inse att man inte nöjer sig med halvljummna och ospännande relationer som egentligen inte ger något (på ett intellektuellt plan) eller utvecklas i samklang.
Vissa människor, de flesta, gillar ytliga och flyktiga förhållanden med människor för att dom inte har självkänsla nog att "begära" eller bejaka de känslor dom egentligen besitter. De är vana att begära "för lite", de vet inte vad djupare förstående relationer handlar om, och nöjer dig med något som är ”mindre” än det dom egentligen strävar efter. Det har ju alltid varit enklast så, och så kommer det förbli.
Hittar man någon med liknande prioriteringar, mindset och det finns en attraktion som man kan se tillbaka till vid svårigheter så får man skratta sig lycklig. I alla fall för min del.
En misantropisk överintellektuell snorunge som är född i feltid med ett falskt hopp om att människan kan vara något den inte är, för att man själv besitter intellektet att se de brister och karaktärsdrag som kanske inte är att föredra. Men man kan bara ta en människa för vad den är, tyvärr. Man kan inte förändra någon. Det enda man kan göra är att hitta någon som har liknande syn och spegla sig i varandra och skapa varandra, med varandras hjälp, till det man är "menad" att bli.