Vem skall ha rätt till sjukersättning?

Vilka principer skall vi ha när vi avgör vem som har rätt till sjukersättning?

Dessa diskutioner dyker upp i var och varannat forum när de igentligen skall ligga här under etik/filosofi.

Har ni några synpunkter? Förlamning vs. personlighetsstörningar?

Anything goes...

De som inte klarar av att ha ett jobb pga sjukdom, handikapp eller liknande.

Mentalt och fysiskt handikapp så får man sjukersättning. Min kompis levde på bidrag många år.

Det bästa vore egentligen att staten kunde garantera sina medborgare en minimistandard som alla hade rätt till och skippade individuella prövningar. Om folk sedan ville höja sin standard var man tvungen att ta ett jobb eller liknande.

Idag är ju psykiska besvär väldigt svårt att få ersättning för, då det inte kan mätas som fysiska sjukdomar. Men som nämnt tidigare ska alla med fysiska och psykiska hinder kunna få ersättning om de inte klarar av att arbeta.

Så ska det vara, tyvärr får inte vissa som behöver och vissa får fast de kan jobba. Hela systemet är fel, beror ju på hur tur och otur man har.

Väldigt många är nog mer lata än sjuka.

simple as that.

förstår inte vad TS menar riktigt, onödig trådstart då svaret är så självklart.

Ingen bör ha den rättigheten. Ur en liberal (inget jävla folkpartisnack) synpunkt så handlar det om att man inte får kränka de negativa rättigheterna. När du tar pengar från någon (skatt), så kränker du dess negativa rättigheter. Varav det inte går att dela ut positiva rättigheter utan att kränka någons negativa. Det är däremot helt acceptabelt med frivilliga donationer, och glöm inte att staten inte lyckas ta hand om de som har det värst i samhället, det är kyrkan och liknande som tar hand om hemlösa! Ingen välfärdsstat, för välfärdsstat - stat = välfärd.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Negativ...C3%A4ttigheter

Det där har ingenting med liberalism att göra. Liberalismen har stället republiken som ett axiom. Den republikanska tanken är sprungen ur liberal demokrati.

Det du skriver om är ju vanlig anarkism. Med ett sådant samhälle fullt utvecklad hade man exempelvis inte kunnat bedriva grundforskning och du hade inte kunnat sitta här och skriva en massa dravel. Det hade inte funnits datorer eller nät, då.

Det avgörande bör i min mening vara att man är psykisk eller fysiskt oförmögen att arbeta, även om man skulle vilja göra det. I många fall kan man utföra någon form av sysselsättning, lathet och självömkan bör inte få stå i vägen.

Majoriteten av sjukersatta har fått den baserat på psykiatrisk problematik. Så jag vet inte riktigt hur du resonerar här.

Bortse från att staten ger medborgarna sjukersättning, och tala istället om privata försäkringar i den nyliberala utopin och vilka de bör sjukersätta. Även om det troligtvis skulle kallas någonting annat, och framförallt variera i omfattning mellan försäkringsbolagen.