Nu lite mer inriktat på vad Bibeln faktiskt säger:
Citat:
1 Kor. 5:11
"Men nu skriver jag till er att sluta upp att vara i sällskap med någon som kallas broder och som är otuktig eller girig eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en utsugare, ja, att inte ens äta med en sådan."
Många av de som blir uteslutna varje år behöver inte vara människor av det slag som beskrivs här.
En person som blivit berusad en gång behöver inte vara en drinkare, och en som har begått en handling av omoraliskhet behöver inte vara en omoralisk människa. Vad skriftstället talar om är människor som ÄR drinkare, omoraliska, osv. Det är fråga om människor som uppvisar ett mönster av orätta gärningar, inte människor som vid något enstaka tillfälle begått en orätt handling.
Men enligt JV:s tillämpning räcker det med en enstaka orätt handling, och det för massor av ytterligare uppställda lagar, för att hamna i den kategori av människor texten beskriver.
Om personen sedan skall uteslutas eller inte beror helt på hur djup ånger de äldste tycker sig se hos honom.
Återkommer till denna vers flera gånger.
Citat:
Matteus 18:15-17:
“För övrigt, om din broder begår en synd, gå då och blotta hans fel i enrum med honom. Om han lyssnar till dig, då har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, så ta med dig en eller två till, för att varje sak må fastställas enligt två eller tre vittnens mun. Om han inte lyssnar till dem, så säg det till församlingen. Om han inte ens lyssnar till församlingen, så må han vara för dig alldeles som en man av nationerna och som en uppbördsman.”
Jesus säger inte: “Om din broder begår en synd, gå då till de äldste och rapportera detta för dem.” Men så säger JV. Det är ju vad Vittnena uppmanas att göra när de får vetskap om att en broder eller syster begått ett allvarligt felsteg. Det är till och med så att den som underlåter att rapportera en överträdelse någon begått, riskerar att själv hamna inför en dömande kommitté.
Handlar detta om en synd av mindre art, eller endast personliga motsättningar som sällskapet hävdar? Tydligen var det tillräckligt grovt för att syndaren kunde hamna utanför församlingsgemenskapen, om det gick så långt att församlingen tog tag i ärendet.
Jesu ord visar att man själv skulle gå till sin broder och tala med honom enskilt. Syftet med besöket skulle vara att “vinna sin broder”. Hade det lyckats så hade det stannat där. Först om alla försök hade misslyckats skulle broderns synd upp inför församlingen. Om inte heller församlingen lyckades få brodern på rätta vägar skulle man vidtaga åtgärder mot honom. Vilka åtgärder?
Det är uppenbart att den person, som förhärdade sig i ett orätt handlingssätt och vägrade att lyssna på församlingen, därmed avvisade församlingen och därför inte längre kunde betraktas som en medbroder. Han skulle därför i fortsättningen betraktas och behandlas som en som stod utanför församlingsgemenskapen. Han skulle, som Jesus sade, “vara för dig alldeles som en man av nationerna och som en uppbördsman”. Vad innebar detta i praktiken?
Hur betraktades människor av nationerna och uppbördsmän?
I VT 15/12 1981 sid. 10 framkommer JV:s extrema ståndpunkt genom att hänvisa till att de religiösa ledarna på Jesu tid betraktade människor av nationerna och uppbördsmännen med djupt förakt och avsky.
Men fariseernas inställning grundade sig inte på skriftenliga skäl. I stället läser man i Mose lag att judarna skulle älska främlingar och hjälpa dem i många avseenden, t.ex i
Citat:
5 Mos. 10:19:
"Också ni skall älska den bofaste främlingen, ty ni var själva bofasta främlingar i Egyptens land."
Den inställning de religiösa ledarna på Jesu tid visade saknar stöd i Bibeln. Jesus, som väl kände sin Faders inställning och kärlek till alla människor, visade en helt annan attityd till främlingar och syndare. Det kan man se till exempel under hans besök i uppbördsmannen Matteus hus:
Citat:
Matt. 9:10-13:
“Senare, när han låg till bords i huset, se! då kom många uppbördsmän och syndare och började lägga sig till bords med Jesus och hans lärjungar. Men när fariseerna fick se detta började de säga till hans lärjungar: ‘Hur kommer det sig att er lärare äter med uppbördsmän och syndare?När han hörde dem, sade han: ”De friska och starka behöver inte läkare, men det gör de sjuka och svaga. Så gå och lär er vad det här betyder: ’Barmhärtighet vill jag ha och inte slaktoffer.’ Jag har nämligen inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”
Det framgår klart av skildringarna i evangelierna att Jesus inte delade den intoleranta syn som fariseerna intog till människor av nationerna.
Ändå framhåller samma VT (15/12 1981) just denna oresonliga fariseiska attityd som ett föredöme.
Citat:
(Sid. 10) Jesu handlingssätt däremot “utgjorde inte något mönster för hur syndare som inte vill ångra sig och ändra sinne skulle behandlas”. (Sid. 11) "Jesus talade till dessa föraktade personer, enbart därför att de kom som ångrande människor som ville få sina synder förlåtna."
Man glömmer att det ofta inte var före utan EFTER det att dessa människor hade mottagit Jesu hjälp som de ångrade sina synder.
Citat:
2Tess 3:14,15:
"Men om någon inte är lydig mot vårt ord genom detta brev, håll då denne märkt och sluta upp med att umgås med honom, för att han må skämmas. Och håll honom ändå inte för en fiende, utan fortsätt att allvarligt förmana honom som en broder."
Liksom i 1 Kor. 5:11 uppmanas de kristna även här att “inte ha något umgänge med” den som handlar orätt. Men samtidigt sägs det uttryckligen att de skulle fortsätta att “förmana honom som en broder”. Att “inte umgås med” någon innebar alltså inte att all kontakt med personen skulle avbrytas.
Var det här en mindre allvarlig synd, som JV menar, som utgör grunden för församlingens hållning här?
Jämför 2 Tess. 3:14 med 1 Kor. 5:11 så ser man att det ord som har översatts med “ha umgänge med” (grek. synanamignysthai) är helt identiskt i båda texterna.
Är det så JV lär? Eller är det inte ett ytterligare exempel på hur det skulle fungera?
I 1 Kor. 5:11,13 uppmanas de kristna att undvika intim gemenskap med en s k “broder” som var så moraliskt fördärvad att han kunde betecknas som “ond” (vers 13). De kristna skulle inte ens “äta tillsammans med” en sådan. På bibelns tid innebar en inbjudan till en måltid ett mycket större bevis på förtrolighet än i våra dagar. En måltid var ett tecken på intim samhörighet mellan deltagarna. Men innebar undvikandet av detta slags samvaro med en person att han skulle frysas ut helt? Skulle han betraktas och behandlas som “död”? ÄVEN av sina anhöriga i församlingen? Att dra en sådan slutsats skulle vara att läsa in något i texten som inte finns där.
Citat:
2 Kor 2:5-7
"Om nu någon har vållat bedrövelse, har han inte bedrövat mig, utan er alla i viss utsträckning – för att inte vara för barsk i vad jag säger. Denna kraftiga förebråelse från flertalet är tillräcklig för en sådan man, så att ni nu tvärtom skall välvilligt förlåta och trösta honom, för att han inte på ett eller annat sätt skall bli uppslukad av sin alltför stora bedrövelse."
Detta handlar om den man som blev utesluten i 1 Kor 5:1-13. För att han "hade sin fars hustru"
Den tidigare uteslutne mannen skulle nu återupptas -efter det att
FLERTALET har förebrått honom.
"FLERTALET" betyder det att t.o.m familjen skall upphöra eller minimera sin kontakt?
2 Korintierna skrevs bara några få månader efter 1 Korintierna, ändå praktiserar JV betydligt längre påföljder än så, tex 6mån, 1 år och 2år innan man kan bli återupptagen. Det kan också ta längre tid än så. Och dessutom stå ut med den förödmjukelse det innebär att gå på varje möte under den tiden utan att någon enda pratar med dig
Citat:
Matt 15:3-9:
"Till svar sade han till dem: ”Och ni, varför överträder ni Guds bud på grund av er tradition? Gud har till exempel sagt: ’Ära din far och din mor’; och: ’Den som förolämpar far eller mor, han skall sluta i döden.’ Men ni säger: ’Vemhelst som säger till sin far eller mor: ”Vad jag än har, som du kunde få nytta av genom mig, är en gåva tillägnad Gud”, han behöver inte alls ära sin far.’ Och så har ni gjort Guds ord ogiltigt på grund av er tradition. Ni hycklare, träffande profeterade Jesaja om er när han sade: ’Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärta håller sig långt borta från mig. Förgäves fortsätter de att dyrka mig, eftersom de som lärosatser lär ut människobud.’”
Om ett vittne skulle ha uteslutna föräldrar och lyder organisationens påbud så är det ju ett glasklart fariseiskt drag! Eller finns det undantag för när föräldrarna inte behöver äras i Bibeln?
Citat:
1 Tim 5:8
Men om någon inte sörjer för sina egna, och särskilt för dem som är medlemmar av hans hushåll, då har han förnekat tron och är värre än en som är utan tro.
Hur harmonierar det om man behandlar sina uteslutna barn som om de inte finns? Vad betyder sörjer? Är det av enbart ekonomisk art?
Citat:
2 Tim 3:1-5
Men det skall du veta, att i de sista dagarna skall kritiska tider som är svåra att komma till rätta med vara här, människorna skall vara ... utan naturlig tillgivenhet, ovilliga till någon som helst överenskommelse, baktalare....utan kärlek till det goda, förrädare.... uppblåsta av högmod... och de har en yttre form av gudhängivenhet, men visar sig falska när det gäller dess kraft och från dessa skall du vända dig bort."
Jag tycker att detta är en ren beskrivning av JV, i alla fall i deras ståndpunkt i uteslutningspolicyn
Jag tar upp dessa saker eftersom det borde påverka ett JV, eftersom de tror att de lyder bibeln, när de i själva verket lyder en manipulativ organisation med ett annat syfte. Jag är väl medveten om att detta inte funkar för andra, utanför församlingen.
