Panikångesattack Återfall HJÄLP!!!!

Vet att det finns en tråd redan men eftersom den är över över ett halvt år gammal och det dessutom är ett väldigt individuellt ämne så startar jag en ny.

Precis som förra trådskaparen skrev så vill jag gärna betacka mig för troll och andra dryga kommentarer. Jag klarar verkligen inte av det nu!

Jag har i hela mitt liv lidit av ångest. Är 30 år idag men kommer ihåg att jag fick hemundervisning i skolan låg eller mellanstadiet för att jag var så dålig.
Genom hela mitt liv så har jag haft episoder med panikattacker. Jag kan inte riktigt minnas hur dom tedde sig då mer än att jag i regel grubblade på något ämne som sedan växte till stark ångest och till sist bröt ut i en panikattack. Som jag minns det nu så var det en kortare period med kanske ett par attacker och allmänt dåligt mående i ett par dagar.
För ca 6år sedan brakade hellvetet på jorden löst! Jag begrep inte vad som hände. Jag tyckte att jag haft svåra attacker tidigare i livet, men att man kunde må så dåligt som jag gjorde då var nytt för mig. Dels var attackernas intensitet mycket starkare och dels höll dom i sig mycket längre. Den "allmänna" ångesten mellan attackerna var också så fruktansvärt mycket värre.
Det här höll i sig i flera veckor!
Kanske vart det ännu värre just då eftersom jag iom. allt detta sattes på medicinering. Biverkningarna av den kanske gjorde saker och ting ännu värre!?

Efter att jag väl tagit mig ur den där episoden, 20kg lättare och blek som ett spöke så började saker och ting återgå. Har sedan dess haft väldigt små ångestkänningar men dom har varit helt klart handterbara.
Nu för några dagar sen bröt det loss igen. Jag kan, i mina bästa stunder, inse att intensiteten i den här "episoden" inte är fullt lika stark som i den förra. Men den är ändå lamslående!
Jag har Xanor att ta vid behov, men jag upplever inte att dom hjälper.. Jag har ringt psykrådgivningen och pratat med min läkare flera gånger, men dom vill bara att jag avvaktar.
När jag tar Xanor blir jag mosig och sömnig, men ångesten ligger kvar. Tar jag tillräckligt stora doser blir jag så mosig att jag somnar. Efter ett tag är det den enda utvägen jag har kvar, att få somna ifrån skiten! Så i två dagar nu har jag sovit, varit uppe ett tag med grym förväntansångest, altså.. egentligen ångestfri, men bara väntar på att den ska komma. När ångesten väl kommer vågar jag inte hålla ut, vågar inte köra avslappningsövningar eller något annat jag lärt mig. Utan jag äter mer Xanor, hoppas det ska ta bort ångesten men den gör det inte, tar ytterligare Xanor och somnar.
Jag ska tillägga att jag än så länge inte överdoserat Xanoren. Jag är skiträdd för att hamna i ett beroende, men just nu gör jag vad som hellst för att ta mig igenom dagen.

Det känns som ett enormt bakslag att det här kommer tillbaka. Det är 6år sedan sist, och jag trodde på något vis att det skulle vara över för min del!

Det kanske också är värt att nämna att jag gjorde en dosökning för tre veckor sedan. Eftersom det är sex år sedan jag känt vad panik innebär så var jag lite kaxig och tyckte att man kan väl prova, se om jag slipper den där småångesten som kommer ibland. När jag pratade med min läkare tyckte han att det lät väldigt konstigt att jag skulle få biverkningar så här långt efter ökningen.. Vi bestämde ändå att gå tillbaka till tidigare dosen, vilket jag gjort from. igår. En rådgivningssköterska jag pratade med sa däremot att det kan vara väldigt individuellt. Två dagar efter doshöjningen var det dags att ta ut ny medecin också, fick då ett annat fabrikat. Det SKA ju inte ha någon betydelse, men jag vet att andra påstått att dom märkt skillnad på olika fabrikat.

Finns det nån som har någon uppfattning om hur länge ett sånt här "skov" kan tänkas hålla i?
Är det dags för flera veckor i brinnande hellvete igen?
Kan det vara doshöjningen och/eller fabrikatet som spökar?
trots att läkaren tyckte att det var väldigt ossanolikt?

Hoppas ni orkat er genom all text!
Jag är desperat!!!!

Vad har du ångest før?

Inte en aning..
Bara en djurisk ångest som kryper på. Antar att jag är rädd för själva ångesten. Den är så fruktansvärt obehaglig. Förut har jag lagt den på Hypokondri, rädsla för döden och en massa sånt. Nu är det "bara" tom ångest.

Kanske du behöver en krass realitycheck.

Alltså med krass realitycheck menar jag att du har hamnat i en ond spiral som du måste ta dig ur. Jag menar, det låter ju som att du inte kan förlora på att få kontakt med verkligheten.

Jag är inne på att mycken psykisk ohälsa beror på bristande interaktion med omgivningen. När man inte kan påverka sin omgivning så blir man frustrerad och får ångest och den onda spiralen är igång. Jag tror du behöver backa några steg och totalt omvädera din position. Vad vill du osv. Vad behöver du för att tillfredställa dina basala behov egentligen.

Drar du dig undan från världen på något sätt när du har skov?

Både jag och nej.
Jag söker panikartat hjälp. Dels genom forum, som här men också genom att ringa sjukvårdens olika nummer. Jag har inte så många i min omgivning att vända mig till. Jag upplever inte att jag isolerar mig, om det är det du menar. Men jag känner absolut inte för att åka till någon "random polare" i det skick jag är nu. Om jag hade någon att vända mig till.. rent socialt, öga mot öga som visste vad det handlade om hade jag jätte gärna gjort det! Men det finns inte.
Jag har min sambo, som stöttar mig allt hon kan. Ibland hjälper det, ibland inte. Men jag stöter inte bort henne.

Har exakt samma problem!

Fick problem efter en depression som grundade sig i min tinnitus debut. Om du hade haft lite hjärna så hade du fattat att läkarna inte kan hjälpa dig, utan de väntar passivt på att du ska finna dig i detta eller läggas in för vård.

Jag tog tillslut saken i mina egna händer och började röka gräs. Det hjälper även dagen efter då du fokuserar mer på dina primitiva behov så som mat & sex.

Det är sjukt att inte cannabis skrivs ut till människor som dig och mig!?

När du börjat röka regelbundet så kommer problemen att försvinna, tro mig!

Kämpa på!

Själv har jag haft hashpsykos som varade i flera år så jag menar på allvar att det inte är en bra ide att använda det som medicin. Insinuerar du verkligen att det är en mirakelkur som botar ångest?

Som vanligt då det gäller panikångest så handlar det om att du inte ger din kropp det den behöver. Har du någon idé om vad det kan vara?
Äter du tillräckligt?
Dricker du tillräckligt?
Sover du tillräckligt?
Motionerar du tillräckligt?
Har du stabila rutiner som du kan luta dig mot?
Dricker du kaffe?
Dricker du alkohol?
Känner du press från omgivningen?
Gör du det du verkligen vill göra eller det som andra vill att du ska göra?
Underhåller du dina intressen?
Kan du säga NEJ?
osv osv. Finns hur mycket som helst man kan ändra för att få bort panikångest.

OJ!! Här kom en hel lista på saker jag verkligen skulle behöva ändra på!!!
Äta tillräckligt. Att jag inte äter som jag ska nu, när paniken ligger och väntar är kanske inte så konstigt. Men jag sköter maten mycket dåligt! När jag är ensam hemma om dagarna är det inte ovanligt att jag går på fastande magen ända fram till kvällen. Kaffe däremot dricker jag fruktansvärda mängder! Jag tippar i mig minst tre kannor om dagen. Detta även om jag inte ätit något alls.
Alkohol. Nej, faktiskt inte! Jag har lärt mig att min bakfylla består till 99% av svår ångest. Jag anser helt enkelt inte att det är värt det ev. nöjet att festa loss en kväll, när jag sedan får kämpa med svår ångest en eller ett par dagar efteråt!
Press från omgivningen... Både ja och nej. Kan omöjligt avgöra vad som är befogad press och inte. Jag är dessvärre en strulkuse. Drar igång projekt som jag aldrig ror i hamn. Min omgivning pressar mig givetvis på det, men den största delen av pressen gror nog inom mig. Jag vet ju med mig allt jag borde göra, men som jag inte gör.
Sömnen har varit ett elende ett tag nu. Jag somnar utan större problem på nätterna, men vaknar flera gånger per natt. Ibland tar det ett tag innan jag kan somna om, ibland går det lättare. Jag har börjat fundera på om det kan ha att göra med dom enorma mängderna kaffe jag hinkar i mig.
Motionen är obefintlig. Jag är i uselt trim! Tänkte så sent som häromdagen att jag kanske skulle skaffa mig en personlig tränare! Jag har som sagt mycket svårt att genomföra saker hela vägen. Träning rinner gärna ut i sanden. Om jag hade förbokade möten med en tränare som peppar och driver på kanske jag skulle kunna lyckas!
Rutiner. Nej! Inte där heller. Det enda jag kan komma på som är stabilt och återkommande i mitt liv är Kaffe och cigaretter! Dom rutiner jag haft en gång i tiden har varit rent plågsamma. Dom har då handlat om att pallra sig till ett jobb som jag vantrivts på. Saker som "måste göras" finner jag oftast obehagliga. Det kan räcka med att min sambo säger att vi måste åka och handla. Det framkallar inte ångest, men det känns grymt motigt och jag vill verkligen inte. Åker vi ändå och handlar försöker jag ta mig igenom det så fort det bara går så att jag får komma därifrån igen.

Det finns MYCKET i ditt inlägg!! Och du ska ha ett enormt tack för det!!!
Jag förstår att jag verkligen samlar ångestpoeng för varje dag som går! Att attackerna inte kommit oftare är ju nästan ett under!
Än så länge handlar det om att ta sig genom kommande minut. Jag är i så pass dåligt skick just nu! Men du har verkligen gett mig hopp!! Det finns mycket jag kan göra för att förbättra mina utsikter för att slippa ångest! Jag ska verkligen försöka ta tag i dom bitarna så snart jag tagit mig ur den här djävulshålan!
TACK!

Hej,

Jag tycker det finns lite uppenbara saker i den här situationen. Du får givetvis rätta mig om jag har fel.

Vi kan snabbt konstatera att du haft en panikångestperiod i ditt liv tidigare. Du upplevde den som en total mardröm och du vill aldrig hamna där igen. Nu, utan tydlig orsak, har ångestkänslorna kommit tillbaka och det gör dig oerhört rädd. Du är rädd för att du ska hamna i en liknande mörk period igen.

Redan där finns det ganska mycket att hämta. Du verkar ha en fruktansvärt dålig relation till ångest. Förstå mig rätt. Vi kan korta ner hela händelseförloppet i en liten formel;
Ju större din rädsla är för att få panikångest, desto större är risken för att du kommer få panikångest.

Du måste förstå att ångest eller panikångest inte kan skada dig. Du kan inte bli sjuk i huvudet. Du kan inte bli galen. Du kan inte falla ihop och dö. Du kan inte hoppa ut genom fönstret. Du kan inte skada din sambo. Det enda som händer är obehagskänslor och lite fysiska reaktioner.

Det som sker i ditt psyke just nu är följande:
Steg 1: Hjärnan varnar för att det finns en fara (Du får ett ångestpåslag för att göra dig redo för att värja dig mot faran)
Steg 2. I din hjärna tänker du, "Åh nej, fan. Nu kommer ångesten. Gud, jag vill inte ha den. Bara den inte blir värre" (Just nu förklarar du för din hjärna att det faktiskt finns något att oroa sig för. Nu är du genuint rädd. Du kanske inte såg en fara innan, men nu ser du en fara och det är panikångesten).
Steg 3: Ångestattacken utvecklas till panikångest. (Hjärnan har nu fått bekräftat att det finns en fara och påslaget är maximalt och du mår, kort och gott, fullkomligt skit).

Så. Hur ska vi lösa det här?

1. Ta alla pengar du har och börja gå hos en KBT-terapeut. Förutsatt att mina slutsatser är korrekta, så behöver du lära dig att bli bättre på att hantera din ångest. Du måste få verktyg för att hantera ditt ångestpåslag, så det inte utvecklas till panikångest. När du kan hantera din ångest kommer du kanske inte vara ångestfri, men du kommer tänka, "Oj, nu har jag ångest. Jahapp. Då får jag väl ha ångest. Den kan ändå inte göra mig något".

2. Om du inte har pengar. Eller om det finns något annat skäl till att du inte kan börja KBT, så har du här en kort lista på saker att göra eller tänka på:

a) Lär dig mer om vad ångest är. Förstå ångestens mekaniker. Inte bara det gamla tramset om att ångest är ofarligt, utan vad som exakt sker rent fysiologiskt. Det är viktigt att ha en förståelse för vad som sker i kroppen.

b) Ha med dig papper och penna (eller dator) och anteckna vad som händer när ångestpåslaget drar igång. Vi människor är ganska lustiga. När vi har stark ångest så brukar vi ofta tro att vi hoppat från att må helt okej till att må apa. Men det finns alltid en trigger. Det är alltid något som sker någonstans som får oss att gå över till att inte må bra. Ibland är något yttre, typ något som sker omkring en (någon fäller en kommentar, någon pressar en, man finner sig i en otrygg miljö) eller att man börjar tänka en tanke i sitt huvud (jag kommer aldrig bli fri från det här, tänk om min sambo lämnar mig, hur fan ska jag hinna göra allt som chefen vill att jag ska hinna med). Ofta tycker man att det här är vanliga tankar, men du måste uppmärksamma dig själv på vad det är som utlöser reaktionen. Jag lovar dig att det är något i ditt huvud som utlöser känslorna. Var uppmärksam på dig själv och anteckna händelseförloppet. Från tanke till varför ångesten ökar.

c) Bli mer självkritisk. Börja ifrågasätta ditt resonemang. Fråga dig själv varför du tänker så här och varför du känner så här. Inte på ett självvältrande sätt. Inte, "Åh, jag mår så dåligt men jag vill verkligen må bra men det gååååår baaaraa iiinnnteeee". På riktigt. Börja, "Nä, men vänta nu. Det här är löjligt. VARFÖR ska jag ha ångest just nu och varför är jag så rädd? Det finns ju inget riktigt problem. Min puls är på 220, men det finns ju inget hot häromkring. Varför har jag adrenalin i kroppen? Det är ju inte någon knivman i rummet".

d) Distrahera din hjärna om ångesten blir för stark. Räkna mönster på tapeten. Räkna träd i allén. Titta omkring dig och försök rabbla upp vad du ser. Ibland är hjärnan insnöad på ett tankemönster (det som jag pratat om innan) och då är det viktiga att bryta det, så ångestpåslaget inte ökar. Gör något som distraherar hjärnan, som får hjärnan att inte fortsätta på den inslagna vägen. Jag lovar att ångestkänslorna kommer gå ner efter några minuter.

e) När ångesten är stark, försök bli den du vill vara. Lyssna noga på dom orden. Läs dom inte för snabbt. Läs igen. Långsamt. Förstå dom. När din ångest blir för stark. Stanna upp. Fråga dig själv, "Hur skulle jag egentligen vilja vara?". Säg att du befinner dig på middag med några kollegor. Helt plötsligt känner du ångest. Du försöker komma på sätt att bli kvitt den. Men det är svårt. Du har börjat tystna. Svårt att hänga med i konversationen. Känner hur du bleknar. Kanske oroas av att dom andra ser att du inte mår bra. Stanna upp. Fråga dig själv, "Hur skulle jag vilja vara just nu?". Kliv in i den rollen. Om du önskar att du bara skrattade och drog roliga historier om din första semester i New York, börja prata om den. Säg, "Förlåt. Jag måste bara dra en historia". Vad som helst. Kliv in i rollen. Bli den du vill vara. Ångesten kommer sjunka efter några minuter.

f) Ha med dig en eller två tabletter ångestdämpande. Jag är inget fan av medicin. Jag tycker man i största möjliga mån ska försöka ta sig ur allt genom rationellt tänkande. Men om man inte riktigt är där än, så kan det vara väldigt skönt att ha en ångestdämpande tablett i fickan hela tiden. Jag brukar likna det som en slags väg ut. Tyvärr är det lite dumt att resonera så. Man lär ju hjärnan att om det dyker upp ett hot (ångestpåslag), så är jag skyddad (eftersom jag har en tablett). Men har man det riktigt tufft och har man väldigt lätt för att gå från ångest till panikångest, är det skönt att ha en tablett att hålla om i handen (alternativt skölja ner).

g) Gå till din sambo. Ta henne/honom i händerna. Förklara att du just nu går igenom en tuff period. Saker och ting är inte som du vill att dom ska vara. Men förklara hur mycket du älskar honom/henne och är tacksam för det stöd du får. Förklara att du förstår att det måste vara jättetufft och väldigt energikrävande för honom/henne. Visa kärlek och tacksamhet. Framförallt. För egen del. Visa hopp.

Allt kommer bli bra min vän. Ha lite tro i dig själv, sluta räds ångesten och lova dig själv att få hjälp att hantera ångestkänslorna.

Oj! Tack eldoctore! Du har verkligen lagt ner tid och energi på ditt svar!

Jag har gått i KBT terapi flera vändor. Dom första gångerna måste jag erkänna att jag gick dit lite med en föreställning att nu löser DOM mina problem. Jag gick dit gång efter gång och förväntade mig (inte riktigt medvetet men ändå) att dom skulle lösa mina problem med ångesten. Sista vändan jag gick insåg jag att jag haft den inställningen och förstod att jag måste faktiskt göra det här jobbet själv! Dom kan bara hjälpa mig att visa vägen.

Förväntansångesten är jättesvår! När jag går in i dom här "perioderna" av ångest har jag en föreställning att det är lite som ett virus. Det går inte att bli av med bara så där utan det kommer att ta ett tag. Så när jag vaknar på morgonen och faktiskt är ångestfri så väntar jag mig ångest. Jag känner efter och förväntar att den kommer när som helst! Och det gör den givetvis!
Rent förnuftigt inser jag att jag framkallar ångest genom att göra det men min föreställning är så övertygande att jag inte hittar något sätt förbi!
Något jag lärt mig att göra är att skatta ångesten. Sätta den på en skala från 1-10. På det sättet kan jag få lite distans till den och faktiskt kunna erkänna att jag mår bättre idag än jag gjorde igår. Sakta så avtar ångesten och jag tar mig ur "perioden".

När jag startade den här tråden var jag nästan hysteriskt. Jag har varit i princip ångestfri i 6år och "helt plötsligt" drog allt igång igen! Det var ett grymt bakslag och jag kunde inte stoppa tankarna på att "nu är det kört igen". Ungefär en vecka efter trådstarten hade jag tagit mig ur skiten och tyckte att jag var någorlunda återställd. Men det varade bara några dagar och sen kom den krypandes igen. Nu är jag inne på femte dagen med ångest. Den här "vändan" ÄR lindrigare men kändes nästan som ett ännu större bakslag! Tankar som "är det så här tätt dom tänker komma nu, jag som mådde bra i hela sex år!" eller "Är det här bara en föraning för det riktiga raset som kommer snart?". Jag vet så väl att sådana tankar är helt "fel" men dom poppar upp och jag hinner inte värja mig!

Jag har Xanor att ta och det känns väldigt tryggt att ha till hands. Jag velar alltid innan jag tar dom just för att det känns som en fuskväg att ta! Jag är dessutom otroligt försiktig med dom just för att dom är beroendeframkallande. Senaste dagarna har jag tagit dom innan jag går och lägger mig. Sömnen har fungerat väldigt dåligt och en "biverkning" på Xanor är att jag blir otroligt trött. Det känns som att jag fått vila på ett helt annat sätt tack vare att jag tagit dom, och jag behöver min sömn och vila nu.
Jag är ju samtidigt rädd att jag tar till dom lite för enkelt och därför inte lär mig lita på min egen förmåga att hantera ångesten.
Just nu i detta ögonblick mår jag ganska bra! Jag gör ofta det när jag sitter och skriver...
Nu kan jag mycket väl se mig själv göra avslappningsövningar och mindfullness övningar när ångesten sätter in. Men sen när jag väl är där så tänker jag inte riktigt lika klart! Jag tvivlar på min egen förmåga och når ångesten tillräckligt högt ger jag upp och tar till Xanor i stället.

Tusen tack för ditt långa och genomtänkta meddelande!!!
Skönt att se att det finns folk där ute som faktiskt bryr sig om andra människor!

Det kan vara generican....jag har varit stabil i 7 år på zoloft/sertralin när jag helt plötsligt blev kass även om det inte var PÅ igen. och så småning om började jag misstänka det nya märket för lät jag bli att ta medicinen blev jag bättre.

Jag googlade och upptäckte att fler än jag haft dessa probem. medicinerna kan mycket väl ha samma verksamma innehåll med det kan skilja en avgrund på hur snabbt de släpper ifrån sig ämnen i kroppen. Så nu beställer jag ett märke jag vet att jag tål...och har heller inga problem

Men det kan i ditt fall även vara ett återfall. Återfall är vanliga. Men jag var helt enkelt en ny människa, jag hade tagit itu med många av mina problem, och hanterade även återfallet som en vuxen istället för med omoget undvikande beteende. Därför var det mer sannolikt att det var medicinen eller något annat som inte stämde.

Var du skall börja leta beror ju helt på dig...