Borde det inte finnas en enda universallösning som löser alla problem överallt?

Borde det inte finnas en särskild kod, ett särskilt tillvägagångssätt eller en särskild ritual för varje hinder, målsättning eller utmaning?

Jag tar ett exempel; ponera att jag vill gifta mig med en tjej som jag har fått upp ögonen för. Är inte hela vägen från det att jag har fått dessa avsikter och börjat kämpa för deras fullbordan fram till det att vi står vid altaret och har sagt ja till att älska varandra tills döden skiljer oss åt, just den koden? Lösningen som gör att jag når min målsättning eller kommer över mitt hinder?

Och på samma sätt som jag fann och vann mitt hjärtas kärlek, borde det inte också finnas ett speciellt tillvägagångssätt för hur jag ska göra för att kunna brygga egen Coca-Cola, (för att ta ett mindre genomtänkt exempel, klockan tjugo över ett på natten)? Förr eller senare, efter tillräckligt många blandningar, så borde jag ju nå pudelns kärna och hitta den där säregna smaken, efter ett par tusen kombinationer av ingredienser. Och när jag gör det, så är svaret funnet. Det intressanta nu, är hur jag ska lyckas kombinera detta sökande med min hustrusträvan - med en och endast en lösning. Det låter underligt, men visst borde det finnas en gemensam?

Ett till exempel, förhoppningsvis lite mer begripligt upplagt: vi har ett problem. Tio personer på orten är arbetslösa och hela orten vill ha kaffe. Vad gör man? Är man effektiv så kombinerar man två problem och löser dom samtidigt. Två flugor i en smäll – man låter dom öppna ett café. En lösning på två problem. Förstår ni vart jag vill komma?

Hur långt kan det här sträcka sig, och hur komplexa problem kan vi kombinera innan det inte fungerar?
I evighet, skulle jag påstå. Det kommer alltid att finnas en lösning. Hur jag sammanflätat skall få till stånd en brud till mitt bröllop samtidigt som jag letar som en dåre för att hitta Coca-Colans fundament torde vara en hård nöt att knäcka – men inte en omöjlig. Varför? Historien har visat oss att till synes helt oansenliga, bisarra eller till och med väldigt enkla lösningar på diverse problem har visat sig vara de rätta.

Och när jag drar det här till dess absoluta spets, tills det inte finns ett enda problem kvar som inte är medtaget i beräkningen eller en enda fråga som inte är ställd, borde det inte också finnas en enda och slutgiltig lösning på även det? Lösningen på alltihop? En lösning som kan vara helt oomfattbar i sitt omfång och i sin detaljrikedom, eller också bara består utav ett ansiktsuttryck eller en mening på fem ord, som under rätt förutsättningar rätar ut alla frågetecken till utropstecken. Om det är koncist eller enormt spelar mindre roll, utan att det faktiskt finns där. Att det kan räcka med ett ord för att få min drömkvinna. Att jag en enda gång bara behöver kombinera två kryddor för att kunna njuta min hemkokta Cola. Samtidigt.

Förstår ni hur jag menar? Hur förhåller ni er till min tes? Övriga synpunkter eller områden som kan utvecklas? Jag förstår om det här blev svamligt, men ha tidpunkten då detta skrevs i åtanke.

Jag kan nog hålla med dig delvis. Beror lite på hur man uppfattar det du skrev. Att det skulle finnas en lösning, dvs en och samma lösning på alla problem, det har jag svårt att tro. Men att varje individuellt problem i stort sett har en individuell lösning är jag på det klara med dig om. Till rimlighetens gräns förstås, jag tror inte att det finns en lösning om ditt mål är att om 5 sekunder befinna dig i solens inre. Det går inte vad du än har för dig.

Men om vi säger att du har ditt sikte inställt på ett mål så tror jag att din framtid kan gå från att inte inträffa förutsatt att något inte händer, till att inträffa förutsatt att något händer. Och att den skillnaden inte behöver vara särskilt stor, till exempel att en person under säg... 1 minut säger en väldigt specifik kombination av ord och mening till dig. Det är ju en ganska trevlig tanke.

Det finns en universallösning redan. Pengar. Har du oändliga resurser pengar är allt du behöver göra för lösa alla problem nämligen att räcka över pengarna till alla andra som får fixa problemet. Du vill inte veta hur dem gör det, bara att problemet fixas.

TS, jag förstår hur du tänker, och jag gillar idén. Däremot måste du fundera över lösningarnas komplexitet. Redan ett problem med så pass få beståndsdelar som två (arbetslöshet och kaffesug) kräver en relativt komplex lösningsmetod: att starta ett café är inget man gör med en handvändning, utan det kan ta några månader.

Lägg då in ett tredje, nära relaterat problem, som till exempel att samtliga arbetslösa är blinda. Då måste man öka komplexiteten i lösningen ytterligare, trots att problemet var så nära relaterat till de tidigare två. Tänk då hur mycket komplexiteten ökar om man ska omfatta all världens problem i en lösning. Det tar förmodligen flera tusen år att genomföra den lösningen.

Det är mina tankar, och jag vet att de har flera logiska luckor i sig, men nogrannare än så har jag inte hunnit tänka än.


...så har du en extrem inflation och inga lösta problem. ;)

Jag skulle påstå att även det har en lösning, en lösning som av uppenbara skäl hamnar i facket för lösningar som vi i nuläget inte kan nå. För att komma till solens inre på en fem sekundersresa (om jag uppfattade din formulering rätt) skulle gissningsvis tarva någon form av teleportör, och jag ser inte varför en sådan inte skulle kunna uppfinnas. Och till och med om du menade att jag, inom fem sekunder just nu, omöjligen skulle kunna nå solens inre så skulle jag även på den punkten hävda motsatsen. Att vi inte kan föreställa oss lösningen nu är inte grund nog för att den inte skulle kunna uppstå. Med tillräckligt många förutsättningar, omständigheter och oförutsägbara yttre faktorer så tror jag att exakt vadsomhelst är möjligt. Kaosteorin är besläktad med min teori, också mycket intressant. Möjligen att pengar i förlängningen skulle kunna utgöra en av de mängder lösningar som finns till varje enskilt problem. Men att pengar, just bara pengar och transaktion av pengar, skulle kunna lösa precis vadsomhelst, finner jag mindre troligt. Jag tror inte att man exempelvis kan väcka Ötzi till liv bara för att jag pumpar in pengar till forskare, motivation behöver inte betyda resultat.

Jag förstår din tanke, men det är inte riktigt vad jag är ute efter. Hittills är lösningens natur och karaktär helt odefinierad, men vi kommer alla att bli varse den när den väl uppstår. Det närmsta jag skulle kunna föreställa mig en universallösning vore ett gudomligt ingripande som omedelbart satte allt tillrätta, tillgodosåg allas behov och botade alla sjukdomar samtidigt. Det förutsätter förstås Guds existens, men bättre än så kan jag inte föreställa mig för tillfället.
Absolut, men det skulle bara utgöra en del av lösningen. Hur lång tid lösningen skulle ta på sig är av mindre betydelse, och alla de hinder. Med det inte sagt att detta skulle vara den optimala lösningen, utan bara en lösning i ett hav av tusentals flera. Lösningens komplexitet avgör i och för sig i vilken mån den är möjlig att genomföra (i brist på bättre formulering), men det är fortfarande en lösning.

Ponera att min uppgift är att hämta ner en bananklase från en balkong. Den enklaste lösningen att genomföra borde väl vara att ringa på hos balkongens ägare och be om klasen. En svårare hade varit att tämja ett lejon att fasadklättra vertikalt upp för väggen och hämta den åt mig. Båda är exempel på lösningar, olika svåra att genomföra, och nog skulle vi säga att den som löser problemet bäst är den som är enklast att tillämpa. Men det är ovidkommande för stunden, om vi helt och hållet talar teori. Att människan av naturen är lat behöver inte förutsätta att lösningen är dålig bara för att den är omständlig. Det är precis det jag menar. Då borde det ju, när det dras till sin spets, ändå finnas en och en lösning enbart för alla problem samtidigt? Jag vill ju gärna tro att det är någon form av ordföljd eller en bild eller något, men det är inte omöjligt att så fort vi löser ett problem, oavsett storlek, så är det en del i den stora lösningen som verkar för att hela världens trubbel skall upphöra. En extremt mångfacetterad lösning som vi just nu bara kan se nyanser av när vi klarar av att öppna en dörr eller kan övertala en vän att följa med på festen. Ser man det ur kaosteorins perspektiv så kanske det blir lite lättare att begripa.

Personligen skulle jag tycka att det vore lite tråkigt om problemlösningsprocessen redan är inledd och att allt är en del av den, men det är en godtagbar teori det också. Jag anser att det inte finns några som helst begränsningar i lösningens komplexitet, dess natur kan vara helt och hållet oförståelig för oss människor, så länge den löser problemet. Som användaren ovan uttryckte det: "Du vill inte veta hur dem gör det, bara att problemet fixas.". Visst vore det intressantare om vi förstod oss på hur det gick till, men det är fortfarande av sekundär betydelse. Detsamma gäller för mig.