Varför jag vill dö

Så har du fått en professionell bedömning? Om du nu är övertygad om att du inte lider av någon sjukdom, vad har du att förlora?

För mig framstår du som ett typexempel av en person drabbad av en svår och obehandlad depression.

Jag kanske inte har något att förlora genom att leva, men jag har inget att förlora i döden heller.

Ta ditt liv när du själv på allvar känner att det är dags, men inte är deprimerad. När man känner att döden känns som en riktig befrielse så är man väl redo. Jag känner själv så, är inte ett dugg deprimerad utan känner mig rätt positiv de flesta dagar, men ändå känns tanken på döden som en skön grej, nu mer än någonsin (även om jag personligen inte kommer avsluta mitt liv själv inom närmsta framtid så är jag redo). Så jag tycker att när man verkligen känner att liksom "alright, jag accepterar döden" och det känns bra inombords så är det ok, då kan man ta beslutet.

Om du är deprimerad så vet jag inte om jag vill rekommendera självmord, det beslutet bör man ta när man trots allt är stabil mentalt osv.

Jag ser inte mig själv som deprimerad, jag har bara ingen lust att leva. Har bestämt mig för att det är slut nu, tack för er hjälp. Är redo att gå vidare in i oändligheten eller till vad som än väntar. Det är bara minuter kvar, sen är lidandet slut.
Ha ett bra liv ni som orkar leva och glöm bort mig.

Är det här okey? Får jag dö eller ska jag fortsätta spöka i 30 år till?

Snusförnuftiga svar kommer här.

Att finnas till för andra är inte fel. Det är väl en bra anlednig till att finnas till.

Mitt liv har ingen egentlig mening, jag finns bara till för andra. Jag ser inge poäng i något jag gör, jag kan inget som världen inte klarar sig utan. Varje dag funderar jag på varför jag fortfarande lever och varje dag kommer jag på samma svar, jag vill inte göra andra besvikna.
Min familj bor långt borta men ställer ändå stora krav på mig. Någon egen familj har jag inte bildat och jag har ingen lust heller. Jag har både studerat och rest, men båda ger mig ångest. Jag längtar efter att få dö och slippa allt, jag vill inte ta ansvar. Jag jobbar på dagarna men de känns meningslöst precis som allt annat. Att gå hemma är ännu värre, på jobbet är det iallafall bråttom ibland.

Det känns som om ingen lärt känna mig, jag vet allt om andra men de vet inget om mig. Varje gång jag pratar om mig själv blir folk irriterade eller uttråkade. Det finns egentligen inget jag, det finns bara ett spöke som går omkring utan en egen identitet. Jag vill inte ha en, jag vill inte skaffa en. Mitt liv har gått ut på att göra vad andra säger och nu är det slut, jag vill göra som jag vill. Och jag vill dö.

Är det här okey? Får jag dö eller ska jag fortsätta spöka i 30 år till?