Citat:
Ursprungligen postat av
CrispyKreem
Nej, och hade jag gjort det så hade profetian varit A) en ren lyckträff, alternativt 2) en fantasi sprungen ur ett av önsketänkande förvridet sinne som i skydd av sin filterbubbla övertygat sig att det pågår ett 'historiskt etnotribalistiskt nationellt uppvaknande' el dyl.
Vilken nivå SD ska nå har hela tiden hängt på när 7K ska ge upp och lägga om sin invandringspolitik och/eller avbryta det misslyckade cordon sanitaire-experimentet. Det hade kunnat ske vid 12%, ungefär där danskarna gav upp. Med tanke på att Reinfeldt hade etablerat sig som en hyfsat slug strateg var det inte ett alldeles icke-plausibelt scenario att han skulle agera smart efter valet 2010. Istället visade sig SD vara kryptonit som slog ut hela hans hjärnverksamhet. Från och med migrationsöverenskommelsen började framtiden avteckna sig tydligt. Därifrån var det paint-by-numbers-simpelt att förutsäga vad järnrörsdrevet, DÖ och flyktingkrisen skulle få för effekt på SD:s väljarstöd.
Visst. Några små tekniska skillnader i marginalen bara:
- Jimmie Åkesson är inte Hjalmar Branting.
- Brantings justitieminister Östen Undén var professor i juridik och rektor vid Uppsala universitet. Kent Ekeroth är, well, Kent Ekeroth.
- S var en progressiv rörelse som drev igenom allmän rösträtt, 8 timmars arbetsdag, lagstadgad semester, allmän sjukförsäkring, ATP och folkhemstanken. De ritade kartan för det samhälle vi tar för givet. SD är en reaktiv rörelse som driver frågan om att bevara det socialdemokratiska samhällsbygget/folkhemmet genom att skydda det från invandring.
- Sossarna hade en enorm rekryteringsbas och kunde välja och vraka bland folk med respektabla CV:n (Undén, Åkerman, Palmstierna m.fl). SD har haft stora svårigheter att fylla sina stolar och står och faller tyvärr ganska mycket med Åkesson och Karlsson. Förutom Bieler och Sjöstedt kan jag inte erinra mig några nya namn i toppen som tillkommit sedan 2010, men desto fler som försvunnit (Almqvist), kan vara på väg ut (Ekeroth), har blivit politiska vildar (Åkessons svärmor) eller helt enkelt avlidit (Andersson, Bojerud).
Säger en som just använde en 100 år gammal mall för S för att sia om framtiden.
Nu handlade detta om samverkan mellan SD och sjuklövern. 6 av dess partier har inte rört sig i sitt förhållande till SD på 7 år. Ett av partierna har (eventuellt) bestämt sig för att sluta låtsas som att SD inte finns. Att utgå från att 7K kommer att fortsätta uppträda enligt mallen är som att utgå från att klockor kommer att fortsätta gå. Jag gjorde en gång missbedömningen att gissa att 7K skulle ge upp när SD passerade 10%, eftersom det på den tiden var ungefär där som vågmästarrollen blev så tung att det skulle bli omöjligt att skrapa ihop majoriteter av typen alliansen + MP. Det föreföll logiskt att maktkåta individer aldrig skulle låta allting glida över i icke-regerbart skick. Jag hade fel. De valde maktlöshet före det sura äpplet. Jag hade överskattat 7K. De fortsatte rakt fram när vägen svängde, inte bara ner i diket utan över kilometervis av åkermark innan de slutligen stoppades av en sjö.
Det du bör ta till dig är att det
statiska tillståndet inte är ett sannolikt utgångsscenario om förändringar är tillräckligt dynamiska, ja rentav omvälvande. Samtidigt som detta inte betyder att den dynamiska utvecklingen alltid är omöjlig eller ens svår att förutse.
Vad har vi då för dynamiska förändringar som helt förändrat spelreglerna? Jo, det homogena, av historiska skäl unikt icke-tribalistiska svenska folket lever nu i en etniskt fragmenterad statsbildning.
Din slutsats: Svenskar bryr sig inte om det här med "etnotribalism" som någon feberyrar om i nätets avlägsnaste filterbubblor, antagligen med Ultima Thule dånande i bakgrunden.
Min slutsats: Att svenskar etnoröstar i ett mångkulturellt sammanhang är ett empiriskt faktum som Svenska Folkpartiet i Finland bevisar, med i princip hundraprocentig uppslutning. Svenskar är lika medvetna om ingrupp och utgrupp, vi och de, som någon annan folkgrupp. När "de" blir för många i ett område så flyttar "vi" bevisligen. Samtidigt som vi, inklusive du, inte vill låtsas om att "vi" är en grej, ett kraftfält, en gemenskap.
Det innebär inte att det i Sverige kommer vara enda politiska parametern, men det kommer vara en viktig sådan. Att döma av andra politiska system, antagligen den enskilt viktigaste över tid.
En annan förändring är den förändrade kommunikationsteknikens nya verklighet.
Din syn: Folk vill ha stabila politiker som inte sticker ut och de skyr röriga politiska partier - så bara på Ny Demokrati! Undantagen är någon som feberyrar i nätets avlägsnaste filterbubblor, antagligen med Ultima Thule i bakgrunden.
Min syn: Jag beskrev Trumps framgångsrecept, långt innan Trump. Den vinner som UTMANAR en media människor föraktar, som LETAR konflikter att ta, som fattar att
magnetism förutsätter polarisering. Som inser att det folkligt virala är BÄTTRE än "tillgång till seriösa plattformar", att populism är grejen i den horisontellt tillplattade informationsekonomin..
Där har du skillnaden. Radikala förutsägelser är inte opålitliga, om de är grundade på att vara i samklang med en radikalt förändrad verklighet.
Sedan är t ex Merkel och Tyskland en kontraindikation till Trump, Grillo och t o m Macron, med avseende på Sverige. Det är inte BARA, inte ALLTID fel med SD:s passiva, icke-nationalistiska, systemanpassliga tänk eller bra med dess diametrala motsats.
Men de grundantaganden jag gör är ändå korrekta: Ett grundligt fragmenterat Sverige, både etniskt och vad gäller informationsdissemination, är en ny spelplan. 90-talets mall inte längre relevant, även om även den klockan visar rätt ett par gånger om dygnet.