Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar

Möjliga anledningar:

Mätfel som samverkar (de tar, som Murpy påpekade) aldrig ut varandra, dvs att i verkligheten, SD är större än angivet värde, S mindre och M också större...

Om man nu tror på siffrorna hittar man troligen förklaringen i att SD inte längre har monopol på asylkritik, att M mest har uttalat sig och att S har gjort något. Troligen belönas S för sina åtgärder, medan "snackputtarna" M och SD (som inte KAN göra något) backar en smula.

Inte omöjligt. Samtidigt brukar sittande regering sällan eller aldrig belönas eftersom de flesta är upptagna med att ge dem skulden för allt som är dåligt oavsett om det orsakats av sittande regering eller den förra eller den förrförra...

Sedan får man nog beakta att partier har olika förutsättningar när det gäller latent dragningskraft. Många väljare vill vara sossar "egentligen", desto färre vill vara SD "egentligen". SD behöver därför ha ett särdeles unikt erbjudande för att dra folk till sig, S klarar sig långt på att inte vara en total katastrof. Just nu lyckas S ge sken av att inte vara en total katastrof: De har piskat MP till lydnad och höstens asylkaos har lugnat sig, i alla fall på ytan. Kommer det att hålla i sig under resten av året eller rämnar fasaden i sommar? Vi får se.

Siffran för SD är helt i linje med PM2 för SD vilken hade ett förväntat värde på ca 18% för Demoskop.

Särskilt som SD kommit ut som ett borgerligt stödparti in spe och alltså frivilligt och i onödan gjort en insats för att aktualisera höger-vänster-dynamiken i svensk politik.

Detta bör locka SD-sossar att gå tillbaka till ett S som ju faktiskt, praktiskt gjort mest av alla partier för att styra upp situationen.

Det krävs mycket riktigt något extra för att sympatisera med SD och när skillnaden är nivellerad till M, så inser många att S också spelar i samma liga vad gäller pålitlighet och handlingskraft. Minst.

"Risken" finns ju att S/EU faktiskt lyckas stabilisera den akuta mottagningskrisen och gradvis implementerar praktisk politik för att hålla den omedelbara systemkollapsen borta. Om samhällsförfallet planar ut till längre tidshorisonter och "svaren" blir lägre ingångslöner (M), hjälpligt systemunderhåll och folkhemsretorik (S) och insatser av dalahästar och falukorv till förorten (SD), så är det svårt att motivera det ena framför det andra.

I en nivellerad politisk terräng räcker inte vindtunnels friktionsfrihet, det krävs en motor för tillväxt. I mångkulturer är den starkaste och varaktigaste gravitationen alltid nationell tillhörighet. T o m i smältdegeln USA är olika "nationers" inbördes kivande om politisk makt den enskilt viktigaste faktorn.

Populisten Sanders har gjort sensationellt bra ifrån sig och ligger helt rätt i tiden - men till slut verkar det ändå som om Clintons massiva stöd i afroamerikanernas solida röstblock trumfar ungdomlig entusiasm och politisk doktrin i avgörande stater.

Det finns en frustration bland "progressiva" i USA över detta - att svarta inte verkar rösta "som de borde", eller ens splittras som vita väljare tenderar göra. Dessutom talas det om att Trump påräknar stöd från vita "rasister" som äntligen hittat ett utlopp för sina exkluderande fördomar mot andra grupper.

Det de inte kopplar är att det är samma mekanism när tillbakaträngda vita amerikaner skiter i vad de "borde" och "får" rösta - och när grupper som svarta, judar och latinos(i något mindre omfattning än de två förstnämnda grupperna) blockröstar. Antingen är alla rasister, eller ingen.

Samma sak gäller i både Sverige och USA: Bara för att en tidigare överväldigande vit majoritet rör sig mot minoritetsstatus blir den inte mer färgblind eller självutplånande. Tvärtom - de kommer istället att bli som andra särintresserade, självhävdande minoriteter.

Både taktiskt och strategiskt gör SD alltså konsekvent fel. Polarisering och populism i opinionsbildningen hade gett bättre resultat än pinsamt avspisade samarbetsinviter. Och ett avståndstagande från den "etnonationalism" (en hittepå-ord och tautologi) som håller ihop Svenska Folkpartiet i Finland är att överge framtidens starkaste maktbas i svensk politik.

Och nu är PM2 för SD uppdaterad med dagens Demoskop. Den fallande trenden håller i sig. Modellens uppskattning är att SD för närvarande ligger på ca 23% och minskar med ca 0,75 pe per månad.

Samtidigt har Sanders och Trump radikalt annorlunda förutsättningar, med 300+ miljoner fördelade på olika grupper som står långt från varandra i en rad frågor. Den stora knäckfrågan där tycks vara ekonomi och fördelningspolitik. I lilla Sverige med 10 miljoner invånare och konsensus i blodet så har det egentligen bara funnits en fråga kring vilken polariseringen varit stark och det är invandringsfrågan. Polariseringen bland folket var under långa tider dold, och i riksdagen obefintlig. Sedan kom SD in och gav oss polarisering på riksdagsnivå vilket töade fram polariseringen hos folket. Men vad som hänt nu är att folket svängt kraftigt i invandringskritisk riktning och att polerna i riksdagen bytt plats. Från att 12,9% ville raka motsatsen till vad resten ville, så är det nu 11,8% (C+V) som vill behålla den gamla invandringspolitiken och resten vill i varierande grad vända blad. SD är inte "Sveriges enda oppositionsparti" längre.

SD:s framgångsmodell är baserad på DF. De har högre väljarstöd än DF och det har gått snabbare. SD har knappat in på DF:s 12-åriga försprång. Skillnaden är att SD inte har släppts in i något samarbete. Men DF har inte baxat politiken dit genom att leka Trump eller Sanders, de har snarare inväntat en svängning av konsensuspendeln och det mesta har gått av sig självt. DF behöver bara sitta där som en stor kloss utanför regeringen och se de andra partierna tävla i åtstramingsförslag. Det är Venstres motsvarighet till Elisabeth Svantesson som får stå där och lansera förslag om att plocka smycken från asylanter. Jag har inte sett röken av Skaarup sedan valet, jag vet bara att han leder Danmarks mest inflytelserika och näst största parti. Inte så glamoröst och det slår inga gnistor, men vem bryr sig när huvudsaken är att danskarna kan sova lugnt och njuta av att inte vara svenskar? Det är nog ungefär så Åkessons framtid ser ut, vi kommer att få se allt mindre av honom och allt mer av hans politik. Så här långt har allting gått DF-vägen utom samarbete, som enligt DF-klockan borde ha inletts i början av andra mandatperioden.

Intressant. Det här med -0,75 per månad, hur länge har det pågått och hur ser det ut framöver? Med 30 månader kvar till valet finns det inte "budget" för att tappa 0,75 per månad, då är SD på 0,5% i höjd med valet...

Mina bästa Herrar.
Först tack för er närvaro i tråden och all insikt och välformulerade kunskap ni tillför tråden.

Jag är inte en Statistiker, men dock en Nautor. Jag säger, sitt i båten.

Det är något fascinerande över sjöfart, man gör beräkningar, man gör en "voyage plan" och lägger ut.

99% av tiden så är man därefter ur kurs. Men, på något mirakulöst sätt, når man ändå "the destination port" "just on time".

Denna analogi vill jag lägga över era analyser. Låt det svänga litet hit och dit, se efter om vi har rätt riktning, att vi inte avviker för mycket från kursen. Ta det lugnt.

Det ser bra ut i OI nu, låt det sätta sig och så tar det ny fart.

Ja, jag förstår den iver vilka alla som vill Sverige väl känner men hittills har SD vuxit på ett sätt som inget Svenskt parti NÅGONSIN vuxit. Det tar inte stopp här och nu.

Men kämpa på bara, fastna inte i gnällande dock. Ingen gillar en looser. eller en looser-attityd.

Såja, opp o hppa nu grinollar.

Bäste Nautor!

Ingen dålig parabel och något verkligt stopp i sikte kan desto bättre ej observeras f.n.

Grinollarna får väl utrustas med bättre kikare...

Såväl FranzLisztBlevEj75 som CrispyKreem har väl uttryckligen sagt i tråden att de tror att SD kommer att öka i opinionsundersökningarna under de närmaste åren. Kanske inte helt rätt att ge dem epitetet pessimistiska grinollar om det nu var dem du syftade på.
I övrigt delar jag din analys helt och fullt. För den som gillar SD (eller framförallt SD:s migrationspolitik) så väntar en lysande framtid. Allt talar för att vi under den närmaste tioårsperioden närmar oss övriga Europas migrationspolitik och får jag tippa själv så kommer vi snart ha västvärldens ledartröja på området.

Skulle kanske också vara lite sparsam med att kalla folk det engelska ordet för förlorare innan jag var helt säker på hur det stavades. Det blir så lätt att just det ordet slår tillbaka mot en själv.

Men är inte höger-vänsterskalan överspelad? En intressant artikel här: http://www.vox.com/2016/3/1/11127424/trump-authoritarianism
menar att Trumps framgångar är resultatet av en auktoritär socialkonservativ trend i USA. Eftersom Sverige är det närmaste USA vi har på denna sidan Atlanten dristar jag mig till att använda den förklaringsmodellen. Den nygamla axeln är konservatism mot liberalism vars reaktion satts i rörelse av den radikala progressiva liberalisms hegemoni över den politiska agendan. Resultatet är väljarnas efterfrågan på en minst lika radikal värdekonservativ förd politik. En polarisering av politiken om man så vill uttrycka det.

Och vad är mer konservativt än Socialdemokraterna egentligen? Rosornas krig har hela tiden handlat om de förment progressiva, men nästan mer rent ut sagt revolutionära krafternas, kamp mot det egna partiets uppenbart socialkonservativa majoritet. Ett parti som är både radikalt och konservativt kan antingen attrahera många eller få.
Nu väljer S att gå mot en mer socialkonservativ politik igen, genom att lansera "Försvaret av den svenska modellen".

Vad SD gjorde klokt tidigare var att placera sig som socialkonservativa i opposition mot etablissemangets vänster, center och högerradikala rörelserna. Inte utifrån en höger-vänster blockmodell.

Visst, SD s program känns väl radikalt för en del men i grund och botten är SD ett socialkonservativt parti. Så radikalt socialkonservativt i sin politik att det bara känns radikalt för en del. Men det är deras problem inte SD:s.

Att som SD lämna den egna definierade positionen och inlemma sig i den traditionella höger-vänster politiken är ett grovt misstag. Givetvis tappar man röstande till S om dessa uppfattar S som ett säkrare kort. Dvs mer socialkonservativt än SD. Moderaterna positionerar sig ett tag som progressiva nya liberaler, f´låt moderater, men nu som konservativa igen och vips får de tillbaka de mest konservativa för SD kan ju uppfattas som radikala av dem.

Balansgången för SD som man lyckats så bra med tidigare måste vara att själva definiera motståndarna. Och inte inlemma sig i motståndarnas politiska spel.

Artikeln som jag länkade till ovan visar just hur kraftig trenden är i västvärlden för en mer socialkonservativ politik som reaktion på många års "liberalism". Artikel försöker kleta på en massa andra egenskaper på denna snabbt växande grupp väljare men det låter jag passera i den större bilden.
Väljarnas söker en mer socialkonservativ politik och tidigare var SD ensam om det är. En restriktiv invandringspolitik var konsekvensen av den grundläggande politiska inriktningen.

Opinionen sökande efter lämpligt parti att bevara, förvalta och utveckla en socialkonservativ politik förklarar både SD snabba uppgång men också nuvarande tillbakagång.

Tydligaste exemplet på denna trend är att de två andra stora partierna båda anammat samma trend att gå i en mer värdekonservativ riktning i sin argumentation. Utåt spelar de på höger-vänster-dynamiken men i realiteten agerar de efter en annan mer tidlös axel, Liberalism - konservatism.

Att då SD lämnar sin position som de andra eftersträvar och spelar på motståndarnas övergivna höger-vänster planhalva är för mig en gåta.

Ja, eller så här: Vi har gått från stereo till surround. Vänster-höger har fortfarande sin plats men det är Z-axeln som är det intressanta just nu.

Människan har i alla tider levt i samhällen med regler, konventioner och gemensamma trossystem. Varje enskild grupp har graviterat till likriktning för att det minimerar friktionen i samlevnaden. Men globalister till höger och vänster har kunnat härja ostört under ytan medan folket varit upptagna med att öka sin levnadsstandard, vilket har gett oss migrationsflöden och liberaliseringar som steg för steg flyttat tillvaron från ordning till kaos. Nu förväntas man tolerera 15 kön, 20 religioner, 50 kulturer, swingerpartyn och allmän galenskap utan att blinka. Internet har gett alla titthål in i olika världar de tidigare varit förskonade från. Vi har fått en värld där klassiska liberaler, libertarianer, internationalist-socialister och anarkister stortrivs men där alla andra har fått tinnitus och önskar återgång till ordning i varierande grad.

Därför är auktoritära ledare nu på uppgång i hela västvärlden, och ju mer hotade vänner av kaos känner sig, desto mera ångestskriker de och pressar på för ännu mer kaos, öppna gränser och tolerans intill självutplåning, vilket naturligtvis driver ännu fler i famnen på auktoritära ledare. Självinsikten hos kaosskaparna är förväntat obefintlig, de tror istället att det är de auktoritära ledarna själva som själva skapat efterfrågan för hårda papper (hönan bara uppstod, inga ägg här!), så de fortsätter göra allt för att elda på den oro som driver vänner av ordning till Trump, Le Pen, Åkesson och Orban.

För att komplicera bilden finns det även auktoritära strömningar bland motståndarna, men de vill mest använda auktoriteten till att upprätthålla kaoset och förbjuda Trump och kompani.

Frågan är hur pass medvetna SD är om sin givna roll? Jag tror att de av många uppfattas som kaosskapare snarare än ett löfte om ordning och reda. Det är mestadels självförvållat. Jag tror också att rädslan för fasciststämpeln hindrar dem från att bejaka en mer auktoritär framtoning. Men "vi är ordning, de andra är kaos" bör vara ledstjärna om man önskar belysa en särskiljande konkurrensfördel istället för att vara ett invandringsbromsande parti i mängden. Ordning och disciplin i skolan, rejäla straff, mer resurser till polis och försvar, ålderstester, ett asylnej är ett asylnej, dessa är inga fascistiska galenskaper, det är precis samma saker som redan sägs av S och M. Men de har visat igen och igen att de inte är kapabla att skapa ordning och reda, bara snacka om det.