Intellektuell expert sökes! Svar ang uppsats!

En del av en uppsats gällde det, enligt mig, väldigt diffusa teoretiska begreppet simulacrum.
Läraren köpte dock inte alls mitt argument kring Simpsons och simulacrum. Det är mycket möjligt att läraren har rätt i det.
Men jag är fortfarande osäker.
Skulle man kunna argumentera för att jag trots allt har rätt i mitt påstående?
(OBS! Endast seriösa svar från folk som har koll på detta, tack!)

Detta är vad jag skrev:

"Simulering och simulacrum
Jean Baudrillard är en postmodernistisk teoretiker vars alster även publicerats i många populärkulturella tidskrifter utöver de mer traditionellt vetenskapliga informationskanalerna. Baudrillard beskriver i sina teorier ett tillstånd vid namn simulacrum. Till skillnad från en simulering har ett simulacrum inget original. För att exemplifiera kan ett simulacrum t.ex. vara ett plastgolv som efterliknar ett äkta trägolv. Betraktaren ser att det ej är ett äkta trägolv, men tingestens faktiska varande har ett egenvärde i sig och inte ett bara ett värde genom dess likhet till originalet. Även den imaginära världen inom spelet World of Worldcraft är ett simulacrum med dess egna spelregler och förhållanden – utan en ambition att efterlikna verkligheten.
The Simpsons kan med säkerhet klassas som ett simulacrum. Serien porträtterar en fantasivärld med tydliga likheter med verkligheten, utan något anspråk på faktisk realism. Ett av de tydligaste exemplen på detta är det faktum att seriens karaktärer skiljer sig från en naturtrogen porträttering av en människa genom bl.a. den gula hudtonen och de uppenbart tecknade fysiska karaktärsdragen i hår och ansikte. Samtidigt finns de grundläggande mänskliga egenskaperna på plats och i serien inryms alla grundläggande likheter med verkligheten och den föreställda geografiska placeringen i USA. Alla talar amerikanska, samhället består av elementära verksamheter som polis, sjukhus och affärer och individerna agerar i regel i enlighet med generella västerländska värderingar. Samtidigt är det för var och en uppenbart att man ej har som mål att direkt spegla verkligheten på ett så realistiskt sätt som möjligt. För att utveckla humorn och intresseskapandet till dess fulla potential utsätts karaktärerna för orealistiskt dramatiska och osannolika händelseförlopp. Exempelvis spelar Homer en levande fightingrobot i ”Robot Wars” i ett avsnitt och Bart kan i ett annat avsnitt stoppa tiden med ett stoppur.

The Simpsons är ett tydligt exempel på ett simulacrum som speglar verklighetens grundramar medan den låter tittaren tydligt förstå att den inte har att göra med en eftersträvad realistisk spegling av verkligheten. På så vis har man lyckats bygga upp en egen fiktiv värld av karaktärer och egenskaper – en parallell verklighet, omtyckt av miljontals fans. Fan-kulturen kring Simpsons är omfattande och genom det extremt stora och välutvecklade biblioteket av karaktärer och förhållanden skapas en värld att verkligen leva sig in i. The Simpsons representerar en s.k. hyperrealitet, alltså en sorts verklighet som varken är sann eller falsk och som genom tittarens engagemang och inlevelseförmåga på sätt och vis de facto blir verklig för betraktaren."

Jag aer ingen expert, men jag vill gaerna ta din redogoerelse i forsvar, men samtidig saega, att din undervisare har raett. Du har missuppfattad Baudrillards anvaending av begreppet.

Inom filosofin verkar begreppet antingen betyda en kopia, daer vissa drag av en kopia av naagot aer medvetet oeverdrivna (och formedlar naagot, genom att avvika fraan det, det ska foermedla), och annars anvaends det om "simulationer", som inte simulerar naagot.

Som du saeger aer det mycket suddigt vad begreppet faktiskt taecker oever.

Om man ser the Simpsons som politisk satir, saa aer det ju faktiskt ett klassexempel. Samhaellsproblem lyfts fram och undersoeks genom att blaasas ur proportion (naagot som goers aeven tydligare i South Park). Karikaturritningar dras netip fram som exempel paa simulacrum. Men det kanske aer en konstteoretisk foerstaaelse av begreppet, och inte exakt vad Baudrillard vill ha sagt med det. Du kanske ska laegga vikt paa likheten mellem simulation och simulacrum. Kan en ritad film utan vidare vara en simulation av verkligheten? Om den inte kan, daa kan den kanske inte heller vara en simulacrum, daa skillnaden enbart ligger i foerhaallandet till ett objekt som representeras.

Som jag uppfattar det har du nog blandad ihop tvaa olika laesningar av begreppet. Baudrillard konstruerar begreppet i syfte att forklara medians ontologi. Foer att foerstaa vad som menas med Simulacrum kan vi inte bara se paa huruvida naagot representeras troget eller inte, eller om naagot har likheter med naagot annat, utan att representera det. Vi ska se paa hur fenomenet upplevs. En simulation har ett tydligt syfte. Det aer en sorts rekonstruktion, som behandlas och uppfattas just som en saadan. En simulacrum, daer emot, faar en saerskilt prioritet. I likhet med en simulation kan den sikta mot att representera naagot annat, men i motsats till simulationen blir simulacrumens roll primaer. Den uppfattas som sjaelvstaendig och verklig paa samma saett som den oevriga verklighet. Det aer detta som skiljer den fraan en simulation, som enbart aer verklig som representation, och som haerleder sin essens av naagot som gaar foerut foer den. Simulationen existerar paa betingelse av det som representeras. Simulacrumen existerar inte paa samma betingelse. Den blir, saa att saega, verklig.

The Simpson aer inte verklig paa samma saett. Vi kallar the Simpsons fiktion, och kanske politisk satir, och som politisk satir aer det en simulacrum i naagon mening (men inte i Braudrillards mening), men dens ontologiska oberoenhet aer precis foer att det aer en fiktiv vaerld, daer simulacrumen inte paa samma saett skapas som fiktion, men inte heller som simulation eller representation. Saa vi ska hitta simulcrumens plats naagonstans imellam fiktion och representation.

Hoppas det ger mening och min hemska svenska och teckensaettning inte skadar dina oegon.