2011-10-19, 00:49
#1
En del av en uppsats gällde det, enligt mig, väldigt diffusa teoretiska begreppet simulacrum.
Läraren köpte dock inte alls mitt argument kring Simpsons och simulacrum. Det är mycket möjligt att läraren har rätt i det.
Men jag är fortfarande osäker.
Skulle man kunna argumentera för att jag trots allt har rätt i mitt påstående?
(OBS! Endast seriösa svar från folk som har koll på detta, tack!)
Detta är vad jag skrev:
"Simulering och simulacrum
Jean Baudrillard är en postmodernistisk teoretiker vars alster även publicerats i många populärkulturella tidskrifter utöver de mer traditionellt vetenskapliga informationskanalerna. Baudrillard beskriver i sina teorier ett tillstånd vid namn simulacrum. Till skillnad från en simulering har ett simulacrum inget original. För att exemplifiera kan ett simulacrum t.ex. vara ett plastgolv som efterliknar ett äkta trägolv. Betraktaren ser att det ej är ett äkta trägolv, men tingestens faktiska varande har ett egenvärde i sig och inte ett bara ett värde genom dess likhet till originalet. Även den imaginära världen inom spelet World of Worldcraft är ett simulacrum med dess egna spelregler och förhållanden – utan en ambition att efterlikna verkligheten.
The Simpsons kan med säkerhet klassas som ett simulacrum. Serien porträtterar en fantasivärld med tydliga likheter med verkligheten, utan något anspråk på faktisk realism. Ett av de tydligaste exemplen på detta är det faktum att seriens karaktärer skiljer sig från en naturtrogen porträttering av en människa genom bl.a. den gula hudtonen och de uppenbart tecknade fysiska karaktärsdragen i hår och ansikte. Samtidigt finns de grundläggande mänskliga egenskaperna på plats och i serien inryms alla grundläggande likheter med verkligheten och den föreställda geografiska placeringen i USA. Alla talar amerikanska, samhället består av elementära verksamheter som polis, sjukhus och affärer och individerna agerar i regel i enlighet med generella västerländska värderingar. Samtidigt är det för var och en uppenbart att man ej har som mål att direkt spegla verkligheten på ett så realistiskt sätt som möjligt. För att utveckla humorn och intresseskapandet till dess fulla potential utsätts karaktärerna för orealistiskt dramatiska och osannolika händelseförlopp. Exempelvis spelar Homer en levande fightingrobot i ”Robot Wars” i ett avsnitt och Bart kan i ett annat avsnitt stoppa tiden med ett stoppur.
The Simpsons är ett tydligt exempel på ett simulacrum som speglar verklighetens grundramar medan den låter tittaren tydligt förstå att den inte har att göra med en eftersträvad realistisk spegling av verkligheten. På så vis har man lyckats bygga upp en egen fiktiv värld av karaktärer och egenskaper – en parallell verklighet, omtyckt av miljontals fans. Fan-kulturen kring Simpsons är omfattande och genom det extremt stora och välutvecklade biblioteket av karaktärer och förhållanden skapas en värld att verkligen leva sig in i. The Simpsons representerar en s.k. hyperrealitet, alltså en sorts verklighet som varken är sann eller falsk och som genom tittarens engagemang och inlevelseförmåga på sätt och vis de facto blir verklig för betraktaren."
Läraren köpte dock inte alls mitt argument kring Simpsons och simulacrum. Det är mycket möjligt att läraren har rätt i det.
Men jag är fortfarande osäker.
Skulle man kunna argumentera för att jag trots allt har rätt i mitt påstående?
(OBS! Endast seriösa svar från folk som har koll på detta, tack!)
Detta är vad jag skrev:
"Simulering och simulacrum
Jean Baudrillard är en postmodernistisk teoretiker vars alster även publicerats i många populärkulturella tidskrifter utöver de mer traditionellt vetenskapliga informationskanalerna. Baudrillard beskriver i sina teorier ett tillstånd vid namn simulacrum. Till skillnad från en simulering har ett simulacrum inget original. För att exemplifiera kan ett simulacrum t.ex. vara ett plastgolv som efterliknar ett äkta trägolv. Betraktaren ser att det ej är ett äkta trägolv, men tingestens faktiska varande har ett egenvärde i sig och inte ett bara ett värde genom dess likhet till originalet. Även den imaginära världen inom spelet World of Worldcraft är ett simulacrum med dess egna spelregler och förhållanden – utan en ambition att efterlikna verkligheten.
The Simpsons kan med säkerhet klassas som ett simulacrum. Serien porträtterar en fantasivärld med tydliga likheter med verkligheten, utan något anspråk på faktisk realism. Ett av de tydligaste exemplen på detta är det faktum att seriens karaktärer skiljer sig från en naturtrogen porträttering av en människa genom bl.a. den gula hudtonen och de uppenbart tecknade fysiska karaktärsdragen i hår och ansikte. Samtidigt finns de grundläggande mänskliga egenskaperna på plats och i serien inryms alla grundläggande likheter med verkligheten och den föreställda geografiska placeringen i USA. Alla talar amerikanska, samhället består av elementära verksamheter som polis, sjukhus och affärer och individerna agerar i regel i enlighet med generella västerländska värderingar. Samtidigt är det för var och en uppenbart att man ej har som mål att direkt spegla verkligheten på ett så realistiskt sätt som möjligt. För att utveckla humorn och intresseskapandet till dess fulla potential utsätts karaktärerna för orealistiskt dramatiska och osannolika händelseförlopp. Exempelvis spelar Homer en levande fightingrobot i ”Robot Wars” i ett avsnitt och Bart kan i ett annat avsnitt stoppa tiden med ett stoppur.
The Simpsons är ett tydligt exempel på ett simulacrum som speglar verklighetens grundramar medan den låter tittaren tydligt förstå att den inte har att göra med en eftersträvad realistisk spegling av verkligheten. På så vis har man lyckats bygga upp en egen fiktiv värld av karaktärer och egenskaper – en parallell verklighet, omtyckt av miljontals fans. Fan-kulturen kring Simpsons är omfattande och genom det extremt stora och välutvecklade biblioteket av karaktärer och förhållanden skapas en värld att verkligen leva sig in i. The Simpsons representerar en s.k. hyperrealitet, alltså en sorts verklighet som varken är sann eller falsk och som genom tittarens engagemang och inlevelseförmåga på sätt och vis de facto blir verklig för betraktaren."