Jag har varit Chickfan i flera år och köpt på mig både en samlingsbox traktater och alla serietidningarna (
The Crusaders m.fl.) samt den litteratur jag fått tag på om denne "världens mest spridde undergroundtecknare", som han kallats:
The Art of Jack T. Chick;
The World of Chick?; temanumret av Dan Raeburns fanzin
The Imp och lite annat. Även det svenska fanzinet
Seriechock hade en artikel för några år sedan, men den var rätt trångsynt ironisk på svenskt manér.

Det har väl uppstått en ganska stor fandom kring Chick Comics, bl.a. på sajten
ChickComics.com där samlare diskuterar olika sällsynta utgåvor och varianter av de många traktaterna.
Att beskriva Chick som en "paranoid eremit" tror jag dock är missvisande, han har ju byggt upp ett slags mediaimperium på sitt område och skaffat sig skickliga medarbetare, framför allt då Fred Carter vars fenomenala penna säkert varit starkt bidragande till att dessa serier fått ett sådant genomslag (Chick själv har ju en mer valhänt stil som fungerar hyfsat i skämtteckningsmanéret men betydligt sämre i de realistiska försöken, där ju däremot Carter kan uträtta fantastiska saker.) Dessutom verkar han ju alltid ha hängt med i populärkulturella moden och trender och utnyttjat t.ex. populära filmer och TV-serier som underlag för sina egna manus där plotten dock förstås alltid får en frälsningstwist. Serierna är förvisso "dumma" i det att de är så absurt renodlade men syftet är ju inte att skapa konst utan att väcka uppmärksamhet och predika evangelium, och det är ju också den västerländska bildberättelsens ursprungliga syftemål.
Sedan måste man väl sympatisera med Chicks ständiga strävan att gå på tvärs mot "det sunda förnuftet" och se varje tendens till återhållsamhet eller reservation som en lömsk frestelse som det gäller att undvika genom att gå ännu längre i nästa serie, och i nästa. Gissar att hans älsklingsbibelord är
ve er när alla berömmer er.