Vågar inte gå till psykolog.

Detta blir en lång text, men jag uppskattar om ni läser och hjälper mig. Blev kanske lite onödigt mycket men jag skrev det i ett svep.

Jag har under mer eller mindre ungefär 3 år mått dåligt, det har varit blandat med panik-ångest (det värsta jag varit med om) men den huvudsakliga känslan kan beskrivas som att jag går på en lina som en balettdansös, om jag faller, så faller jag till fördärv, jag är rädd för vad som finns om jag ramlar. Hela min tillvaro är bräcklig och känns som jag kan förlora allt. ALLT jag är enligt mig själv, är vad jag gör, mitt självförtroende och självkänsla är uppmätt i mina prestationer. Detta är ett stort ångestmoment. Men allt är temporärt men kan beskrivas som en storm inombords.

Har noll energi men kämpar mig iväg till mina sysslor och försöker hålla huvudet över vattenytan, fast jag kippar efter luft. Har värdelöst självförtroende och min självbild överensstämmer inte med verkligheten, för ett exempel har jag noll tilltro att någon kvinna skulle vilja ha mig, trots att det inte stämmer. Är i princip aldrig glad och när jag känner mig helt bekymmerslös är när jag dricker, vilket bara är på helgerna (försöker att inte göra det oftare och aldrig för att dämpa ångesten).

Allt har gått i perioder av toppar och dalar. När jag tänker tillbaka på tiden som har varit efter studenten så har det överlag varit att jag alltid längtat bort och inte trivts med tillvaron, trots att jag testat på fler platser och gjort mer saker än andra i min ålder. Har alltid känt en stress inombords att jag måste vara på väg någonstans.

Har under denna tid förnekat för mig själv att jag skulle må dåligt, jag har ju allt jag önskar. Det har varit svårt att ändra sin självbild från att vara en självsäker och stabil kille till att inse inombords mår jag inte alls bra, har stött bort det och tänkt att det går över, och bara är provisoriskt.
Jag har haft rätt svårt att snacka om det här till någon, har ju sin stolthet. Har många kompisar som jag gillar, men när jag försökt snacka om det och de lyssnar och reflekterar, men eftersom jag märkt att ingen riktigt forstår det jag vill säga går det inte så bra och märker att det blir lite osoft. Tror inte heller de jag snackat med har varit i samma situation. Vågar nog inte prata med mina föräldrar om hur det är, de skulle bli så oroliga.
Inte konstigt det inte förstår när jag inte kan få ner det i ord och jag tycker det är jobbigt, blir väldigt känsloladdat när jag försöker. Så det går inte.

Under denna tid har jag tänkt länge att gå till psykolog, men jag har ju allt jag behöver - lägenhet, sysselsättning, kamrater, visst hade en flickvän varit att föredra men tror inte jag vågar lämna ut mig till någon just nu, skulle hon lämna mig ramlar jag av linan utan tvekan.
Därför har jag länge dratt mig för att gå till psykolog, kanske för den tidigare nämnda stoltheten inför mig själv. Den stoltheten inåt är raserad nu, jag har insett att jag mår dåligt och antagligen är deprimerad, för så här kan det inte vara.

Jag får supermycket ångest över att tänka att prata ut om det med psykolog, tror jag kommer börja gråta och det känns jobbigt faktiskt, kan verka banalt men detta är jobbigt för mig. Hur ska jag tänka för att lyckas prata ut om det med psykolog? Bara tanken får mig att må dåligt och får nära till tårarna nästan.

Någon som känner igen sig? Vad ska jag göra?

Tänker aldrig börja käka piller, inte ett enda, så detta är väl enda vägen ändå?

Snälla, övertyga mig om att jag måste, måste bara få höra det.

Det enda du har att vara rädd för vid samtal med psykolog är att komma närmare dig själv.
Det kan vara läskigt som fan men det kommer ändå vara det bästa du kan göra för dig själv någonsin

Av egen erfarenhet så kan jag bara hålla tummarna och hoppas på att du lyckas tvinga iväg dig själv till en psykolog. Det kommer att göra ännu mer ont och vara ännu jobbigare (kortsiktigt) att reda ut problemen och verkligen ta tag i ditt liv men långsiktigt så är det det absolut bästa du skulle kunna göra för dig själv. Tveka inte och tänkt inte ens på det: bara gör det!

Om du syftar på att få psykoterapi från den allmänna sjukvården kan jag säga att det ofta är en kamp att ens få "lyxen" att bli remitterad till en..jag har flera gånger fått nej, och nu bara möjligheten till gruppterapi mot ångestattacker.

Så vad jag vill säga, kolla först upp om du ens KAN få vård för hur du mår, det är inget de bara ger dig med ett leende, var glad om du får alltså, lycka till!

Ps. Var också extremt emot piller, men min ångest blev så illa att jag till slut gick emot mina principer och faktiskt frågade om jag kunde börja med sådana, och tro mig, de räddade min tillvaro helt, mår jättebra nu ! Finns många sorter, och man är fortfarande sig själv och behöver inte öka i vikt eller bli zombie av dem !

du verkar ha skuldkänslor över att du mår dåligt. du borde gå till en psykolog och prata ut även om det känns jobbigt. det blir oftast värre med tiden när man håller saker inom sig.
lovar att det kommer kännas bättre efteråt, även om det känns jobbigt just nu

Jag har varit i samma sits då jag verkligen har varit rädd för att gå till en psykolog men det var det bästa beslutet jag någonsin gjort. Jag insåg att jag inte kan ta tag i mitt problem själv och att jag behöver hjälp. Det var absolut inte det lättaste och jag fick t om lov att bli tvingad till det. Så tänk inte på de, bara gå dit och sen tar ni saker och ting som det kommer, det kommer att kännas mycket bättre än du kan tänka dig.

Har läst hela ditt inlägg. Känner igen mig massor. Men jag har tagit steget längre. Och som tidigare inlägg sa, är det värsta med möte med psykolog att du tvingas möta dig själv. Men för att må bättre, är du tvungen att erkänna för dig själv det du inte vill se eller veta. Jag vet. Men det gör ont, å andra sidan; om du är medveten om problemets kärna har du också valet att jobba med det och komma vidare (även om det gör ont) eller att låtsas att det inte finns och fortsätta lida och känna smärtan. Min erfarenhet inom öppenvården är att alla fördomar har fel; personalen är underbar. Har träffat betydligt fler än en, och ingen av dem har bekräftat de fördomar jag haft. (Jag väntade länge ska du veta, innan jag fick modet att ringa,... trodde de skulle låsa in mig...) Men vad mycket hjälp jag fått! De vet hur de ska fråga för att få en att tänka efter själv, på ett annat sätt. Vända tankefällorna till konstruktivt tänkande istället för destruktivt. Det är värt ångesten att be om hjälp! Mig har de hjälpt att få livsgnistan tillbaka. Våga fråga om hjälp!

Tack. Jag bokade precis tid till en läkare över internet, så jag kan lösa en remiss förhoppningsvis.


Kan inte tänka mig att jag blir nekad om all min ångest kommer ut när jag pratar om det. Det går inte längre att gå med det inom mig.
I sådana fall blir jag nog nekad för att jag inte kan få ut ett ljud. Men du har säkert rätt att det är svårt.
Aldrig piller alltså, aldrig. Jag rökte gräs när jag mådde dåligt förut och funkade skitbra mot ångesten, men lovat mig själv att aldrig ta droger igen för att dämpa. Piller är droger.


Det är väl det jag insett nu med, funkar inte längre. Livrädd för vart jag är på väg. fick du remiss eller privat?
Jag nämnde att jag mådde dåligt för min mamma och gick lite lätt in på vad, och jag kommer bli tvingad till det också.


Du har nog rätt, är rädd för mig själv. Tack för peppen och jag måste väl uppsöka det.

Tack tack tack, är tacksam för att ni tar er tid och hjälper mig. Känns skönt och samtidigt jobbigt att för första gången få ut det. Jag ska verkligen försöka samla mod och möta problemen, förnekelsen funkar verkligen inte längre.

Det här låter som en situation som är ganska vanligt förekommande för patienter med panikångest. Jag kanske missuppfattar hur du menar, men det låter som att du dels har panikattacker ibland och även en ytterligare problematik som kommer från panikattackerna; alltså där du är väldigt rädd för att få panikattacker? Vilket ger den här upplevelsen som du beskriver som en balansgång på en väldigt slak lina. Det är en väldigt vanlig situation och brukar påverka livet negativt på många sätt. Man tar upp sådana aspekter av problematiken i en samtalsbehandling också, så det ingår liksom i behandlingen.
Alla sakerna du berättar om är jättejobbiga för dig, det är väldigt tydligt, jag vill bara säga att sakerna som du beskriver är fullt behandlingsbara, panikångest brukar nästan alltid bli bättre och det är ett väldigt stort steg i att få en bättre vardag.
Och ge dig själv lite credit också, du fan kämpar på duktigt bra samtidigt som du har en tillvaro som är väldigt jobbigt. Det är en sjukt bra egenskap och kommer att vara till hjälp när du får samtalsbehandling.

Det är också ett sätt att resonera kring saken. Jag skulle säga att man saknar något om man har det så jobbigt som du verkar ha det. Du har ju många positiva saker, absolut, men att du har allt är väl att ta i? Iaf om man mår så pass dåligt som du verkar ha gjort, en längre tid dessutom. Du förtjänar ju att må bra också, det är en viktig beståndsdel i att ha allt, tycker i alla fall jag.

Men just nu har du ju ångest över precis allting? Massor med ångest över saker som du inte verkar må bra av alls. Det kanske inte gör så mycket om du lägger till lite psykologångest, det är ju ändå något som ska leda till något positivt?

Tills du får chans att träffa någon, det är ju väntetider ibland, kom ihåg att göra dom sakerna som får dig att må bra, kompisar, fritidssysselsättningar, osv. Det är sjukt viktigt när allt är jobbigt!
Det är nog bäst om du övertygar dig själv, eller ännu bättre: att du går även fast det är jobbigt. Och du har ju redan övertygat dig själv verkar det som, då är du ju en bra bit på väg.
En KBT-behandling kommer att kräva en del av dig, alltså det kommer inte att gå av sig själv, men det kommer med stor sannolikhet hjälpa väldigt mycket. (och ja, det är KBT du ska prova)

Lycka till!

Fruktansvärt rädd för det, kan vara helt förstörd i dagar efter en sådan. Det värsta jag vet. Händer sällan men rädslan och tankarna om en sådan finns dagligen hos mig, den känslan jag känner precis innan det börjar kan få mig att bli knäsvag. Det absolut värsta jag vet.


Nej, jag har ju inte allt. Men jag har mat på bordet och en utbildning att fullfölja, som är ett enormt ångestmoment med alla tentor men jag kan inte hoppa av, hade känts fel för tror verkligen på att jag vill bli det jag läser till. Har en fin lägenhet. Försöker vara en enkel man och begär inte mer av livet egentligen. Vill bara må bra. Saknar flickvän som fan men tror inte det funkar nu, har så mycket mörka tankar så tror aldrig någon skulle orka lära känna mig in på livet.



Jo, men känslan är lite att all ångest är ju bara inom mig själv. Ska jag få ut det till någon blir det så påtagligt och äkta, en känsla är lättare att bryta ner än att formulera det i ord. Jag menar, det tog starkt på mig att skriva det här ens liksom. Få ut detta till en person är ett berg att klättra över.


Jag har insett att det inte funkar längre som det är, har pågått för länge och vill inte sjunka längre ner och senaste veckorna har varit katastrof rent ut sagt. Känner att det går utför nu.

Tack för att du tog dig tid, betyder mycket för mig

Eller så kan dom få för sig att han är deprimerad och låsa in honom för lite psykiatrisk tvångsvård.