Sverige har en lång tradition när det gäller valutahantering från Görtzens nödmynt via Palmstrucha bankens transportsedlar till dagens påbudspengar. Här finns erfarenhet av metallmyntfot och användning av dubbla penningsystem (skilling banco och skilling riksgäld).
Dagens påbudspengar (fiat money) är skuldsedlar som Riksbanken ställer ut. För alla skuldsedlar gäller att värdet är baserat på förtroendet för utställaren. Men vem som helst kan skriva ut skuldsedlar på vilket belopp som helst. När vi köper hus skriver vi ut skuldsedlar på miljonbelopp som vi inte har någon som helst möjlighet att omedelbart lösa in.
Riksbanken skulle kunna begränsa sin sedelutgivning till 1000 kronor och hålla guld för 1000 kronor i reserv för att kunna verkställa omedelbar inlösen. Med dagens datateknik kan vi omsätta dessa pengar varje mikrosekund vilket medför att vi kan åstadkomma dagens penningflöde. När jag köper för 100 kronor skriver jag då en skuldsedel där det står: "När jag får in 100 kronor överlåter jag inom en mikrosekund dessa till innehavaren av denna sedel". Mottagaren registrerar sedeln hos Riksbanken som låter sin dator överföra pengarna.
Opraktiskt. Javisst men om man nu ser något värde i att ha guldmyntfot så skulle vi kunna göra så.
Ett problem uppstår när någon inte kan klara inlösen av sina skuldsedlar. Om fodringsägaren kräver omedelbar inlösen måste gäldenären i sin tur kräva omedelbar inlösen av sina skuldsedlar. Resultatet blir en kedja av inlösenkrav som kan resultera i en kedja av konkurser som slutar i att inga pengar kommer tillbaka till Riksbanken eller att Riksbanken får lösa in sina sedlar i sitt guld så att någon sitter med en guldbit och Riksbanken får makulera sina sedlar.
Den här typen av problem är ju ganska onödiga. Det är bättre att Riksbanken får ge ut de pengar som behövs för att systemet skall fungera. Men man kan naturligtvis inte, som Görtz försökte göra, köpa en arme som inte fanns genom att ge ut mer pengar. Penningflödet skall spegla nyttighetsflödet men man kan inte öka nyttighetsflödet genom att öka penningflödet.
Dagens påbudspengar (fiat money) är skuldsedlar som Riksbanken ställer ut. För alla skuldsedlar gäller att värdet är baserat på förtroendet för utställaren. Men vem som helst kan skriva ut skuldsedlar på vilket belopp som helst. När vi köper hus skriver vi ut skuldsedlar på miljonbelopp som vi inte har någon som helst möjlighet att omedelbart lösa in.
Riksbanken skulle kunna begränsa sin sedelutgivning till 1000 kronor och hålla guld för 1000 kronor i reserv för att kunna verkställa omedelbar inlösen. Med dagens datateknik kan vi omsätta dessa pengar varje mikrosekund vilket medför att vi kan åstadkomma dagens penningflöde. När jag köper för 100 kronor skriver jag då en skuldsedel där det står: "När jag får in 100 kronor överlåter jag inom en mikrosekund dessa till innehavaren av denna sedel". Mottagaren registrerar sedeln hos Riksbanken som låter sin dator överföra pengarna.
Opraktiskt. Javisst men om man nu ser något värde i att ha guldmyntfot så skulle vi kunna göra så.
Ett problem uppstår när någon inte kan klara inlösen av sina skuldsedlar. Om fodringsägaren kräver omedelbar inlösen måste gäldenären i sin tur kräva omedelbar inlösen av sina skuldsedlar. Resultatet blir en kedja av inlösenkrav som kan resultera i en kedja av konkurser som slutar i att inga pengar kommer tillbaka till Riksbanken eller att Riksbanken får lösa in sina sedlar i sitt guld så att någon sitter med en guldbit och Riksbanken får makulera sina sedlar.
Den här typen av problem är ju ganska onödiga. Det är bättre att Riksbanken får ge ut de pengar som behövs för att systemet skall fungera. Men man kan naturligtvis inte, som Görtz försökte göra, köpa en arme som inte fanns genom att ge ut mer pengar. Penningflödet skall spegla nyttighetsflödet men man kan inte öka nyttighetsflödet genom att öka penningflödet.
