Är det bara jag som tycker synd om blandbarn?

Idag så var jag på stan och åt samtidigt lunch ute. Jag fick då se ett rasblandarpar sittandes och äta på samma ställe, det var en svart kvinna och en vit man, de hade två mulattbarn, skulle gissa på 2år och 4år gamla. Medan jag betraktade mulattbarnen kunde jag inte undgå att tycka synd om dem, dessa barn kommer att bli identitetslösa, kommer aldrig känna att de riktigt hör hemma hos något folk, de kommer troligtvis uppleva en identitetskris(var inte blandbarn överrepresenterade bland mordförsök också?), aldrig riktigt känna att de passar in någonstans, aldrig känna gemenskap med något folk. De kommer aldrig kunna känna samhörighet med något folks historia, kultur, traditioner och högtider, och de kan iom detta inte känna gemenskap med något folks ursprung och i längden någon gemenskap med dess framtida öde.

Känslan man får när man betraktar dessa onaturliga familjekonstellationer är helt enkelt att det är synd om barnen vars delade ursprung gör att de aldrig känner sig hemma någonstans eller kunna känna gemenskap och samhörighet med en nation. Är det bara jag som får denna känsla? Vad känner ni när ni betraktar blandfamiljers blandbarn? Finns det några rasblandningar på flashback som kan berätta hur de känner angående deras identitetslöshet och splittrade ursprung?

Det är korrekt iaktaget många av dessa barn blir kriminella, missbrukare och psykfall dessutom. Bra jobbat godhetsapostlar för fri kärlek.

När det gäller barn med europeisk farsa och sydostasiatisk (köpefru) morsa kan jag inte låta bli att tänka att barnen existerar eftersom deras farsa är en total jävla förlorare och deras morsa är en liten hora... Så dessa tycker jag synd om just därför.

Ja, jag tycker väl lite synd om dem. Deras föräldrars egoism och lustar har orsakat deras rotlöshet.

Jag ser rasblandade barn på stan jämt och ständigt.

Tycker dock inte synd om dessa utan blir bara äcklad faktiskt, sorry.

Är inte heller så säker på att alla dessa kommer att känna sig identitetslösa när dom blir äldre.

Dom kanske ändå inte bryr sig om "samhörighet med något folks historia, kultur, traditioner och högtider".

Förresten så är det väl så att i takt med att förfallet accelererar så kommer rasblandade barn att bli fler och känna sig mer moderna och hippa än helsvenska, dom får samhörighet med resten av den bruna befolkningen och den moderna köpcenter- och rasblandningskulturen.

Helsvenska barn kommer kanske snarare att bli mobbade i skolan för dom har två vita föräldrar?

Två vita föräldrar, vad gammalmodigt och töntigt!

Fast just ostasiat och vit, brukar generera ganska fin avkomma.

Ja, jag kanske överdrev lite när jag skrev "rotlösa". Dessa blandbarn brukar när de växer sig lite större och kommer in i tonåren anamma sin bruna förälders identitet och agera svenskfientligt. När de passerat tonårsåldern blir det dags att skriva snyftande trådar på Flashback med rubriken "Är jag svensk?"

Observera att jag enbart menade att jag tyckte lite synd om blandade småbarn. Blandavkommor i större ålder har jag knappast någon sympati för.

Ja vi har ju en här som verkligen är svenskfientlig Cladius eller vad fanskapet heter.

I dagens läge kanske dom skriver på FB "Är jag svensk?"

Men om 10-20 år kanske inte det tänket alls finns kvar?

Jag äcklas både av rasblandade större barn och småbarn

Äcklas också när jag ständigt ser invandrarkäringar med barnvagnar.

Den bruna befolkningen fylls hela tiden på, både blandade och helbruna

Ja och det leder i sin tur till länder som de i sydamerika. Jag förstår inte varför man blundar helt för historia och fakta. Eller jo, det slår ju hål på varenda ihoppasnickrad PK-myt som finns.

Jag kan berätta hur jag känner och kan börja med att jag inte känner mig identitetslös bara för att jag har en Svensk mamma och Nigeriansk pappa.
Jag känner en stoltet för båda nationerna men det är inte det som definierar mig som person en människa är väldigt mycket mer än sitt geografiska ursprung.
Jag har ett bra jobb och många vänner både svenska och invandrare som precis som jag ser människor för vad dom är och inte vart dom har sitt geografiska ursprung.
Jag kan dessutom säga att det är i Sverige jag är född och uppväxt därför är det här jag känner mig hemma.

De flesta människor kommer förr eller senare att ställa sig frågan: Vart hör jag hemma? De människor som inte har ett svar på detta, har troligtvis haft den känslan inuti sig väldigt ofta när de stannar upp från vardagslivet. De kommer aldrig ha ett svar på denna frågan, frågan vart man hör hemma hör ihop med det förflutna, ditt ursprung. De har ett splittrat ursprung, vilket resulterar i identitetslöshet, och de ser inte sin plats i världen.

Som mindre barn kommer de alltid ha en konstig känsla, eftersom barn är mycket bra på att avgöra ras hos människor, och gör detta undermedvetet hela tiden. Pappan kanske alltid tagit hand om dem, mamman likaså, men de vet att det finns en markant skillnad mellan både föräldrarna och dem själva. Med tiden kan de genom rationaliseringar förstå denna skillnad, men iom att den rationaliserande förmågan växer så kommer också funderandet över ens plats i världen in.
Det kan mycket väl bli så som du säger.

I takt med att rashybriderna ökar så identiferar de sig med varandra och känner samhörighet. Umgås de med ett helvitt sällskap, eller ett helsvart sällskap så kan de inte riktigt identifiera sig som samhörande. Rotlösheten och bristen på ett gemensamt ursprung ersätts med skapandet av en ny kultur där de som identifierar sig som bruna automatiskt söker sig till.

Ett tydligt exempel på detta är den svarta befolkningen i USA som på många sätt och vis fått sina band till subsahariska Afrika avklippta. Det som händer är att folken identifierar sig med andra genom ras, och istället skapar en ny kultur, dvs hip-hop gangsta-rap-kulturen som är omspännande bland hela den svarta populationen.