Är det bara jag som tycker synd om blandbarn?

Varför tycka synd om dem? I många fall har de det mycket bättre an oss.

Men icke desto mindre är de ett blandbarn. Vart hör de hemma? I Sverige hos svenskarna eller i Kina hos kineserna?

Jo jag håller med. Det är oansvarigt att rasblanda. Det finns en anledning till att rasblandade och adoptivbarn är överrepresenterade hos barnpsykiatriker. Har även hört rasblandade i över 20 års åldern som fortfarande drabbas av identitetsförvirring, även andra/tredje generationen invandrare. Man ser ju "är jag svensk?" trådar ploppa upp hela tiden här med. En riktig svensk skulle aldrig någonsin behöva söka bekräftelse om sitt ursprung.

Men känner du inte att du...inte hör hemma hos svenskarna? Om du umgås med ett helvitt sällskap, känner du att du hör hemma till 100%? En människa är dess ursprung, det är en oseparerbar del av deras identitet, vem de är. En människa kan vara ekonom, simmare, körsångare, etc, men de kan aldrig separera sin identitet från vem de är, deras ursprung. Det är ändå en del av dig, din identitet, du är dina gener.

Du är alltså i övrigt uppväxt med svensk kultur och med språket? I övrigt firar du svenska högtider och traditioner också?

Hur menar du? Hur har ett blandbarn det bättre än oss? Utveckla.

Man kan inte låta bli att faktiskt tycka synd om dessa små bastarder p.g.a. att de faktiskt används som bondepjäser av etablerad judemedia samt deras ickeexisterande folkliga gemenskap med varken något av föräldrarnas folk. Rasblandande föräldrar måste också ha mycket svårt att ö.h.t. kunna förklara för dessa barn hur de ska agera i deras vardag samt varifrån de kommer. Det är antagligen därför de instinktivt anammar samma förlorarkultur som negrer och blattar så ofta gör. Samma problematik som adoptivbarn fäktas med (se t.ex. alla psykotiska koreaner), dock verkar asiat/svenskavkommor något oftare agera någorlunda sunt och balanserat - i.a.f. om man jämför med mulatter, mestiser () eller kombinationen blatte/svensk.

I sanningens namn är dessa blandningar ett helt nytt folk vilket, av förklarliga skäl, saknar en historia och ett land. Att då vara "stolt" över båda de folk man härstammar ifrån är enbart löjligt och långsökt.

De växer upp med två kulturer, plockar ut det bästa och sen utvecklar det sig till en egenskapad kultur med årens lopp. Det är heller ingen hemlighet att dessa blandbarn har ett estetiskt uttryck som är eftertraktat i utlandet, många av dem blir fotomodeller, skådespelare, musiker etc.

När folk (de flesta är fåtöljrasister kan tänkas) i den här tråden uttalar sig negativt om dessa s.k blandbarn så får jag känslan av en djupt rotad avundsjuka. En avundsjuka som först o främst grundar sig i att vara otillräcklig som svensk.

Det händer ofta att jag umgås med ett "helvitt" sällskap och jag kan utan att ljuga säga att jag känner mig hemma till 100% om dom är svenskar viss skillnad om det tex är Polacker.
Jag firar svenska högtider och traditioner just högtiderna skiljer sig inte så mycket då min pappa kommer från den södra kristna delen av Nigeria.
Jag vill inte hålla med om att min identitet definieras av mitt ursprung jag tror att yttre påverkan väger tyngre än genetiken då gener aktiveras och avaktiveras av yttre faktorer.

De slussas fram till dessa "yrken" av judar och judetrogna p.g.a. att de anses representera den nya sköna värld vilken de nyss nämnda grupperingarna önskar skapa på vår, de gamla folkens, bekostnad. Att någon för övrigt skulle vara avundsjuk för att någon viss mulatt råkat bli fotomodell eller att någon hankar sig fram på att vissla melodier får väl stå för dem, jag anser det vara dagdrivaryrken, alltså något man snarare ska skämmas för att syssla med.

Är du en av de misslyckade vita män som msåte åka till Thailand för sex och sen komma hem och gnälla på att Buba sätter på Anna-Greta?

vackra eller inte, mestiser är inte en bra avkomma, dock mycket bättre än mulatt-avkomma, då negroida gener är destruktivt.

Ja TS, som vit själv men med olika etniska ursprung har det varit ibland knepigt med identitet. Är mycket värre då med rasblandade barn som mulatter helt klart.

Föreställ er ett liv där ni alltid är och förblir Den Annorlunde, den-som-inte-är-som-alla-andra, och svara ärligt på om NI skulle vilja ha det så.

Som flockvarelser kan det likställas med en förbannelse att vara annorlunda, och innan ni opponerar er så ta en titt i er garderob och räkna efter hur många plagg som är unika för ER individualitet.

Till och med folk i subkulturer, som inte "vill vara som alla andra", väljer SIN flock, där de alla är lika: goths, emos, punkare, anarkister, you name it. Dessutom brukar subkulturare återgå till vara som alla andra vid en viss ålder. Tillbaka till flocken.

Och etniciteten är grundflocken. Blandbarnet, däremot, kan inte byta ut sitt skinn, sina gener.

Det finns undersökningar - bland annat en som jag har länkat till - som visar att icke-vita blandbarn är mer fallna åt destruktiv leverna, våld, droger, depression, brott... etc.

Varför är skådespeleri något att skämmas för?