Varför strävar vi efter att bli så gamla som möjligt?

Jag har nu under en tid gått och funderat på varför man (alltså vi, den gemene människan) hela tiden vill bli så gammal som möjligt. Hur folk ser upp till personer som är över 100 år gamla, trots att de är lika livfull som en gurka i ett grisanus. För ärlig talat, vad får de människorna ut av livet vid sådan hög ålder? Visst, att se sina barnbarn och barnbarns barn växa upp är kanske för vissa ett argument som håller jävligt hårt, men helt seriöst, är de dementsjuka, rullstolsbundna åldringarna lyckliga? Känner de verkligen att de fortfarande – vid +100 års ålder – får ut något av livet?

Media har ju såklart en stor roll i detta, man ska leva sunt och länge och samtidigt alltid se ut som man gjorde vid 20 års ålder. Och allt eftersom att vetenskapen utvecklas kommer vi att kunna bli ännu äldre än vad vi har potential till idag. Jag antar i och för sig att den biologiska faktorn står för en stor del av viljan att bli gammal, jag talar då om överlevnadsinstinkten. Dock ser jag fortfarande inte hur dessa faktorer kan vara så övergripande gentemot ”live fast die young”.

Jag vet att detta kanske låter som att jag har en väldigt mörk syn på livet, men efter mycket tänkande är det faktiskt denna slutsats som jag kommit fram till. Jag själv är 100% för aktiv dödshjälp (vad man gör med sin egna kropp bestämmer man själv) och kommer förmodligen själv att använda mig av det när jag känner att min tid är kommen.


Men frågan kvarstår; är det bara jag som tycker såhär? Varför vill vi bli så pass gamla att vi inte är vid våra sinnens fulla bruk? Varför vill vi bli så gamla som möjligt?

Diskutera!

Jag ser inte syftet i ett långt liv om man inte får chansen att leva det som man vill. Dör hellre ung och lycklig än bara gammal.

Håller med till fullo, har dock för känslan av att de flesta värdesätter hög ålder likvärdigt - eller till och med högre - än ett bra och kort liv.

Därför att våran kultur har inget officiellt svar på vad vi kan vänta oss när vi dör, därför vill människor hänga kvar så länge som möjligt vid vad samhället har lärt oss att är den enda existensen vi har.

För egen del handlar det om nyfikenhet. Ju längre jag får leva, desto mer får jag veta om hur världen kommer att se ut i framtiden. Jag tycker att det känns bittert att jag inte kommer få se vad som har hänt om hundra år, hur vi lever och vilka tekniska grejer vi har uppfunnit vid det laget. Om jag tappar min nyfikenhet någonstans längs vägen, vilket jag har sett är ganska vanligt bland äldre, så kan det lika gärna vara. Men jag tänker kämpa på för att fortsätta intressera mig för omvärlden och försöka leve så länge jag kan.

Nej, att enbart försöka nå en så hög ålder som möjligt bara för sakens skull ger jag inte mycket för. Ska jag spendera mina tjugo sista år, låt oss säga fram till nittioårsdagen, genom att sitta och dregla på ett ålderdomshem i min ensamhet, kan jag lika gärna dö sjuttio år gammal och vid god vigör.
Får man vara frisk och leva ett stimulerande och intressant liv ända till slutet, då är det en annan sak.

Intressant tråd, de flesta är nog rädda instinktivt för vad som händer efter döden. Och eftersom många troligtvis inte ifrågasätter detta så har media lätt kunnat målat upp en bild på hur vi ska använda tiden.

Med tanke på hur länge man ska vara död, varför inte utnyttja den tiden man har som levande?

Viljan till liv.

Folk vill helt enkelt inte dö... inget konstigt med de tycker jag! Sen även om ens liv är ett
helvete så vet man ju inte om de kanske blir ännu värre om man dör, så därför vill man
forsätta vara kvar här. rädsla helt enkelt

man är inte död i tid... om du tror man försvinner.

Jag tror att, rädslan för döden - gör människan mer tacksam, över den möjlighet - som ett "evigt" liv inbringar. När man firar sitt första levnadsår, firas det, med ett dolt budskap - där själva firandet egentligen är en paradox av livets meningslöshet. "Ja visst skall han leva - ut i hundrade år -hipp-hipp hurra!"

Alltså, blir man hjärntvättad, redan vid tidig ålder - utav ens eget kött och blod. Den egoistiska massan, som gestaltas av ens nära och kära; har skapat denna oreda i ynglingens hjärna, som kommer leva, i ovetskap - huruvida han skall leva upp till, denna kodex, eller gå sin egen väg.