Filosofins bedrägliga illusion.

Är det någon här som tror sig komma fram till eviga sanningar med hjälp av filosoferande?

Mitt intryck är att många amatörfilosofer är helt vilse. Detta då filosoferande ofta sker till största delen med hjälp av språket så är ju språkets begränsningar och svagheter likaså filosoferandets svagheter och begränsningar. Om man sen applicerar generell semantik (direkt översatt från engelskan), så är det inte svårt att inse filosoferandets bedrägliga illusion som medel till praktiska relsultat. Det som språkligt kan te sig 'verkligt' och förnuftigt behöver inte betyda att ens ideér har någon verklighetsförankning någonstans utanför ens hjärna och de språkassociationer en besitter.

Tacka vet jag realism och den empiriska positivismen och den metodiska vetenskapen.

Hoppas ni förstår vad jag försöker säga. Mitt språkbruk ter sig värdelös i min subjektiva bedömning och jag känner att jag behöver få handledning med den.

Utveckla det mer

[quote=Finn Fröst][quote=meric]Detta då filosoferande ofta sker till största delen med hjälp av språket så är ju språkets begränsningar och svagheter likaså filosoferandets svagheter och begränsningar.
Vad jag här främst syftar på är filosofens språkmedvetande. Alltså, medvetandet om sitt eget sätt att tänka, sitt eget förhållande till språket, och sin specifika språks generella egenskaper såsom grammatik och semantik med mera. Kolla upp om 'general semantics'. Alfred Korzybski är vad jag förstått upphovsmannen till denna disciplin. Kolla även upp 'E-prime'. De är närbesläktade. Sedan är det inte långt till andra språkliga discipliner. Finns hur mycket som helst som jag finner vara av yttersta värde för en seriöst ambitiös filosof inom den språkliga dimensionen. Jag finner bristen på språklig och psykologisk insikt vara en av filosofins största svagheter historiskt sett.

Det finns de som säger att språket formar mycket av människan och dess idévärld, och om man skall tro dem så kan effektiv och korrekt språkbruk vara den allra viktigaste dimensionen av effektiv filosoferande.

Robert A Heinlein sa nåt i stil med "meningen med filosofi är inte att hitta svar utan att ställa frågor. Om man börjar besvara frågorna så har man blivit religiös".

Är inte Sapir-Whorf motbevisad?

Det är just den bakomvarande idévärlden och den därtill hängande och styrande språkvärlden som formar frågeställningen.

Angående Sapir-Whorf, så tror jag inte man har nått konsensus. Jag tycks mig även minnas nåt nytt om detta någonstans på nån någorlunda, i mina ögon, anseelig webbsajt. Tycks mig minnas även nåt om ny forskning som tydligen visat att det verkar finns nåt i det som Sapir-Whorf la fram. Det hade bl a nåt att göra med nån folkgrupp som bara kunde räkna 'ett, två, flera' och den därtill följande oförmågan att kunna särskilja mellan det fysiska antalen 'fyra' och 'fem'.

Jo men det finns även ny forskning som visar åt andra hållet. Ett folk i Sydamerika hade inget ord för "noll" och kände inte till begreppet. Ändå kunde de lära sig vad det var.

Jo, men det finns en skillnad mellan att lära sig begrepp A1023 och aktivt använda begrepp A1023 i sitt tänkande för att härleda begrepp B2054 med hjälp av begrepp A1023. Om man tror på Noam Chomskys teori om generativ grammatik och kombinera det med diverse inlärningsteorier och neurovetenskap så framstår nog skillnaden i än klarare dager.

filosofin är väl alltid bunden till människans idévärld, samtidigt som den försöker glänta på dörren till de bakomliggande motiven eller bända upp gamla brädor för att se vad som döljer sig under golvet.
Språket är anpassat för att täcka in så många delar av den uppenbara verkligheten som möjligt, det som vi inte vet finns, finns heller inte beskrivet i språket mer än som "det okända".

det är en intressant frågeställning. hur filosofen påverkas av sitt språk. det har nog en ganska stor betydelse tror jag, mellan en svensk och en grekisk filosof skiljer det sig nog en del. språket är ju inte bara ord, det är en hel känsla som präglar användaren efter sig.

men du menar alltså att pga språkramarna är filosofin lönlös? jag tycker tvärtom att det är ramarna som utgör själva filosofins väsen. utan dem finns ju inget att arbeta emot, allt skulle vara en svävande massa.

Jag tror mer att det är så att människans idévärld inte behöver vara bunden till verkligheten.


Vad jag menar handlar mer om min övertygelse i att kompetensen för att driva effektiv och potentiellt praktisk filosoferande krävs en språklig insikt som jag fortfarande söker. Detta kan hända vara av den enkla anledningen att jag ej förfogar över högre studier i idéhistoria och filosofi. Jag väljer mig av att inte använda mig av alltför bildligt språk vidare av den mycket enkla anledningen att när man börjar föra bildligt språk i filosoferandet så slutar det rena filosoferandet och istället infinner sig fantiserande som, just det, är frikopplat verkligheten.

Däremot tror jag att om man nu är mer road av språkens förmåga till villfarelse än som ett instrument för att föra mänskligheten mot nya höjder, så kommer fantiserandet mycket väl till hands. Science fiction undantaget

Det var nån snubbe på 30-talet som ville skapa ett generellt språk för filosoferande. Allt skulle vara tydligt och otvetydigt. Hade med semantik att göra tror jag. Läste om det på Slashdot iaf.

Jag skjuter från höften här - det var inte Russell då? Som med den modellen bl.a. förklarade paradoxen med "Denna sats är falsk".

Men jag kan absolut ha fel.

”Sköldpaddan avskyr gräl, det är därför den går omkring med sitt hus på ryggen.”

Vörda din fiendes moders grät med list, ty blodspillo redan brukats: Skräcken har stora ögon. Gediget ofruktbar, i ett dunkelt oväder, strövandes från norr till söder: Orden är läkare för ett sinne som lider.