Tonårsflicka mördade liten pojke, Sverige 40-50tal?

Tack för ditt arbete med att ha fått fram denna instranta information Aurora Borealis.

Förståligt att hon troligtvis valde att använda sig av sitt nya förnamn som sitt tilltalsnamn.

Jag har nu också verifierat i Kyrkböckerna att den Bror Nilsson som FabiusCunctator har hittat i Sveriges dödbok verkligen var bror till den mördade Tore Anderssons mamma. Alltså överlevde han inte sprängningen.

Man kan ju verkligen undra varför han tog med sig en sprängladdning till flickvännens lägenhet? Kanske detonerade den av misstag, och var i själva verket avsedd att användas någon annanstans? Om han till exempel hade velat spränga familjen Eks hus i luften hade man ju mer kunnat förstå det...i synnerhet som det skedde samma dag som Inger Ek hade erkänt mordet på Tore...

Tycker överhuvud taget att det finns många frågor i den här historien som man gärna skulle betala en bra slant för att få svaren på....till exempel vad som en gång hade startat den här bittra grannfejden som innehåller så dramatiska inslag som mordbränder, barnamord och sprängattentat!

Inger Eks far och farmor dog ju med bara någon månads mellanrum år 1947, kanske har det också med saken att göra? Det lär vi nog aldrig få veta....

Först och främst - ett stort tack till Aurora Borealis för de uppgifter du har bringat i dagen. Jag har hittat ytterligare en del fakta i detta lika hemska som tragiska fall. På Dala-Demokratens förstasida den 12 augusti 1949 finns ett tydligt porträttfoto på Inger Ek. Hon bär runda glasögon, har ganska tätt mellan ögonen, men ser på det hela taget ut som en ganska vanlig flicka. Kanske ser hon lite elak ut, men det är lätt att färgas av den intilliggande beskrivningen av hennes illdåd: "Själva gärningen bär vittne om en bestialitet som saknar alla gränser. Ett så fruktansvärt rått mord torde inte ha förekommit många gånger i svensk kriminalhistoria."

Av allt att döma hade tragedin en lång förhistoria. I Dala-Demokraten för den 10 juli 1947, drygt två år före mordet i Bomsarvet, står bland annat följande att läsa: "Byggnadsarb. Karl Adrian Ekh, Bomsarvet, avled på tisdagen i en ålder av 42. Han sörjes närmast av maka, barn och syskon. Då det är tredje dödsfallet i samma familj på 1 1/2 månad har det inträffade väckt djup förstämning. Ekh tillhörde Filadelfiaförsamlingen i Kvarnsveden."

Karl Adrian Ekh (enligt notisen stavade han efternamnet med "h" på slutet) var far till Inger Ek, som alltså vid tretton års ålder drabbades av flera personliga tragedier i tät följd. Farmoderns död var det andra dödsfallet i familjen Ek sommaren 1947, men vilket det tredje var har jag ingen aning om. Hur som helst förefaller Ingers psykiska hälsa försämrats successivt efter faderns död. I en av Dala-Demokratens artiklar efter mordet på Tore Andersson, där barnpsykiatriker och barnavårdspersonal intervjuades, uttrycktes det på följande sätt: "Faderns död för ett par år sedan medförde en omkastning i hennes liv som inte var av godo. Genom ett mera lössläppt leverne fick hennes redan då pyrande psykopatiska anlag god näring, och den tråkiga miljön förvärrade läget ytterligare."

Vårvintern 1949 började det spåra ur rejält. Inger anlade ett flertal bränder i Bomsarvet, däribland hos familjen Andersson. Hon ertappades och blev känd som "pyromanflickan". För att få vård skickades hon till Skarviks skyddshem, där hon skötte sig bra och där man kunde konstatera att hon hade mer än normalintelligens. Den 15 juli 1949 beslutade personalen på Skarvik att Inger skulle skickas hem till sin mor igen. Olyckligtvis konsulterade de aldrig barnavårdsmyndigheterna i Borlänge, vilka redan hade bestämt att Inger inte skulle få återvända till hemmet i Bomsarvet. Denna miljö ansågs nämligen olämplig för hennes tillfriskningsprocess - bland annat på grund av lokalbefolkningens aversion mot henne efter mordbränderna. "Vi blev uppriktigt bekymrade när vi den 18 juli mottog beskedet från Skarvik att flickan återvänt till hemmet tre dagar tidigare", sade Gunnar Oscarsson på socialvårdsbyrån i Borlänge till Dala-Demokraten den 13 augusti 1949. Ironisk nog diskuterades byrån fallet Inger på måndagseftermiddagen den 8 augusti - samtidigt som mordet på Tore Andersson förövades. Med bättre kommunikation kanske tragedin hade kunnat förhindras men det är lätt att vara efterklok.

Ingers nioåriga lillasyster, som fått se Tores döda kropp, omhändertogs av barnavårdsmyndigheterna. Hon visade inga känslor alls, bara total likgiltighet. "Hon är utan tvivel starkt miljöskadad", stod det i en av tidningsartiklarna. Konstigt vore annars måste man nog säga, det är bara att hoppas att hon fick ett bra liv till sist, trots alla traumatiska händelser i barndomen. Flickornas mamma bedyrade i Dala-Demokraten (10/8 1949) sin dotters oskuld: "Otroligt att min flicka skulle ha burit hand mot en så liten pojke. Det finns inte en mera barnkär flicka. [---] Hon kan inte ha gjort det." Bara någon dag senare stod den fruktansvärda sanningen klar för henne, och man undrar hur hon klarade att leva vidare efter detta. Tydligen gjorde hon det i alla fall och gifte om sig flera gånger.

Tore Anderssons morbror Bror Nilsson hade knappast tänkt spränga familjen Eks hus i luften (i så fall hade han väl begivit sig till Bomsarvet). Av allt att döma hade han tänkt ta såväl sig själv som sin före detta fästmö av daga genom sprängningen Smedjebacken. Detta försök till så kallat utvidgat självmord slutade alltså bara med att han själv gick hädan i sviterna, tre dagar efter detonationen. Den akuta dödsorsaken uppgavs vara tarmförlamning. Jag har inte hittat något som tyder på något direkt samband mellan dessa båda tragedier.

Återigen mycket intressant information du har fått fram FabiusCunctator.

Verkligen tragiskt allt detta.

Bror Nilsson var en väldigt obehaglig person som mycket riktigt försökte ta livet av både sig själv och den före detta fästmön 1949. För att förstå mer om varför får man gå tillbaka i tiden och ett fall som inträffade 1936, där benämns Nilsson som "liemannen i Sörvik". I min nya bok "Döden kommer alltid till Ludvika" har Bror Nilsson fått ett eget kapitel där hela hans historia förklaras för den som är nyfiken.

Jag har läst detta kapitel och ja Bror Nilsson var en väldigt obehaglig och ond man.

Först sin hustru 1936 och sedan sin fästmö 1949. Han hade inte ändrat sig ett dyft under dessa 13 år. Som tur var misslyckades han båda gångerna och det enda han lyckades med var att spränga sig själv. Hade han inte gjort det kanske det hade blivit tredje gången gillt?