Har aldrig känt större hopplöshet inför någonting än det här. Fyfan. Nu sitter han och vet exakt hur långt tid det är kvar, han vet ju precis vad som kommer att hända och att han kommer att lämna den här världen.
Tänk om han är oskyldig. Tänk om hela livet rullar fram, han ser sig själv och han vet att han inte mördat. Han vet nästan detaljerat vad han gjorde den dagen då polisen mördades och han vet att han inte gjorde det.
Han har förmodligen förstått att oerhört många personer har blivit upprörda, och han har förmodligen fått se hur familjen till den mördade polisen brutalt har klippt av hans enda hopp han hade kvar. Och kallt sagt att de vill ha honom död.
Tänk känslan när han dom sticker honom med slangen som ska föra in giftet och när han sedan ser det komma. Jag tror inte att han kommer att ligga där och inte hoppas om så hoppet är nästan obefintligt att någonting, bara någonting gör att han räddas. Bara någonting gör att de frigör honom från båren och öppnar dörrarna, låter honom gå bara några få steg och låter honom gå ut. Bara få gå ut.
Vila i frid, verkligen.