Vad är det för fel...

Jag vet inte vart jag ska börja, jag känner mig så arg hela tiden, allting känns personligt, slår jag i huvudet så känns det som om "gud" straffar mig, jag vill slå sönder tv'n för att det kommer dålig reklam, vill gå och mörda grannen som spolar vatten på natten, vill slå in ansiktena på folk som "glor" när jag är ute, känner mig äcklad när gubbar glor, får för mig att de vill nåt äckligt, vill spotta på dem , slå dem , får ångest när jag står i kön i mataffären, blir förbannad på dem framför för att de tar sån tid, jag hatar nog för mycket, känner hat när folk inte svarar i telefonen när jag ringer och tänker att de kan dra åt helvete, ena stunden är jag glad och mår bra, sen händer en yttepyttegrej och allt vänds totalt och jag blir extremt förbannad, får explosion av ångest och vill bara slå sönder, mörda , elda , skrika , skära, dö vadfansomhelst, sedan går det över till att jag ramlar ihop till en hög och bara gråter, och känner att det här är inget liv.
När jag läser detta så vill jag egentligen bara skratta , det låter ju helt idiotiskt.
Men iallafall, vad är det för fel? Varför är man så arg, utan anledning, och istället för att bli arg på det som man borde så sitter man och ältar det och flippar på fel sak?

Hade en period i tidiga 20 åren då jag led av kraftigt dålig ekonomi och stora skulder utan utväg.
Känner igen mig själv i texten från den perioden, hade inga mål allt var bara grått, lider du stora motgångar i ditt liv kan svaret finnas där kanske? hur gammal är du?

Ja , jag skulle gärna påstå att jag lider av stora motgångar. Jag tycker att allting som bara går att gå emot en, gör det. Förutom att jag nu träffat en snäll kille, det hade jag aldrig trott. Jag är 22.

Ta tjuren mellan hornen och ta tag i saker och ting är nog mitt råd, har du framtidsplaner? mål med ditt liv? om inte försök skaffa det, hitta det som ger dej mening med din existens.

Jag försöker att göra det, men allt känns bara jobbigt och fel, liksom "what's the point?" allt kommer bara skita sig ändå. Jag är så sjukt trött på hur "vänner" beter sig att jag bara har lust att dra långt åt helvete och aldrig höra av mig till någon mer. Har aldrig haft några mål i mitt liv, förutom att jag ville bo i höghus, och bo i Usa. Jag är bara så trött på allting. Känner mig arg på allt och alla, arg på familj som sviker , vänner som gör detsamma, ena stunden vill jag slå dem, och nästa gråter jag och undrar vad jag gjort dem för ont? Vad ska man göra för att det ska finnas nån som helst mening med mitt liv?
Enda sättet jag vet är att hjälpa andra, göra nåt för andra. Men det är just det jag är så trött på! Alltid funnits där för andra, ,men inte fått nåt tillbaka när jag behövt. Skulle inte bry mig om jorden gick under finns ändå inget bra här.

Undrar dessutom vad det är för fel på folk ? Eller så är det väl fel på mig då kanske.
Alla beter sig som idioter, har ingen respekt, ljuger, är allmänt cp.
Vad är det jag gör som får folk att känna att de kan behandla mig som skit liksom? Eller är det helt enkelt att de är fula själar som är så smutsiga att de måste kasta lite av sin smuts på andra som lätt tar åt sig?

Vad som orsakar dina tankar, känslor, etc. är egentligen något som du måste själv undersöka för att veta det. Genom att vara observant av tankar och känslor kan du också se att du i grunden inte är dem och kan ge en hel del olika fördelar

Men som sagt, om du bara undrar varför du känner som du gör... så är det något du tar reda på genom att observera dig själv

Men visst är det underligt att man kan bli arg på saker som i grunden inte är orsaken till smärtan man upplever. Ilska, rädsla och stolthet jobbar intimt ihop och är starkt i hopkopplade i många situationer.

Bli arg på folk för att man känner sig överlägsen dem är inte något ovanligt... Illusionen om olika värde kan skapa massa problem. Både rädsla och ilska kommer upp ofta pga detta. Och det gör oss ganska dumma faktiskt. Försöker alltid se problemet hos andra människor och saker. De är problemen till allt, men inte vi själva, för vi själva är bättre än andra...

Egentligen är ingen sämre eller bättre än någon annan...

Att du gråter kan bero på något positivt faktiskt, även om sorg inte är strikt positivt i sig självt... Men att du gråter beror kanske på en önskan till att förändras? Att inte vara så arg t.ex.? För om inte viljan är där, så försöker man inte förändras... Men om viljan finns där, så har man faktiskt en möjlighet till det

Vet nog till stor del varför jag är som jag är, det har hänt sjukt mycket under dessa åren..
Jag skulle inte påstå att jag känner mig överlägsen folk, snarare att jag blir arg för att de beter sig som om de är bättre än andra. Ja jag har en stark önskan att förändras, vill men vet inte hur.
Kommer inte undan det förflutna känns det som , känns som om inget kommer bli bra fören jag flyttat till månen eller något. Har haft psykolog sedan 2000 men nu har det varit uppehåll på över ett år och det märks tror jag . Men ska fixa en ny ..

PoP -> Psykiska problem
/Mod

Ah, tack så mycket Har inte någon vidare koll på vart man ska posta trådarna

Haha alltså jag måste själv vara störd i huvudet men fan vad jag garvade åt ditt inlägg

På vilket sett kommer du inte undan ditt förflutna? Det är just det, förflutet. Du hänger endast kvar i det för att du vill eller tycker det är viktigt. (Förstår dock vad du menar.)