Ska jag vänta på mitt ex?

Jag och en kille som vi kan kalla Simon var ihop under 7 månders tid. Vi klickade på alla sätt och allt var underbart. Han var sjukt kär i mig vilket märktes på alla sätt. Jag var inte lika kär och började inte utveckla allvarliga känslor förrän ca 4 månader in i förhållandet.

Han sa på grund av det ofta att han kände att han gav mer än vad han fick tillbaka, men jag tog honom inte på så stort allvar som jag bör ha gjort. Men jag började ta honom för given, vilket gjorde relationen tråkig. Jag ansträngde mig inte alls.

Efter 7 månader började han säga att han har tvivel på relationen och två veckor efter det gjorde han slut. Anledningen, sa han, var att han hade blivit trött på vårt "tråkiga" förhållande. När jag frågade honom om han fortfarande hade känslor kvar sa han: "ja, definitivt, men jag önskar att jag inte hade det. Jag älskar dig fortfarande"

Han sa att han ville ha kvar mig i sitt liv och till en början gick jag med på att vara kompis med honom. Senare, runt en månad senare, i slutet av augusti sa jag att jag inte vill ha någon vänskaplig relation. Att det inte skulle funka. Då sa han: Jag vill inte ha ansvaret av ett förhållande just nu, men kan vi inte prata om det här senare? Vi spikade ett datum (slutet av oktober). Då ska vi prata om hur det blir mellan oss.

Som jag fattat det så vill han leka och ligga runt ett tag, och jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag vänta på honom? Om inte, ska jag kontakta honom och berätta att vi ska radera oss ur varandras liv? Han har inte sagt ett ord till mig på hela 3 veckor, och jag har heller inte kontaktat honom... Hur ska jag göra?

Av mina erfarenheter så skulle jag inte vänta på honom om jag var du..
Som du beskriver situationen i ditt inlägg så känns det som att känslorna för er båda har svalnat gentemot vad det en gång varit och då är det extremt svårt att nå dit igen.

Det låter som att han skjuter upp det oundvikliga. Ville han ha en kärleksrelation men dig så hade han tagit dig tillbaka.

Tar du honom för givet eller inte kan besvara hans känslor så låt honom vara. Du kanske hittar någon som passar dig bättre om du har svårt för den biten.

Vad ska jag säga till honom? Att vi ska strunta i datumet och inte höras mer?

Mina känslor har defivitivt inte svalnat. Känns så svårt när det har gått två månader och inte ens blivit lite bättre....

Formellt sett ska du dumpa och gå vidare. Vill du ha en andra chans så är bästa sättet att dumpa och gå vidare. Som du märkt så är det inte som att vifta bort en fluga. Det kostar på att gå vidare... Det finns två anledningar till att du ska gå vidare...Den ena är om han faktiskt inte är intresserad längre. It takes two to tango... Det är inte dig det är fel på. Det är lönlöst att klistra sig fast vid någon som inte uppskattar dig -det kan aldrig bli bra och du kommer ångra dig förr eller senare.

Den andra anledningen är lite mer...beräknande...en stor del av sk "attraktion" handlar om att förmedla en kontrast. Man saknar inte något man vet att man har... Genom att jobba aktivt på att "gå vidare" (nu snackar vi verkligen att aktivt jobba på att gå vidare, inte hoppas på att "om jag låtsas att gå vidare så...".!?!) så skapar man kontrasten, och man får reda på hur det verkligen ligger till. Om du på allvar säger "fuck it, fuck you, jag är värd bättre" så synar du korten på ett helt annat sätt än om du springer åttor runt snubben som om han vore gjord av guld.

Är han intresserad så kommer han garanterat trigga på "du har gått vidare kortet". Ingen kille som är intresserad gillar att bli behandlad som luft (ingen tjej heller, för den delen). Är han inte intresserad så spelar det ingen roll vad du gör. Dumpa och gå vidare -det finns berg av supertrevliga pojkar/män där ute -varför fixera sig kvar vid någon som inte är intresserad och som inte förstått din skönhet?

Om ni ska ses mer eller inte är svårt att avgöra och det får du ju självklart själv bestämma hur du känner.
Men de relationer som jag har haft, som tagit slut, så har "men vi kan väl vara vänner" aldrig någonsin fungerat.. Speciellt inte de gånger då jag varit i din situation, att det är du som "vill" och partnern är den som är mindre "beroende" av hur relationen ter sig mellan er.

Nu ska jag inte säga emot dig, verkligen inte, men tror du inte att känslorna du har för honom delvis kan bero på just det att du inte kan få honom, att han tar avstånd? Lite som det klassiska "det man inte kan få vill man ha"?
/P

Edit:


Bra skriver, det är exakt det jag också menar. Allt handlar om en balans mellan attraktion-relation, först inleda med attraktion (annars blir du den snälla kompisen) för att sedan gå in på relation. För att sedan kunna bolla där emellan och kunna hålla kvar dessa båda elementen. En effektiv teknik är den s.k "gummibandseffekten" som även superfluent tar upp. Det vill säga, om du backar bakåt två steg och verka ointresserad/upptagen (på rätt sätt) kommer det föra er relation (och framförallt hans intresse) 5 steg fram.. Men det är som sagt enbart om han fortfarande har något intresse kvar. Men det viktigaste är att du går vidare på riktigt och inte gör det i tron om att han ska börja gilla dig igen..

Jag har inte kontaktat honom på över tre veckor. Att dumpa är inte ett alternativ då vi inte är tillsammans längre :P En annan sak som skapar problem är: Vi bor 2 timmar ifrån varandra.

[quote=PomL]Om ni ska ses mer eller inte är svårt att avgöra och det får du ju självklart själv bestämma hur du känner.
Men de relationer som jag har haft, som tagit slut, så har "men vi kan väl vara vänner" aldrig någonsin fungerat.. Speciellt inte de gånger då jag varit i din situation, att det är du som "vill" och partnern är den som är mindre "beroende" av hur relationen ter sig mellan er.


Nu ska jag inte säga emot dig, verkligen inte, men tror du inte att känslorna du har för honom delvis kan bero på just det att du inte kan få honom, att han tar avstånd? Lite som det klassiska "det man inte kan få vill man ha"?
/P



Vag gäller "vi kan väl vara vänner-delen". Så var det faktiskt oftast han som kontaktade mig. Även jag kontaktade honom, men det var ganska jämnt.

Hm, good point där. Men hade det varit det faktum att jag vill ha det jag inte kan få, borde det väl ha lagt sig vid det här laget? Två månader har gått liksom. Exakt två månader idag, faktiskt. MEn det jag saknar måste nog ändå vara honom. Vi klickade alldeles utmärkt på alla plan, kunde prata i timmar utan att tröttna och passade verkligen väldigt bra ihop.

Tror vi missuppfattade varandra här, det jag menade är hur situationen ser ut nu. Att om du kontaktar honom (eller han dig) och "vara vänner"-alternativet dyker upp igen, så kan det vara lättast känslomässigt att välja det alternativet i nuläget. Men det leder oftast bara till det sämre, tyvärr. Sen så ville jag bara understryka vikten i att inte fastna i ett stadium av hoppfullhet heller, så jag tycker helt klart (för din skull) bör fråga honom hur han känner/vill göra eller att du välja att gå vidare inom snar framtid.

Självklart kan du sakna honom om ni passade väldigt bra ihop, vilket förstås är väldigt tråkigt om det nu inte löser sig mellan er igen. Nu vet jag att detta oftast är svårt, men försök att, så neutralt som möjligt, fråga dig själv:
"Kan det möjligtvis vara närhet i allmänhet jag saknar?"
"Kan jag sakna honom som en del i mitt liv?

Det vill säga, är du säker på att det är "Simon" som person du verkligen saknar? Den linjen kan vara extremt svår att se skillnad på ibland.
Jag vet själv någon gång då jag gjorde en för och nackdelar-lista om mitt ex då jag hade svårt att gå vidare.. Och nu i efterhand så tycker jag att det är lite småroligt att jag satt beteenden som "opålitlig" som en fördel, snacka om att kärleken ibland gör en blind
/P

En vänskaplig relation är jag inte ens intresserad av. Det var dock det han ville, han sa, sist vi sågs, för tre veckor sedan: Visst älskar jag dig och har känslor kvar, men jag vill tränga undan dessa och vara kompis med dig, för att jag vill ha kvar dig i mitt liv.

När jag vägrade, och han föreslog att vi skulle vänta två månader, blev jag hoppfull. Men jag är rädd att jag kanske bara blir besviken. Han kan ju mycket väl säga att han "vill vara singel" ett längre tag. Och jag kan ju inte vänta forever.

Om jag är säker på att det verkligen är honom jag saknar? Ja, det är jag. Det behöver naturligtvis inte utesluta det andra, det vill säga att jag saknar det jag trodde att jag hade, och det som varit. Jag tvivlar dock på att det är närhet i sig jag saknar, för det finns ett antal ganska attraktiva killar som raggat på mig sedan jag och mitt ex gjorde slut, men jag tittar inte på någon annan...