Den sanna friheten

"Den högsta graden av individualitet uppnås när någon i den högsta anarki grundar ett rike med sig själv som enda invånaren."

...sa Nietzche.

Är sann frihet att vara individualist?

Och att fantisera över vad att göra med den hemska överfallande brevbäraren.

Meningslöst skitsnack. Definiera gärna det relativa begreppet frihet först, är du snäll.

Absolut inte. Det är det jag ska ha er till

Vilken överfallande brevbärare?

"Brevet är ett oanmält besök. Brevbäraren är förmedlaren av hänsynslösa överfall."

Också Nietzsche

Det beror på ur vilket perspektiv du ser det ifrån, men SANN FRIHET tror jag ej vi förmår att uppleva.

"Den högsta graden av individualitet uppnås när någon i den högsta anarki grundar ett rike med sig själv som enda invånaren."

N kanske syftar på att sann frihet fungerar för endast en agent per "rum". Ty en persons frihet till våld skulle inskränka en annans frihet till avsaknad av våld.

Ak.fil. -> Fil.

/Mod

Ur ett liberalt perspektiv, ja. Och även Nietzsche tycks dela den uppfattningen trots att han var allt annat än liberal.

Men nej, jag tycker inte att man kan vara fri i sig själv. Frihet är inte att vara så oberoende som möjligt från andra människor. Utanför samhället finns inte friheten utan endast den djuriska nödvändigheten.

Frihet är ett gemensamt, positivt projekt som vi skapar tillsammans.

Är det? Förutsätter inte gemenskap kompromisser? Är inte kompromisser för frihet, villkorad frihet?

Jag måste hålla med om att frihet, i dess yttersta mening, är att vara individualist. Frågan är dock om begränsningar i allmänhet innebär att en inskränkning av friheten. Begränsningar behöver inte komma från andra människor, utan kan komma från en själv, eller från världen runt en. Är man fortfarande fri om man inte kan uppnå det man vill i livet, även om man har alla möjligheter och all tid i världen att försöka?

Om du tänker se t ex fysikens lagar som något som kränker friheten så finns det ingen mening med att tala om frihet längre. Frihet = frihet från tvång, dvs negativ frihet är den sanna friheten.
Sk positiv frihet kan omöjligt vara sann av flera anledningar; man kan vara mer eller mindre fri, man kan inskränka andras friheter och ett samhälle där alla är fullständigt fria är alltså omöjligt.

Frihet = möjligheten till självbestämmande i ett visst avseende, dvs fri från tvång. Frihet har egentligen ingenting med rättigheter till någonting att göra och vi kan heller aldrig bli fria från naturlagarna.

Skatt är ett roligt exempel på något som är till för att skapa positiva friheter, det kränker istället den negativa friheten.

Nu är jag inte liberal och försöker därför att inte använda mig av ordet frihet så ofta, eftersom jag är emot oinskränkt frihet i många avseenden, t ex vad gäller droger, handel och rörlighet på jordklotet. Den stora massan är sinnesslö och behöver därför en förmyndare. Det är de som har makten i samhället som skapar moralen - och därav även juridiken - som ju är normativ, och en individ med möjlighet till fritt tänkande inser att de inte behöver styras av någon annas subjektiva känslor. Pöbeln känner istället för att tänka, vilket är irrationellt. En existentiell (existentialismen inbegriper värdenihilismen) världsåskådning kan aldrig bli norm och är därför inte för alla. Pöbeln måste styras, för människors eget bästa, men de människor som kan tänka självständigt måste samtidigt bejakas.