Citat:
Ursprungligen postat av hammermill
Ja, det är ju många som hävdar att inflation inte kan uppkomma om det inte råder goda tider. Så var det dock inte exempelvis på 70-talet i USA. En hel del finansiella fadäser pågick ju under den tiden, men USA gjorde kvantitativa lättnader i slutet på 60-talet, och jag tror att det bidrog till kriserna i USA på 70- och 80-talen.
Problemet då hette Vietnam och slutligen skapade denna
efterfrågeinflation tvåsiffriga inflationstal där löner och priser jagade varandra likt katten som jagar sin egen svans. Slutligen bröt Nixon dollarns koppling till guldet. I praktiken hade hela världen tills dess dollarmyntfot och i Europa hade alla länder en fast dollarkurs och även sinsemellan.Dollarn var då vad euron är nu.
Vår dollarkurs var då 5.17 vill jag minnas och varit så sen krigslutet. Även mot andra länder var vår valutakurs fast sen decennier tillbaka genom dollarmyntfoten som i teorin garanterades av USA genom guldreserven.
Därefter började vår egen sosseregim frestas med att expandera den offentliga sektorn på 70-talet utan finansiering utan med lån och en växande statskuld och slutligen beviljade vi oss även högre löner än i V-Tyskland som även de släppte kopplingen till dollarn men vars valuta då stärktes och bildade kärnan i den då skapade valutaormen som band de europeiska valutorna mot varandra.
Allt detta genom att manipulera med värdet på valutan. FY
Genom att släppa kopplingen till dollarn kunde de öka värdet på den egna valutan och få ner inflationen genom låga lönehöjningar och högre räntor. Vi i Sverige agerade tväremot och statskulden sköt i höjden och så även löner med en ränta som knappt kompenserade för inflationen,och dessutom beskattades med hög marginalskatt. Detta gjorde att alla ville ha lån och avdragsgill ränta i deklarationen och för köpa fastigheter och mycket riktigt orsakade detta en fastighetsbubbla som brast 1991/92.
Strukturkrisens orsaker var dels att Bretton Woodssystemet, vilket grundats 1944 och innebar att den amerikanska dollarns värde var knuten till guldet och alla andra valutor knutna till dollarn, vilket var för oflexibelt för att kunna hantera den ekonomiska utvecklingen i början av 1970-talet. USA hade på grund av Vietnamkriget stora budgetunderskott som tillsammans med allt intensivare konkurrens från Västtyskland och Japan underminerat värdet på den amerikanska dollarn genom underskott i sin handel.
Den första oljeprischocken 1973 innebar slutet för Bretton Woods och guld-dollar-myntfoten. Den svenska valutan anslöts nu istället till den europeiska valutaormen,där D-marken utgjorde ankaret.
Den andra anledningen till krisen på 70-talet var de massiva skulder Sverige, byggt upp då vi försökt stimulera vår ekonomier under den ekonomiska nedgången på 70-talet. De ekonomiska stimulanspaketen hade bland annat tagit form av stora subventioner till industrier med svårigheter, bland annat stålindustrin och varvsindustrin. Subventionerna fick till följd omfattande inflation i löner och råvarupriser,
de försenade också en nödvändig strukturomvandling i ekonomin genom att understödja industrier på nedgång och orsakade stora statsskulder.
Under 1977,1982 och sen under 1992 devalverade vi, då vår export föll p g a kostnadsläget då skatterna höjdes och vi tvingades amortera av vår statskuld.
För att komma ur problemet med en alltför hög löne- och prisnivå, tvingades Sverige devalvera flera gånger under perioden 1976 till 1982. Den sista devalveringen 1982 verkade vara framgångsrik, och Sveriges ekonomi gick förhållandevis bra vid mitten av 1980-talet, med stora vinster i exportindustrin.
Något som var på bekostnad av våra grannländer som försökte spara sej ur krisen. Vi eroderade bort våra samlade besparingar i ett försök att nå exportfördelar. Fattigsverige blev senare resultatet och vinsterna hamnade i exportindustrin och dess ägare på vanligt folks bekostnad vars besparingar urholkades genom inflation och devalveringar.
Avskaffandet av valutaregleringen 1989 gjorde att pengar började strömma ut ur landet. En fastighetsbubbla utvecklades som senare brast 1991/92 när folk trodde sej kunna skydda sina besparingar mot inflation genom att köpa fast egendom på lån.
Räntechocken i början av nittiotalet,
initierad av att centralbanken i det återförenade Tyskland ville stärka förtroendet för D-marken genom att höja räntan, gjorde att luften gick ur den svenska tillgångsmarknaden, med snabbt fallande priser på aktier och fastigheter.
Där vi var 91/92 är nu resten av Europa 2011 och skapde senare en aktieboom som varade i drygt 10 år och inflationen besgrades slutligen. Den fallande inflationen drev ner räntan som senare drev upp just tillgångspriserna och även aktiekurserna,då ingen ville eller vågade skuldsätta sej.
Sparande och arbete gynnades före spekulation då alla visste att kreditexpansion innebar räntechocker och inflationen föll. Därefter har vår valuta kvalificerat sej som just en hårdvaluta.
De fallande priserna gjorde 91/92 att många låntagare då inte kunde betala tillbaka sina lån, vilket drabbade de svenska bankerna som lånat ut stora summor de nu inte kunde få tillbaka. Hela det svenska banksystemet skakade, och staten tvingades gå in för att hjälpa vissa banker under krisen 1991/92.
Tysklands hårdvalutapolitik initierade detta.