Citat:
Ursprungligen postat av Strix m/94
Ja, nu är ju Henrik Brors kungen av självklarheter, men visst är det så. Om Tyskland skall i princip stå för hela Greklands offentliga ekonomi, så kommer ju till slut tyskarna att kräva att få vara med och bestämma.
"No taxation without representation."
Jag trodde att det bara var fantasier:
http://www.youtube.com/watch?v=sgWyPiH_UGE
Jag börjar undra om denna charad håller ens till årsskiftet.
Tanken att ha en flernationell valuta i Europa är inte helt fel,men den borde ju då främst ledas och ge inflytande till Tyskland och Nordeuropa som är basen och grunden i denna valutas värde.
Samma gamla sprickor som la grunden till att den katolska kyrkan miste sitt inflytande i Nordeuropa tills stridigheter utbröt (30-åriga kriget) mellan syd och nord. Segraren blev Frankrike (och Sverige)som vid den westfaliska freden 1648 kunde krossa drömmen om ett enad politisk stat på tysk grund och helt kastrera det tysk-romerska riket och frigöra deras furstar och göra dem helt oberoende av kejsaren.
Först i slutet av 1800-talet hade Tyskland återigen hunnit ikapp demografiskt och industriellt och lyckats förena sej politiskt. Den gamla maktbalansen hade återigen rubbats och 1871 utropades ett nytt tyskt kejsardöme.
Hela nuvarande upplägg med EU bygger på Tysklands och deras beredvillighet att stå för kostnaderna medans främst Frankrike och andra av Frankrike kontrollerade institutioner,såsom IMF står för ledningen.
Tittar man vilka som sitter i ledningen i IMF slås man ju av att inga med tyska namn förekommer i denna organisation med tanke på Tysklands starka ställning i eurozonen. Vi finner dessto fler Jonathan,Daniel och David i ledningen.
http://www.imf.org/external/np/sec/memdir/officers.htm
Inser ni inte att EU handlar om att sätta bojor och ekonomiskt kontrollera Tyskland för att undvika att varje land i Europa på egna villkor återigen likt 1914 eller 1938 bilateralt tvingas välja ekonomisk/säkerhetspolitisk sfär att verka i.
En ny Molotov-Ribbentrop överenskommelse och ett ryskt-tyskt närmande är ju Frankrikes mardröm.
Därav denna fixering vid att knyta Tyskland till Europa och Frankrikes intressen.
Därav Tysklands intresse av att knyta Norden närmare sej, men vi tvekar förutom då Finland som anslöt sej till Euron. Vi i Norden har tradionellt den motsvarande roll som Tyskland haft mellan väst och öst på kontinenten och följdaktligen har vi själva uppfattat oss som ett neutralt block som står utanför kontinenten, men trots allt närmast Tyskland.
Så var det även under WWI och vi i Norden ville vara utanför WWII
Inte ens vi känner oss sympatiskt inställda till sydeuropéers ekonomiska trångmål och vilja hjälpa dem utan intar samma skeptiska roll som storebror Tyskland.
Vad vore EU och euron utan Tyskland? Vi är då tillbaka i den maktbalansen som rådde 1938.
Varje land får då själv bilateralt söka samarbete och en relation med Tyskland eller nån annan stat för sin säkerhetspolitik.
Ett europeiskt Tyskland eller ett tysk Europa? Klarar inte sydeuropa att sanera sina ekonomier och följa Tysklands (och Nordeuropas) krav på stabilitet och tvingas ur valutaunionen innebär detta en prestigeförlust för främst Frankrike och motsvarande ökat ansvar och inflytande för Tyskland angående Europas framtid och då särskilt angående valutan. Varför ska detta ansvar inte spegla sammansättningen och ledningen av IMF?
Euron är ju främst ett politiskt projekt.
Citat:
Kort sagt, George-Henri Soutou blottar med sin analys av ett omfattande historiskt källmaterial från 1950- och 1960-talen de baktankar som bekräftar vad många anat; att det tysk-franska äktenskapet inte byggts på ömsesidig kärlek. Det ingicks som ett resonemangsparti som faller isär om det inte vårdas dagligen.
Till asymmetrin hör dessutom att de politiska ledarna Frankrike under de senaste femtio åren varit mer upptagna av den tyska frågan än vad Tysklands ledare bekymrat sig om Frankrike. Den tyska frågan, det vill säga Tysklands delning, hade direkt betydelse för Frankrikes ställning i Europa. Ett starkare, större och enat Tyskland innebar en statusförlust för Frankrike.
När Tyskland återförenades (1989/90) och blev ett normalt, suveränt land i Europa uppfylldes Adenauers dröm om en ställning för Tyskland som en likaberättigad partner. Samtidigt eroderade en bärande pelare i Frankrikes Europa-strategi.
Frankrike hade kunnat kosta på sig att vara för Tysklands enande så länge frågan helt saknade aktualitet. När den plötsligt kom på dagordningen utbröt stor förvirring i Paris.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/gnissel-i-tysk-franska-aktenskapet_77834.svd