Århundradets värsta ålderskris

Nu har jag legat i min säng i snart två veckor och stirrat upp i taket. Vad är mitt problem? Jag åldras. Det är nog inte åldrandet i sig som är problemet utan snarare det faktum att min livsgärning hittills är mycket blygsam. Jag har inte åstadkommit ett skvatt om man jämför med många andra.

När Bob Dylan var i min ålder hade han skrivit flera monsterhits, Wayne Rooney var engelsk landslagsman vid 17 års ålder och Karl XII startade krig redan som finnig tonåring. Helvete! När jag tänker på det här viset blir min ångest närmast obeskrivlig och man känner sig inte direkt lyckad.

Nu står man här med insikten om att man aldrig kommer att bli någonting av värde. Visst, om det vill sig väl kanske jag blir mellanchef på ett medelstort svenskt företag en vacker dag -- men vad är det för liv? Det är bara tragiskt slöseri. Det var ju inte det jag ville. Samtidigt är jag väl medveten om att det är mitt eget fel och att jag inte har något att skylla på, även om mitt misslyckande till viss del kan skyllas på min genuppsättning som saknar minsta tillstymmelse till talang och begåvning.

Jag kan inte motivera mig själv att göra någonting. Minsta hushållssyssla känns meningslös. Vad ska det tjäna till? Varför ska jag gå ut? Varför ska jag plugga till nästa tenta? Jag kommer ändå aldrig bli en Bob Dylan, Wayne Rooney eller Karl XII. Mitt liv kommer istället att handla om räntor, amorteringar och obligationer. Känns verkligen superspännande!

De flesta psykfall som huserar i dessa avkrokar på Flashback tycker säkert att mina problem är triviala, men jag känner verkligen hur ångesten kommer krypandes och hur den mörkaste av depressioner knackar på dörren.

Hur ska man hantera en kris av det här slaget?

tänk på alla miljarder människor som finns. Sen tänk hur många har varit framgångsrika i ung ålder? Vissa har talang andra arbetar jävligt hårt. För andra tar det längre tid. Men det hjälper inte att ligga i en säng och tjura då kommer du ingenstans.

Det här kanske låter ruskigt banalt men har du prövat att engagera dig för någon slags välgörenhet?
Att konkret hjälpa andra människor med saker de faktiskt behöver hjälp med skulle nog många ranka högre än att tjonga in fotbollsmål, sjunga med gnällig röst eller härja runt i blodiga krig.

De som gör det verkar ju onekligen få ut någonting av det.

Att hjälpa folk som är mindre lyckligt lottande kan ge en hel del, prova!

"Plugga till nästa tenta"... Ålderskris?

Alltså, att som studerande "finnig tonåring" ha funderingar över hur framtiden kommer te sig är fullt normalt.
De flesta unga inser dock inte att livet är långt, ja det är långt, om man klarar av att leva i nuet och inte ältar gammalt och/eller grubblar över framtiden. Livet är långt och det kan ha många spännande saker i beredskap för dig - andra saker än jobb.

det är inte så viktigt att göra något. bara din existens är viktig. djur gör aldrig något viktigt heller förutom äter, sover och har sex, men det viktiga är att de har kul.

även de sämsta människorna, som mördare och bankirer, har ett bra syfte: att visa hur man inte ska leva livet.

du är bättre än Karl XII i alla fall, för du har inte startat några krig och dödat människor.

genuppsättning har inget med "talanger" eller "begåvningar" att göra. det finns inga begåvningar. i princip alla kan vara genier om de bara föds i rätt omgivning.

om du vill förändra världen, se det här filmklippet om bästa sättet hur du kan göra det: http://www.flixya.com/video/4236556/Zeitgeist-Moving-beyond-money

Jag längtar tills jag blir pensionär. Är 21 år nu, men visualiserar framför mig. När jag och min sambo bor lugnt. Jag har all tid i världen. Jag spelar golf med mina äldre kompisar, har en hobby.
Man kommer och man går, enligt mig så verkar pensionsåldern som den bästa.