mening med livet?

Vad finns det då för mening med livet? Är man inte religiös och tror istället att när livet tar slut blir allt tyst och medvetandet försvinner så kan man alltså inte för sin egen del vara bekymrad över att man är död, över vad man har gjort eller inte gjort under sitt liv, eller hur man lämnade den "levande världen". T.ex om jag dog just nu på pricken (mätt och lycklig) skulle jag ju inte ha möjlighet att känna mig missnöjd över att jag aldrig hann göra etcetc, och ur en egoistisk synpunkt skulle jag dessutom inte kunna bry mig om att jag lämnar min familj eller liknande i en "knipa". Ingenting spelar ju liksom någon roll längre?

Alltså blir ju slutsatsen att den egentliga meningen med livet är att ur empatiskt synvinkel finnas kvar för att slippa skapa problem och besvär för ens nära och kära?

Ta mig inte för självmordsbenägen men jag tycker detta är väldigt intressant och tänkte att någon annan kanske har några liknande reflektioner att dela med sig av..

Ja, man kan dra slutsatsen att livet är helt meningslöst, eller man kan dra slutsatsen att eftersom all mening upphör efter livet så är livet det enda meningsfulla.
Många bortser från perspektivet att ens liv har mening för andra. Jag syftar inte bara på "affektionsvärde". Man må dö ensam, men man lever i ett medberoende.
Intressant tråd.

Haha så bra slutsats att du dödade tråden med första inlägget. Skål Herr

Precis! Meningen med DITT liv är ju att göra det som får DIG att vara lycklig helt enkelt.
Därför att livet handlar bara om att vara lycklig i grund och botten och för en del så innebär det väl just att även ens nära och kära har det bra, att man är lite framgångsrik i det man håller på med och får uppleva massa saker, det beror ju på faktiskt. Det är olika för oss.

Livet är ett äventyr!

Meningen är att få kontakt med sitt högre själv, "se" genom illusionen Maya och realisera ljuskroppen bla.

Vi är en del av mänskligheten och på lång sikt är frågan om meningen med livet den samma som frågan om meningen med människan. För de närmaste årmiljonerna är vår uppgift att balansera Jordens kolcykel. Vi är den första varelse som återför fossilt kol till biosfären. Utan människan skulle svinnet i kolcykeln omöjliggöra liv på Jorden inom några årmiljoner.

Mer om detta finns på min hemsida http://lexsup.se under rubriken Religion.

jag håller med dig delvis, men samtidigt kan jag inte släppa idéen om att jag eller du helt plötsligt dog och allt bara tar slut skulle vi ju aldrig ha möjlighet att ha någon glädje av att vi levde ett så "lyckligt" liv, och den tillfälliga lyckan man känner när man lever skulle ju bara direkt helt ersättas med ett vakuum så att säga. Bortsett från att man kanske känner obehag precis innan man dör i någon slags dödsångest så skulle jag ju kunna dö nu och det skulle vara likvärdigt med att dö om 50 år efter ha levt ett "lyckligt liv".

intressant idé, men jag har svårt att tro att människan skulle ha något sånt överliggande syfte och oavsett så känner jag att när jag väl är död så är det svårt att bry sig om jorden och dess kolcykel vilket följs av min tidigare argumentation. Kanske låter lite egoistiskt men nu när jag i alla fall lever skulle de flesta nog kalla mig allt annat än egoistisk

Ja, visst är det så att vi i vårt dagliga liv ägnar oss åt sådant som är mer närlggande än de problem som väntar om någon årmiljon. Men det fantastiska är att människan uppfinner en koleldad ångmaskin och börjar gräva upp och återfora fossilt kol till biosfären när det bara är någon miljon år kvar till att allt liv på Jorden dör ut. Kan det verkligen vara en ren slump? Eller finns det någon mening i det som sker? Och i så fall kanske det finns någon mening även i mer närliggande händelser.

Existensen i sig är meningslös - dvs. att man råkar födas innebär inte att ens liv har en mening. De flesta av jordens 7 miljarder människor kommer aldrig att bidra med någonting som gynnar mänskligheten eller lämna något bestående efter sig. En del människor lyckas uppnå en hög social status under sin livstid men efter deras frånfälle så är det ingen som minns dem - om man räknar bort de påföljande två generationerna. Väldigt få är ens intresserade av sin farfarsfars liv då vi lever i ett kulturellt friställt samhälle där både traditioner och tidigare generationer förlorat sin betydelse. En del människor lyckas bli väldigt rika men ekonomiskt kapital ger varken någon mening eller betydelse - pengar är enbart papperslappar och metallbitar med ett överenskommet värde. Man kan köpa sig det mesta men inte en mening med sin existens. Vad människan gör under sin livstid är att intala sig att hennes liv har någon form av mening, kan hon själv inte finna någon mening så förlitar hon sig på att den i framtiden kommer att uppenbara sig.

Min egen illusion av mening är att jag i bästa fall kan hoppas på att jag kanske en dag kan bidra till att öka kunskapen inom ett visst forskningsfält, att något jag gör distingerar sig från allt som alla andra redan gjort. Under tiden, medan meningen förskjuts på framtiden, så kan jag ägna mig åt sensationer - njutning - och att låta mig distraheras och fascineras av vardagen.

Att distraheras från djupa tankar är viktigt, som Jean-Paul uttryckte det i Äcklet:
"Jag känner ett behov av att tvätta mig ren med abstrakta tankar genomskinliga som vatten" (Sartre, 2012. s. 108).

Det finns ingen förutskriven mening, ingen absolut sanning. Att vi existerar här just nu är bara en slump. Hurvida vi lever eller dör spelar i det stora hela ingen som helst roll. Världen snurrar på ändå.

Allt man kan göra som individ är att skapa sig sin egen mening och sanning. Och vad den är skiljer sig åt från person till person!