Tolkning och finnandet av samband i olika skapelseberättelser.

Hur kom världen till? Detta är en fråga vi har ställt oss i tusentals år men fortfarande inte har något absolut svar på. Varför? För att med sex miljarden människor på jorden med olika kultur och olika uppfattningar så blir sanningen väldigt subjektiv, individuell, då alla ser världen ur sina egna ögon. Detta är någonting man bör ha i åtanke inte bara när det gäller frågan: ”Hur kom världen till?”, utan kring de flesta frågor som ställs. Den enes svar är den andres lögn. Någonting som jag har noterat när det gäller skapelseberättelser och frågor såsom ”Hur kom världen till?” enligt religiösa åskådningar så märker man att de flesta endast riktar in sig på hur jorden och människan skapades och glömmer helt eller rent utav ignorerar det som jorden och vi är den del av, universum. Hur kommer detta sig?

Jag tror att detta beror på att under tiden som de flesta religioner skapades så visste man knappt om eller ignorerade det faktum att jorden inte är hela världen. Hur skulle vi kunna ana att det finns miljontals planeter där ute, och att vi endast är en bråkdel av något större kallat universum? När de heliga skrifterna skrevs till de flesta religioner så fanns helt enkelt inte universum i människornas värld, med undantag. Man kan trots detta finna flera intressanta punkter inom många skapelseberättelser och teorier om hur världen kom till och jag skall härnest lägga fram min tolkning i finnandet av samband mellan dessa.

Om vi börjar med att kolla på den nordiska mytologins skapelseberättelse så kan vi läsa:

”För länge, länge sedan fanns det ingenting, bara ett väldigt öppet tomt gap, Ginnungagap.
Det fanns inga hav eller stränder. Visserligen fanns det ju en sol och en massa stjärnor men dom lyste inte. Inget gräs och ingen jord. Allt var tomt där. Det fanns två andra världar, en fylld med is och den andra med eld. Konstigt men sant. När dom två världarna möttes skapades en jätte vid namn Ymer.”

Och därifrån så skapade gudarna jorden och dess befolkning, lägg extra märke till de två världar som ”möts” som grund till allt vi har idag. Om vi istället kollar på hinduistiska skapelseberättelser så kan vi läsa:

”När universums tid och rymd var skapad och råmaterial var skapat, skapades Brahma. Gud var inte den som personligen skapade alla planeter, etc. utan detta jobb överlåts till Brahma. Allt som Gud gör sker utan ansträngning. Gud behöver bara önska, och Hans energier tar automatiskt hand om att åstadkomma det han önskar.”

Lägg här märke till de energier som skapat universum och därmed Brahma, skapelseguden. När man frågar en mormon om deras skapelseberättelse så svarar han att ”gud tog ämnen och massa från hela rymden när han skapade jorden, han plockade till sig det som behövs för att skapa liv och jord och förde det samman”. Gud, som enligt många troende beskrivs som en sorts övermänsklig energi som är fader till alla och grunden till allt, vår skapare och därför vår herre. I majoriteten av de resterande skapelseberättelser, som jag valt att inte gå in mer invecklat på, så är det just gud som är nyckeln till allt och han har skapat världen på allt i mellan direkt till flera miljoner år.

Det kan även vara intressant att kortfattat tillägga några mindre accepterade skapelseberättelse, t.ex:

”En västafrikansk skapelseberättelse påstår att universum uppkom genom att en jättemyra "bajsade" fram alltihop en gång i forntiden. Många kulturer hävdar också att universum kläcktes fram ur ett jättelikt ägg.”

Om vi då med allt detta i bakhuvudet tar och kollar på den vetenskapliga teorin om hur universum kom till, den teori som är nyast och som det har lagts ned mest tid på att utveckla, big bang. För det första så säger den att allting kommer från en punkt, som om att en jättemyra skulle ha bajsat fram alltihop en gång i forntiden eller att universum kläcktes fram ut ett jättelikt ägg. För det andra så säger den att det var en stor explosion, som om två planeter av eld och vatten skulle ha kolliderat och skapat en stor explosion, och för det tredje så betonar den mystiska energi som skapat big bang och den oerhörda energi som denna process innebär, en energi som är fadern till alla och skaparen till allt, kanske den som vissa väljer att kalla gud. Den energi som medverkade i och kom ur bigbang finns fortfarande runt oss och överallt i universum eftersom att det var grunden till allt, denna energi har alltså funnits sedan tidernas begynnelse, såsom gud sägs göra.

Alla skapelseberättelser säger alltså, om man väljer att tolka det så, samma sak trots att de alla skapades vid olika tillfällen, av olika människor och av olika åsikter.

Vad tror ni, säger alla skapelseberättelser samma sak, vilket skulle säga en hel del om människan, ena oss i vår tro och vetenskap och öka vår förståelse för varandras olikheter; eller är det endast så att man hittar de samband man önskas finna?

Ja du har nog rätt i att alla skapelseberättelser har försökt utgå från den världsuppfattning som gällt i den miljö och den tid där de skapats.

Ett problem är att vi har svårt att frigöra oss från begreppen rum och tid. Men begreppet rum bygger på att det finns avstånd mellan urskiljbara punkter och med tid menar vi antalet detekterbara händelser. I Nirvana finns inga urskiljbara punkter. Därmed finns inget avstånd mellan urskiljbara punkter och därmed inget rum. Och inga punkter skapar händelser genom att ändra läge och därmed finns ingen tid. Det skapelseberättelserna försöker göra är att beskriva ett tillstånd utan rum och tid som kan krackelera i rum-tiden.

Det är som du säger ett gemensamt problem hos alla skapelseberättelser - vad kom först? - och man kan därför använda samma argument för att motbevisa allas skapelseberättelse, och så är även fallet. Många är låsta på att just de har rätt och alla andra fel, vetenskapsmän försöker komma med bevis mot det abstrakta religiösa och även de olika religiösa rörelserna arbetar ofta mot varandra, som man även kan läsa i deras olika heliga skrifter - men är det ett faktum att de alla förespråkar och säger samma sak, fast med olika synsätt och på olika sätt? Exemplet med skapelseberättelserna var bara för att bevisa den poängen och tankesättet och tolkningen av detta kan appliceras överallt. Om så är fallet, varför har vi då låtit religion, vilken tanken med är att ena oss, istället splittra oss?

Gud kom inte först eller sist för han FINNS INTE.
Det finns ett bevis: FÖR DU TROR DU VET ATT HAN FINNS.
DU ÄR LÅST PÅ ATT DU HAR RÄTT.
Religion bidrar till okunskap.

Jag personligen tror inte direkt på någon gud, jag tror dock att det religiösa tror på när de säger att de tror på gud är tusen och hundratals år gamla teorier om naturliga saker, vissa som vi inte ens förstår idag, saker som man därför kan se på som gränsen till eller faktiskt onaturliga (notera att ju mer kunskap vi fått, desto färre har dessa saker blivit). Med andra ord så tror jag att gud är en del av de ålderliga teorier om samma saker som man än idag försöker förklara med diverse vetenskapliga teorier; till exempel att vi finns trots alla de kriterier och de otroliga odds som talar emot att liv faktiskt ska komma till, hur allt startade och alla de olika oförutsägbara naturliga krafter inblandade, fjärilseffekten.

Vi har idag mycket bättre medel att förstå och förklara saker och faller därför idag inte lika ofta tillbaka på att behöva tro, som man gjorde förr i tiden då gud var ytterst aktuell. Säger vi alla samma sak, fast på olika sätt och med olika synsätt? Behöver man verkligen se religion och vetenskap som så motsägelsefulla till varandra, eller är inte religion på många sätt tidig vetenskap, med samma syfte: att hitta mening med och förklaringar till saker?