2011-09-02, 10:58
#1
Jag ställs inför ett dilemma. På ett plan måste man som konservativ ständigt föra krig mot kulturmarxismen och framföra och återupprätt vad som än är gott i och för samhället. Detta är vår subalterna position för att tala med Gramsci. Dock, och här är mitt dilemma, uppstår en helt annan situation när den konservativa hållning utgör hegemoni. Om man skulle driva ett värdekonservativt politiskt program på samma låga sätt som kulturmarxisterna (i alla politiskt etablerade partier), skulle vi inte vara bättre än de.
Gott ledarskap innebär att företräda alla, se till allas bästa och se till att alla kommer till tals. En sådan politik skulle innebära en kompromiss utifrån det politiska programmet.
Det syns mig alltså nödvändigt att tala om konservativ politik dels som en personlig hållning, nödvänd utifrån vad vi ser som gott, och en ideologi som propagerar för klassiska värderingar. En sådan uppdelning möjliggör ett skarpt försvar för familjens överlägsenhet som minsta beståndsdel i samhället, samtidigt som man visar acceptans och tolerans för dem som väljer andra vägar.
Tyvärr kan jag uppfatta den konservativa rörelsen som för pöbelaktig och oorganiserad vilket förmodligen skulle, vid en starkare ställning, leda till fascistiska uttryck.
Så kan man t.ex. vara rädd att SD som enligt undertecknad börjar visa upp en hyfsat städad värdekonservativ retorik rymmer en mängd trähattar som givet en större legitimitet skulle börja använda utomparlamentariska och samhällsomstörtande metoder.
Hur får man en konservativ rörelse att "mogna"?
Gott ledarskap innebär att företräda alla, se till allas bästa och se till att alla kommer till tals. En sådan politik skulle innebära en kompromiss utifrån det politiska programmet.
Det syns mig alltså nödvändigt att tala om konservativ politik dels som en personlig hållning, nödvänd utifrån vad vi ser som gott, och en ideologi som propagerar för klassiska värderingar. En sådan uppdelning möjliggör ett skarpt försvar för familjens överlägsenhet som minsta beståndsdel i samhället, samtidigt som man visar acceptans och tolerans för dem som väljer andra vägar.
Tyvärr kan jag uppfatta den konservativa rörelsen som för pöbelaktig och oorganiserad vilket förmodligen skulle, vid en starkare ställning, leda till fascistiska uttryck.
Så kan man t.ex. vara rädd att SD som enligt undertecknad börjar visa upp en hyfsat städad värdekonservativ retorik rymmer en mängd trähattar som givet en större legitimitet skulle börja använda utomparlamentariska och samhällsomstörtande metoder.
Hur får man en konservativ rörelse att "mogna"?
