Månlandning - Hur det går till (mer ingående)

Jo, då kunde man få en konventionell landning, så att man kunde flyga emellan en rymdstation och
månen med prylar, t.ex mineraler ifrån månen.

"I medeltal tar det 132 timmar, 5,5 dygn, att nå månen om man utgår med minimihastighet, men höjer man utgångshastigheten med endast en procent, ca. 100 m/s, avverkas sträckan på bara 50 timmar, drygt 2 dygn."

låter skumt att en hastighetsökning med endast 1% leder till halverad restid :S


till er som diskuterade landningen och atmosfären:

Om nu hastigheten är 10 m/s för liten, flyttas nedslagspunkten till månens östra kant.
En överhastighet på 15 m/s leder till nedslag bakom den västra kanten.
Noggrannhet i hastighet för en träff på månen är alltså 0,14 %.

Hastigheter och sånnt fungerar inte som på jorden i rymden. Allt som inte är i omloppsbana i rymden faller ner till jorden, egentligen är det ingen skillnad att hoppa från ett flygplan. Fördelen är att man i rymden kan uppnå extremt höga hastigheter. Så man måste lägga sig i omloppsbana först kring jorden. Om du skulle satsa rakt mot månen skulle man bränna upp bränslet direkt. Så man lägger sig i omloppsbana, sen ökar man hastigheten så man kommer i en bana mot månen. När man är där bromsar man så man lägger sig i omloppsbana. Det blir absolut ingen krater på månen efter landaren. Den väger endast en bråkdel av vad den gör på jorden. Ett kort blås några meter ovanför månen och sen låter man den falla från flera meter och lanDar mjukt.

Liten gravitation är förstås enbart positivt för både start och landning. Du har rätt så långt som att en atmosfär möjliggör "gratis" uppbromsning vid landningen då man kan glidflyga eller använda fallskärm istället för att bränna raketbränsle för att minska sin hastighet. Du glömmer/underskattar dock de positiva effekterna av att inte ha atmosfär. Månlandaren hade måst göras mycket mycket tyngre om den skulle tålt luftmotstånd och varit aerodynamiskt utformad. Vid starten hade man haft luftmotståndet att kämpa mot förutom gravitationen.

Hela landaren vägde 15 ton. Man brände c:a 8 ton bränsle vid landningen. Lite till ska läggas på kontot för att det inte fanns atmosfär att bromsa mot "gratis" såsom landningsstegets motor. Vi kan inte dra bort hela landningsstegets vikt för det innehöll en massa godsaker som var nödvändiga för expeditionen också. Låt säga att man kunnat spara 10 ton på fallskärmslandning (skärmarna väger lite också), hade den vikten räckt för att göra landaren tålig mot atmosfärens påfrestningar? Svårt att veta men jag tror det inte. Plåten var supertunn, stora delar var isolerade med folie. Låter som att viktökningen hade blivit mycket påtaglig om den skulle tåla luftmotståndet.

Ett kort blås är väl att ta i. Landningsmotorn användes flera minuter (ej kontinuerligt) med början i omloppsbana runt månen. Den stängdes av när spröten på landningsställen indikerade kontakt med månytan och de spröten ser ut att vara drygt en meter långa. Det blåste damm lång väg så det var svårt att se ytan men krater kan man inte säga att det blev. 10 minuter oförglömlig historia http://www.youtube.com/watch?v=2BvbD-1qZtc dassig kameraposition men njut av ljudet.

Nja, fallskärmslandning är inte helt riskfritt ens på större planeter som Mars vid VTOL, dålig procent där tycker jag? Självklart hade en farkost som färdades endast i rymden varit aerodynamisk för att ha bra sikt vid start och dockning med rymdstationen. Frågan är om metall vore nödvändigt eller om kompositer hade räckt, dvs montering på rymdstationen?

Öh, va? Jag gav dig ett seriöst och genomtänkt svar och förväntar mig något motsvarande tillbaka. Du får fundera en vända till.