Stephen King

Har köpt men inte orkat börja med. Var peppad som fan på förhand när jag läste om den, men när jag sedan såg att den bara var typ 350 sidor svalnade det en hel del. Hade målat upp en 1000-sidors kloss av allt jag läst att den skulle beröra, och blev rädd att det inte hinns med nu.

Kommer att köpa nya boken i nästa vecka, försäkrade mig igår om att den fanns på lokala bokhandeln.

Någon som minns hur Pennywise (Snåljåp) fick sitt namn? Var det Bill och resten av gänget som "döpte" honom till det eller presenterades han för oss läsare under det namnet?

Han presenterar sig själv som det när han träffar Georgie.

Ja men det går ju så där för Georgie i och med mötet med Det, jag tänkte på hur det andra ungarna fick reda på det, kommer inte ihåg boken exakt men känns som de bara vet det hela tiden.

Jag vill minnas att han presenterar sig själv för någon av the losers club också.

Har inte läst King sedan tonåren men nu gav jag mig på både Under the Dome och 11/22/63. Som vanligt lyckas han suga fast mig, trots de långsökta premisserna och de ofta schablonartade karaktärerna. Irriterar mig på den starka polariseringen i ont och gott. De goda är alltid så fantastiskt hyvens och de onda nästan alltid parodiskt skurkaktiga. Porträttet av L.H. Oswald kändes frustrerande ytligt och som vanligt kan King inte avhålla sig från övernaturliga spekulationer. Effekten av att läsa King är som att äta flera bakelser i rad. Medans man håller på känns det rätt bra men efteråt infinner sig en fadd känsla. Tomma kalorier i litterär form.

Det var ta mig tusan den bästa beskrivningen av King jag någonsin läst. Bestämde mig för att fördjupa mig lite i King's författareskap och har de senaste månaderna läst ett 15tal böcker av "skräckmästaren" och en av hans största brister är avsluten, det blir gärna snabbt och korthugget vilket stärker "jaha-känslan" och de psykologiska spelen han är så vass på att beskriva försvinner så fort man lagt ifrån sig boken. Tänkte ge mig på en av hans stora ispirationer H.P. Lovecraft och se om han lyckas bättre.

Vilka övernaturliga spekulationer menar du? Alltså både Under the Dome och 11/22/63 är ju rätt övernaturliga redan i sina mest grundläggande drag, och känns som att man bara får acceptera det när man bestämmer sig för att börja med dom

king har såklart sitt säregna sätt att skriva likt alla andra författare har sina sätt. Visst stämmer det att han kan bli enformig i sina karaktärer. De är alltid stöpta i samma form sen målar han på särdragen men i grunden är protagonisten en kopia om man ska vara lite fräck men med det sagt så skriver han fascinerande historier. Det som lockar mig till king är världarna han har skapat och mystiken som bor i mörkret av dem. Även hans insikt i människan och dess psykologiska natur, spelet mellan karaktärerna. Han förnekar inte pojken och flickans dragningskraft till varandra även dess sexuella undertoner. Det är med andra ord okonstlat och skickligt skildrat.
Sen vågar han utmana etiken med ord som "nigger" och svarta humorn med "antisemitiska" drag men på ett respektfullt sätt. det han gör är att skildra hur verkligheten beter sig. folk har förutfattade meningar om varandra. den svarta mot vita och vice versa. niggern litar inte på vitingen, den kristna mamman säger åt barnet att inte tro allt vad judekompisen säger för de kan man ju inte lita på. o.s.v. det gör att man ler för sig själv medans man läser och ofta får man sig ett gott skratt. I mycket kan många känna igen sig.

faderns kärlek till sonen, den tuffa tjejen som ändå vågar vara feminin och den pojkliga nyfikenheten versus den farligaste ondskan. Ta boken "DET" t.ex
Ungarna där är förbannade på Det och ska slåss mot han med pistol, cykel och nyspulver (såndär butteticks grej) men dom vet vad Det går för och att han kan döda dom på en handvändning.
Det handlar mycket om att möta rädslan och se döden i vitögat. lärdomar från fiktionen som kan appliceras i verkliga livet. nytta förenat med nöje helt enkelt. (Det, jurkyrkogården, signal bl.a)

utrymmet för övernaturligheter finns ofta (om inte alltid?) i kings böcker. den ligger där under ytan som en påminnelse om att det finns krafter bortom mänsklig påverkan. om king vill säga någonting med det här eller om det bara är en grej han har för sig är nog upp till var och en att bedöma.

Så finns det självklart delar man inte alls känner igen sig i och fåtaliga saker kan vara luddigt beskrivna men det är ingenting som påverkar böckerna mycket. precis som det finns glapp och film-missar i filmer. det är den mänskliga faktorn. som ett gammalt ordspråk säger att även solen har sina fläckar. sen är det ju självklart så att man inte kan känna igen sig och identifiera sig med allt. människor är individer som alla är olika så det är ju helt naturligt.

Så, nu har jag läst färdigt "Revival".

Rekommenderas (mycket) varmt.

Gillar man böcker i stil med "1922" (fr. "Nattsvart, Stjärnlöst") , "11.22.63" och HP Lovecraft så är denna boken ett givet val.

Jag gillade verkligen det sista partiet då boken blev en riktigt sjysst Lovecraft/Machen-hyllning (eller pastisch ).

Men fram tills dess fann jag den rätt trist. Mycket nostalgiskt dravel som King gillar alldeles för mycket ibland. "Den magiska ungdomstiden" då alla tonårskillar spelade gurra som Gudar på sommarloven och man fick hångla med sötaste bruden i plugget. *gäsp*
Allt sånt tillförde storyn ingenting och jag fann Charles Jacobs som karaktär blev intressant och skrämmande först när han blev rik & berömd väckelsepastor med mirakulösa "läkande" förmågor. Ungefär där tyckte jag storyn tog fart och fick fokus.

På det stora hela: Godkänd.