Motgångarna knäcker mig, dödsångest, vet inte vad jag ska ta mig till

Hej FB. Jag behöver hjälp. Vet inte vad jag ska göra. Är man, 26 år.

För två år sedan bytte jag stad, detta pga studier. Går en bra utbildning som jag egentligen är nöjd med. Saken är den att sen flytten har jag bara mått sämre och sämre. Har haft svårt att skaffa vänner vilket förmodligen beror på att jag är ganska reserverad av mig och nog ger ett sådant intryck.. I min gamla stad hade jag inga problem med varken vänner eller att skaffa tjejer. Snarare tvärtom, det var ganska lätt.
Senaste åren, sen flytten, har jag börjat känna av ångest, dödsångest och jag vet inte vad. Är ganska intresserad av droger och har prövat en del, vilket jag tror har gett mitt psyke en del stryk. Upplever emellanåt de där klassiska de-personalisering och de-realisation. Inte jätteilla är det, förmodligen bara en bisak, men det gör ont värre så att säga.. Eftersom jag mår sämre så har skolan börjat ta stryk och jag ligger efter med tentor. Går fortfarande att lösa, men det börjar bli rätt illa där.

Som jag sa ovan så hade jag förr i tiden inte alls svårt att skaffa tjejer. Detta har ändrats och ingen verkar intresserad. Fattar inte varför. Har haft några flingar men det har alltid blivit "ska vi inte vara vänner istället". Fattar ingenting. Jag förstår inte vad det är med mig. Jag har inte alls varit mig själv sen flytten.
Börjar inbilla mig en massa skit, är hypokondrisk och har ångest nästan hela tiden. Blev nyss avspisad av ännu en presumtiv brud som jag väldigt gärna velat vara seriös med, vilket är den utlösande faktorn till att jag skriver det här nu.. Vi hade inte ens hunnit komma igång med "dejtandet" knappt, men hållit på och flirtat rätt länge och det känns bara som ännu en bekräftelse på att allt är åt helvete, ännu en motgång liksom. Känns som motgångarna håller på att knäcka mig. Det är liksom en nedåtgående spiral det här; ju mer ångest desto mindre orkar jag göra för att försöka ta mig ur det och så blir det bara värre hela tiden vilket ger mer ångest.
Det känns som jag håller på att förlora förståndet. Är inte helt ensam där jag bor, jag har en del kompisar, men det känns som rätt ytliga relationer alltihop så jag känner inte att jag kan prata med dem om det här.. Och de vänner jag har "därhemma" vill jag inte besvära med sånt här. Det känns så dumt liksom, det är inte alls jag det här. Jag ska vara stabil, det har jag alltid varit. Min självbild är helt åt helvete numera med andra ord.

Förstår inte vad som har hänt eller vad jag ska göra åt det här. Jag vet att det finns gott om människor som har det värre, som är helt ensamma exempelvis. Men jag mår verkligen skitkasst och behöver hjälp. Hjälp mig Flashback. Vafan ska jag göra?

Hej du! En av mina otaligt trevliga vänner från min startade tråd igår, men skitsamma. Jag ska försöka hjälpa dig. Jag är alltid glad och ser alltid glaset som halvfullt. Mitt liv är på topp. Det jag försöker göra för att bibehålla livsbejakelsen är att läsa en hel del personlig utveckling. Skulle råda dig om författare som Bob Proctor, Robin Sharma, Dale Carnegie, Anthony Robbins, Brian Tracy och liknande som skriver om framgång och vad man ska tillämpa för att utveckling som människa. Det finns hur många böcker som helst som verkligen hjälper om man går in för det hundraprocentigt. Amazon har en miljon böcker på ämnet för någon hundralapp. Jag tror inte på att läsa konträra böcker i form av tragiska självbiografier, våldtäkter etc. Du kommer aldrig må bättre genom att läsa om folk som har det sämre.

Börja med denna! Har personlig erfarenhet. Bokhyllan är den stege, med vars hjälp du blir din övermans like. Kom ihåg det. =)

http://www.amazon.com/Being-Happy-An.../dp/0843128682

Nämen hejdu. Hehe, jag var faktiskt inte otrevlig i din märkliga tråd. Var faktiskt väldigt saklig.

Tack för tipset. Är det en bok som alltså hjälpt dig i något avseende? Läste du den för att du mådde dåligt?

Hmm jadu du var bland de få som faktiskt undvek att kalla mig för "jävla hora". Alltid trevligt.

Alltså. Jag har aldrig mått dåligt på det sättet utan är väldigt positiv i regel. Det kan även bero på att jag är fruktansvärt rädd för döden och tar alltid vara på dagen som om det var den sista. Det låter kanske en aning trivialt att säga, men jag tycker verkligen att du ska fokusera på de positiva aspekterna i ditt liv och skriva ner minst tre saker du är glad och tacksam över varje dag. Inget tänk på barnen i Afrika-skit. Som sagt. Definiera aldrig dig själv med folk som har det sämre. Nu vet jag inte om du har det så, men det kanske är läge att rensa ut lite vänner som är negativa? Jag har i varje fall märkt personligen att många jag umgåtts med har fått mig på dåligt humör undermedvetet för att de är så pessimistiska. Sök dig till människor som är livsglada.

Jag läser alla de där böckerna för att jag älskar att må bra!

Rädd för döden är jag i allra högsta grad. Jag verkar dock hantera den rädslan på annat sätt än vad du gör, nämligen genom att tycka allt är meningslöst och trivialt, och att ingenting spelar någon roll eftersom man ändå dör om några tiotal år.

Jag vet inte.. Har som sagt inte helt lätt att skaffa vänner, och är dessutom ganska kräsen. Det är rätt motsägelsefullt egentligen. Känner mig ensam och ledsen och samtidigt finns det massor med människor som jag inte orkar ha med att göra. Tror inte jag ska rensa ut några vänner. De jag har skattar jag högt. Ska dock ta och skriva ner de saker jag är nöjd med, så får vi se. Inte omöjligt att det hjälper ju.

Jotack, jag tycker också om att må bra. Skulle gärna göra det.

Jag känner igen mig i din situation, även om den inte har gått så långt än. Jag kan känna mig glad ibland, men jag märker hur ångesten och apatin långsamt börjar äta upp mig. Det gäller att rycka upp sig, tvinga sig att tänka på något bra och bara köra på. Eller dra ut och resa, skita i allt och bara tänka på sig själv ett tag. Även om det är svårt.