2011-08-28, 01:36
#1
Hej!
Jag vet inte egentligen varför jag skriver här. Behöver väl helt enkelt bara skriva av mig.
För ungefär ett år sen träffade jag en kille (vi kan kalla honom Daniel) och vi klickade verkligen direkt.
Just då var ingen av oss intresserade av ett förhållande, så vi hade bara en romans och han tog min oskuld. Sedan höll vi kontakten och så småningom berättade han att han hade blivit kär i mig.
Han bor 70 mil från mig så vi kunde bara träffas på lov och helger.
Jag tvekade väldigt mycket på oss eftersom att jag tyckte avståndet var för långt och jag kände på något sätt att han inte riktigt visste vad han ville.
Det tar ett tag för mig att bli kär i någon och verkligen låta någon komma nära känslomässigt, men när jag väl blir kär så blir jag det till 110 %, och det var vad som hände till slut.
Vi bestämde att vi skulle åka utomlands tillsammans på höstlovet.
Här fick jag reda på att han gjort mig gravid. Jag gjorde en abort eftersom att ingen av oss var redo för att bli föräldrar. Jag ställde även in semesterresan eftersom att jag bara ville vara hemma med familj och vänner.
Jag var 17 år vid tillfället och han 23.
Idag är vi 18 och 24.
Jag hälsade på honom lite senare, allt var verkligen perfekt och jag var så fruktansvärt nykär.
Vi kunde inte hålla händerna ifrån varandra.
Vi hade helt galet bra sex, enligt honom hade han aldrig haft bättre och aldrig med någon så attraktiv och vi gjorde allt från kärleksfullt svettigt vaniljsex till att planera trekanter med en extra tjej.
Vi pratade om allting mellan himmel och jord också.
Jag fullkomligt älskade att ligga och lyssna på när han berättade massor för mig inom medicin (han pluggar till läkare).
Jag kluddade att jag var kär i honom i hans anteckningsblock, pussade på honom tills han vaknade på natten när jag kände att jag ville ha honom och han somnade alltid med en hand på ett av mina bröst.
Ja, de flesta vet väl antagligen hur man brukar bete sig när man är så där sjukt nykär.
Vi pratade om vad våra framtida barn skulle heta, vårat bröllop, var vi skulle bo och jag kände verkligen att det inte spelade någon som helst roll om det bara var Daniel jag skulle få ha sex med resten av livet.
Jag gick helt perfekt ihop med hans kompisar fast än de var uppemot tio år äldre än mig, och de brukade skoja med honom och säga att de var lite små kära i mig och
”Synd att ni inte behöll barnet för du kommer aldrig att kunna hitta en bättre eller snyggare mamma till dina barn!”
Sedan märkte jag att det var något fel när han inte ville hålla min hand där han bodde.
Jag blev ju självklart ledsen eftersom att vi hade gått runt och pussats och hållit handen och verkligen varit ett ”par” i en närliggande stad under hela dagen.
Jag försökte att inte göra en grej av det med kvällen resulterade i att jag grät, han var skit förbannad på sig att han uttryckt sig så klumpigt, han började gråta för han trodde att jag inte ville träffas mer.
Förklaringen till hans handlande som jag fick var:
”Jag skulle kunna fria till dig här och nu, jag är 200 % säker på oss, men det gör jag ju inte eftersom att man måste låta saker och ting ta sin tid”
Jag tjafsade emot lite och menade på att om man är 200 % säker borde man kunna visa sin kärlek öppet och att man inte kan vara ett par i en stad under dagen och sen inte vara ett par 3 timmar senare i en annan stad.
Till slut köpte jag det och han drog sjukt nog upp en jätte vacker förlovningsring som han ”tänkte fria till mig i framtiden med”
Jag älskade den verkligen för den hade en blå sten i mitten i samma färg som mina ögon och den satt PERFEKT på mitt finger.
Det var som Askungen sagan, jag har väldigt små händer och smala fingrar så att ringen passade så bra blev vi båda väldigt chockade över.
Sen hade vi försonings sex som ”gifta” med ringen på mitt finger och på natten sa han att han älskade mig för allra första gången.
Sen så började allt det dåliga igen. Jag kände mig oprioriterad.
Jag är verkligen ingen ”jobbig tjej” som vill prata i telefon i flera timmar om dagen, men ibland gick det två veckor mellan våra telefonsamtal och eftersom att jag längtade efter honom så blev situationen otillfredsställande.
Jag sa detta till honom och gav honom en chans att dra sig ur, då så han att han verkligen ville fortsätta träffas men att han hade en tenta och att han pluggade dag och natt.
Han berättade hur mycket han längtade efter mig. Vi planerade sommaren och att vi skulle åka till Västindien på hösten.
En dag efter detta samtal ringde han igen och gjorde slut.
Hans anledningar var att han hade haft 3 förhållanden på rad (vilket jag visste), han kände inte att han hunnit leva än och han ville bli mer mån om sina kompisar. Han sa även att han är ung och tycker det är spännande att prova på olika tjejer. Han var kluven. Ena halvan av honom ville vara med mig mer än allt, den andra ville vara ”fri”.
Jag blev helt förkrossad och mina föräldrar fick hjälpa mig in i bilen och köra mig till min närmsta tjej kompis som tröstade mig hela natten.
Vi pratade sedan i telefon en gång till och samtalet var ungefär såhär:
Jag: Hur kan du säga till mig att du älskar mig, att du vill gifta dig med mig i framtiden och sen göra slut via telefon 1 månad senare?
Daniel: Allt jag sa har jag verkligen menat, och jag vill gifta mig med dig, men jag är inte redo för den tjejen än som jag ska leva med för resten av livet.
Du betyder så mycket för mig, kan jag inte få ringa dig ibland i alla fall och höra hur du mår?
Jag: Nej, jag vill bara radera dig ur mitt liv nu (jag var sårad)
Då började han gråta, sa att detta var jobbigt för honom med och klickade mig.
Efter det samtalet bad jag honom att aldrig höra av sig igen.
Det gick tre månader och jag var som i ett vakuum. Jag blev helt deprimerad utan honom, det var som att en del av mig hade skurits bort. Jag grät mig till sömns varje kväll och började utveckla hypokondri, jag trodde att jag var sjuk hela tiden bara för att det gjorde så ont inuti.
Mina kompisar var ju där som stöd och det hjälpte.
Jag började till och med gå hos en psykolog.
Till och med han konstaterade att min kärlek till Daniel verkligen var helt otroligt stark.
Till slut blev jag bättre och hade en jättebra sommar.
Fram tills att han hörde av sig och ville ses när vi båda var för att festa i en känd feststad där många är under sommar säsongen.
Jag fick reda på att han legat med 2 olika tjejer redan 2 veckor efter vi gjort slut.
Då hade jag inte ens kysst någon annan än, vilket han blev väldigt ”rörd” över. Jag däremot blev väldigt sårad över att han hade legat så snabbt.
Vi hade två underbara dagar tillsammans med mina och hans kompisar, och självklart hamnade vi i säng.
Jag hade saknat honom så otroligt mycket att jag var nära på att börja gråta när han kom in i mig för första gången på tre månader.
Han kände nog likadant för han låg bara helt stilla i mig i flera minuter.
När jag skulle åka hem betedde han sig konstigt och sa att han kunde banga alla andra tjejer för att få ha sex med mig och att han ville att jag skulle bryta med killen jag dejtade.
Efter det var han väldigt på och ringde mycket och ville helt enkelt ha något slags öppet förhållande med mig.
Enligt honom var han väldigt lycklig över att jag ville veta av honom igen.
Först tyckte jag det var en bra idé att vara KK, men sen insåg jag att jag bara skulle bli sårad igen och aldrig kunna gå vidare. Jag sa att jag inte ville träffa honom mer för att jag älskar honom för mycket för att bara kunna ge min kropp till honom, han förstod och gick direkt på med ”du kommer alltid att vara speciell för mig”
Sedan började vi snacka mer och jag sa att vi kanske kunde sova över en natt i oktober när jag ändå är i en närliggande stad (han hade tjatat om det)
Och han har INTE SVARAT. Det var över en vecka sedan jag skrev.
Känner mig så himla utlämnad och hjälplös.
Nu är det dock så att jag inte ens kan/vill träffa honom längre då, för vi har bokat hotell jag och mina tjejkompisar… (vi är där för att festa och ha kul)
Men det vet ju inte han, att jag har ordnat med boende nu.
Tycker bara det är så respektlöst, att man ignorera en fråga i över en vecka från en tjej som man delat i princip allt med och som dessutom burit ens barn i magen.
Jag är så otroligt trött, ledsen och arg på honom, men samtidigt älskar jag honom.
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att när han väl svarar ska jag svara tillbaka rätt kallt men inte otrevligt att jag fixat boende.
Sedan ska jag ignorera hans sms/samtal och radera honom från Facebook.
Måste verkligen få ut denna kille ur mitt liv och det funkar inte som det är nu.
Nu kanske vissa kommer att skriva att jag inte var tillräckligt snygg för honom, men det var inte problemet.
Jag vet att jag är väldigt attraktiv på ”marknaden”.
Jag är blond, rätt lång, blåögd, har i princip aldrig haft en finne, har mycket humor, mycket vänner, klär mig alltid snyggt och kvinnligt, studerar på en av min stads mest attraktiva skolor och jag ska bli advokat.
Jag vet att jag är vacker. Det sa även Daniel till mig ofta.
Det är också en sak som grämer mig. Vi var så otroligt snygga bredvid varandra. En blivande läkare och en blivande advokat, han är sjukt vältränad, med brunt hår och blåa ögon.
Varför älskar han mig inte så som jag älskar honom?
Var min plan bra (det där med att radera honom) för att glömma, eller borde jag göra på något annat sätt?
Betyder jag något för honom över huvud taget?
Han är med i Mensa, har alltså ett väldigt högt IQ, kan det ha något med hans handlande att göra? De som är ovanligt intelligenta brukar väl vara lite känslomässigt störda och tänka alldeles för mycket istället för att lyssna på sitt hjärta?
Snälla, hjälp mig att förstå.
Jag vet inte egentligen varför jag skriver här. Behöver väl helt enkelt bara skriva av mig.
För ungefär ett år sen träffade jag en kille (vi kan kalla honom Daniel) och vi klickade verkligen direkt.
Just då var ingen av oss intresserade av ett förhållande, så vi hade bara en romans och han tog min oskuld. Sedan höll vi kontakten och så småningom berättade han att han hade blivit kär i mig.
Han bor 70 mil från mig så vi kunde bara träffas på lov och helger.
Jag tvekade väldigt mycket på oss eftersom att jag tyckte avståndet var för långt och jag kände på något sätt att han inte riktigt visste vad han ville.
Det tar ett tag för mig att bli kär i någon och verkligen låta någon komma nära känslomässigt, men när jag väl blir kär så blir jag det till 110 %, och det var vad som hände till slut.
Vi bestämde att vi skulle åka utomlands tillsammans på höstlovet.
Här fick jag reda på att han gjort mig gravid. Jag gjorde en abort eftersom att ingen av oss var redo för att bli föräldrar. Jag ställde även in semesterresan eftersom att jag bara ville vara hemma med familj och vänner.
Jag var 17 år vid tillfället och han 23.
Idag är vi 18 och 24.
Jag hälsade på honom lite senare, allt var verkligen perfekt och jag var så fruktansvärt nykär.
Vi kunde inte hålla händerna ifrån varandra.
Vi hade helt galet bra sex, enligt honom hade han aldrig haft bättre och aldrig med någon så attraktiv och vi gjorde allt från kärleksfullt svettigt vaniljsex till att planera trekanter med en extra tjej.
Vi pratade om allting mellan himmel och jord också.
Jag fullkomligt älskade att ligga och lyssna på när han berättade massor för mig inom medicin (han pluggar till läkare).
Jag kluddade att jag var kär i honom i hans anteckningsblock, pussade på honom tills han vaknade på natten när jag kände att jag ville ha honom och han somnade alltid med en hand på ett av mina bröst.
Ja, de flesta vet väl antagligen hur man brukar bete sig när man är så där sjukt nykär.
Vi pratade om vad våra framtida barn skulle heta, vårat bröllop, var vi skulle bo och jag kände verkligen att det inte spelade någon som helst roll om det bara var Daniel jag skulle få ha sex med resten av livet.
Jag gick helt perfekt ihop med hans kompisar fast än de var uppemot tio år äldre än mig, och de brukade skoja med honom och säga att de var lite små kära i mig och
”Synd att ni inte behöll barnet för du kommer aldrig att kunna hitta en bättre eller snyggare mamma till dina barn!”
Sedan märkte jag att det var något fel när han inte ville hålla min hand där han bodde.
Jag blev ju självklart ledsen eftersom att vi hade gått runt och pussats och hållit handen och verkligen varit ett ”par” i en närliggande stad under hela dagen.
Jag försökte att inte göra en grej av det med kvällen resulterade i att jag grät, han var skit förbannad på sig att han uttryckt sig så klumpigt, han började gråta för han trodde att jag inte ville träffas mer.
Förklaringen till hans handlande som jag fick var:
”Jag skulle kunna fria till dig här och nu, jag är 200 % säker på oss, men det gör jag ju inte eftersom att man måste låta saker och ting ta sin tid”
Jag tjafsade emot lite och menade på att om man är 200 % säker borde man kunna visa sin kärlek öppet och att man inte kan vara ett par i en stad under dagen och sen inte vara ett par 3 timmar senare i en annan stad.
Till slut köpte jag det och han drog sjukt nog upp en jätte vacker förlovningsring som han ”tänkte fria till mig i framtiden med”
Jag älskade den verkligen för den hade en blå sten i mitten i samma färg som mina ögon och den satt PERFEKT på mitt finger.
Det var som Askungen sagan, jag har väldigt små händer och smala fingrar så att ringen passade så bra blev vi båda väldigt chockade över.
Sen hade vi försonings sex som ”gifta” med ringen på mitt finger och på natten sa han att han älskade mig för allra första gången.
Sen så började allt det dåliga igen. Jag kände mig oprioriterad.
Jag är verkligen ingen ”jobbig tjej” som vill prata i telefon i flera timmar om dagen, men ibland gick det två veckor mellan våra telefonsamtal och eftersom att jag längtade efter honom så blev situationen otillfredsställande.
Jag sa detta till honom och gav honom en chans att dra sig ur, då så han att han verkligen ville fortsätta träffas men att han hade en tenta och att han pluggade dag och natt.
Han berättade hur mycket han längtade efter mig. Vi planerade sommaren och att vi skulle åka till Västindien på hösten.
En dag efter detta samtal ringde han igen och gjorde slut.
Hans anledningar var att han hade haft 3 förhållanden på rad (vilket jag visste), han kände inte att han hunnit leva än och han ville bli mer mån om sina kompisar. Han sa även att han är ung och tycker det är spännande att prova på olika tjejer. Han var kluven. Ena halvan av honom ville vara med mig mer än allt, den andra ville vara ”fri”.
Jag blev helt förkrossad och mina föräldrar fick hjälpa mig in i bilen och köra mig till min närmsta tjej kompis som tröstade mig hela natten.
Vi pratade sedan i telefon en gång till och samtalet var ungefär såhär:
Jag: Hur kan du säga till mig att du älskar mig, att du vill gifta dig med mig i framtiden och sen göra slut via telefon 1 månad senare?
Daniel: Allt jag sa har jag verkligen menat, och jag vill gifta mig med dig, men jag är inte redo för den tjejen än som jag ska leva med för resten av livet.
Du betyder så mycket för mig, kan jag inte få ringa dig ibland i alla fall och höra hur du mår?
Jag: Nej, jag vill bara radera dig ur mitt liv nu (jag var sårad)
Då började han gråta, sa att detta var jobbigt för honom med och klickade mig.
Efter det samtalet bad jag honom att aldrig höra av sig igen.
Det gick tre månader och jag var som i ett vakuum. Jag blev helt deprimerad utan honom, det var som att en del av mig hade skurits bort. Jag grät mig till sömns varje kväll och började utveckla hypokondri, jag trodde att jag var sjuk hela tiden bara för att det gjorde så ont inuti.
Mina kompisar var ju där som stöd och det hjälpte.
Jag började till och med gå hos en psykolog.
Till och med han konstaterade att min kärlek till Daniel verkligen var helt otroligt stark.
Till slut blev jag bättre och hade en jättebra sommar.
Fram tills att han hörde av sig och ville ses när vi båda var för att festa i en känd feststad där många är under sommar säsongen.
Jag fick reda på att han legat med 2 olika tjejer redan 2 veckor efter vi gjort slut.
Då hade jag inte ens kysst någon annan än, vilket han blev väldigt ”rörd” över. Jag däremot blev väldigt sårad över att han hade legat så snabbt.
Vi hade två underbara dagar tillsammans med mina och hans kompisar, och självklart hamnade vi i säng.
Jag hade saknat honom så otroligt mycket att jag var nära på att börja gråta när han kom in i mig för första gången på tre månader.
Han kände nog likadant för han låg bara helt stilla i mig i flera minuter.
När jag skulle åka hem betedde han sig konstigt och sa att han kunde banga alla andra tjejer för att få ha sex med mig och att han ville att jag skulle bryta med killen jag dejtade.
Efter det var han väldigt på och ringde mycket och ville helt enkelt ha något slags öppet förhållande med mig.
Enligt honom var han väldigt lycklig över att jag ville veta av honom igen.
Först tyckte jag det var en bra idé att vara KK, men sen insåg jag att jag bara skulle bli sårad igen och aldrig kunna gå vidare. Jag sa att jag inte ville träffa honom mer för att jag älskar honom för mycket för att bara kunna ge min kropp till honom, han förstod och gick direkt på med ”du kommer alltid att vara speciell för mig”
Sedan började vi snacka mer och jag sa att vi kanske kunde sova över en natt i oktober när jag ändå är i en närliggande stad (han hade tjatat om det)
Och han har INTE SVARAT. Det var över en vecka sedan jag skrev.
Känner mig så himla utlämnad och hjälplös.
Nu är det dock så att jag inte ens kan/vill träffa honom längre då, för vi har bokat hotell jag och mina tjejkompisar… (vi är där för att festa och ha kul)
Men det vet ju inte han, att jag har ordnat med boende nu.
Tycker bara det är så respektlöst, att man ignorera en fråga i över en vecka från en tjej som man delat i princip allt med och som dessutom burit ens barn i magen.
Jag är så otroligt trött, ledsen och arg på honom, men samtidigt älskar jag honom.
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att när han väl svarar ska jag svara tillbaka rätt kallt men inte otrevligt att jag fixat boende.
Sedan ska jag ignorera hans sms/samtal och radera honom från Facebook.
Måste verkligen få ut denna kille ur mitt liv och det funkar inte som det är nu.
Nu kanske vissa kommer att skriva att jag inte var tillräckligt snygg för honom, men det var inte problemet.
Jag vet att jag är väldigt attraktiv på ”marknaden”.
Jag är blond, rätt lång, blåögd, har i princip aldrig haft en finne, har mycket humor, mycket vänner, klär mig alltid snyggt och kvinnligt, studerar på en av min stads mest attraktiva skolor och jag ska bli advokat.
Jag vet att jag är vacker. Det sa även Daniel till mig ofta.
Det är också en sak som grämer mig. Vi var så otroligt snygga bredvid varandra. En blivande läkare och en blivande advokat, han är sjukt vältränad, med brunt hår och blåa ögon.
Varför älskar han mig inte så som jag älskar honom?
Var min plan bra (det där med att radera honom) för att glömma, eller borde jag göra på något annat sätt?
Betyder jag något för honom över huvud taget?
Han är med i Mensa, har alltså ett väldigt högt IQ, kan det ha något med hans handlande att göra? De som är ovanligt intelligenta brukar väl vara lite känslomässigt störda och tänka alldeles för mycket istället för att lyssna på sitt hjärta?
Snälla, hjälp mig att förstå.
