Är René Descartes huvudsakliga konstaterande om säker kunskap godtycklig?

Hej

Som vi alla vet menar Descartes att det ända som kan bevisa vår existens stöds av orden "jag tänker, alltså finns jag". Jag är nyfiken på vad ni har för tankar om detta. Personligen har jag en "tes" som jag anse kan motbevisa detta. Låt oss säga att tanken i sig skulle vara bekräftande av vår existens, då är då frågan om vilken existens detta innebär. Vi skulle exempelvis vara en tanke i en annan persons dröm, ett eget syndikat i en annans dröm om så vill.

Så, tycker ni att Descartes "tes"-artade idé håller?

Ja, men då finns denna andra person, och i någon mån kan vi säga oss vara den personen. Descartes poäng var att eftersom det går att tänka tanken så måste det finnas någon som tänker tanken. Han förutsätter att om jag tänker tanken så är jag också den som tänker tanken, även om jag kanske inte är den jag tror att jag är. ;)

Hehe , har gått igenom samma idé, men frågan blir ju då var vi avgränsar vad som är en tanke. Själv kan jag tycka att själva idén om att vi befinner oss i en dröm kan vara avgränsande, men blir samtidigt lite tveksam och undrar om jag funnit ett filosofiskt kval, då de inte går att bekräfta. Vad anser du?

Personligen skulle jag vilja göra ett lite försiktigare uttalande:

"Intryck upplevs, alltså finns något."

Passiv form och "något" används för att komma ifrån det otydliga "jag".
"Uppleva" används istället för "tänka" för att slippa ev. problem med underförstått stödjande av tron på fri vilja.

Detta känns på ett visst sätt mer adekvat, men frågan är ändå om vi ständigt kan anse att vi just kan uppleva dessa intryck?

"Cogito, ergo sum" var, om jag förstått det rätt, inte den enda säkra kunskapen enligt Descartes, utan bara utgångspunkten för hans kunskapsteori.

Nej Descartes forsätter ju att utifrån denna grund återskapa sin kunskap genom att dra in gud som en garant, funkar ju sådär.

Mitt "jag i drömmen" brukar just tänka i drömmen, betyder det att mitt dröm-"jag" existerar enskilt för sig självt?

Jag har alltid tyckt att Descartes var mesig som inte vågade stå för sina idéer. Min teori är att han kom fram till slutsatsen (om den är sann eller felaktig är ovidkommande) "Jag kan inte lita på någonting", inklusive den egna existensen. Detta gav honom existentiell ångest till en sådan grad att han var tvungen att han var tvungen att återskapa sin världsbild; inte nog med att han existerade, det finns en allsmäktig, ärlig och barmhärtig Gud (och inte en ond demon som lurar oss med en falsk värld) och världen är nog ungefär så sann som den ser ut när man studerar den.
Om detta är genialt eller löjligt är väl en smaksak, men jag tycker att han genom att utifrån ett djärvt, närmast solipsistiskt ställningstagande tänka sig till att hans ursprungliga världsbild ändå stämde helt tillintetgjorde hela sin kunskapsteori.

Får jag fråga hur du känner dig emot din egen existens?

Menar du att det finns en allsmäktighet? eller missförstod jag? syftar du på att det finns en gud?