Var sitter ditt samvete?

Visst har det en egen plats någonstanns långt där inne och går inte att bara nonchalera. Särskilt när du sårat eller gjort något illa mot någon som står dig nära eller låtit käften gå före vad klockan stod på innan göken gol. Så visst när vi låtit allt smällta in så knackar eftertanken alltid på tyvärr. Så hur hanterar du den där klumpen som alltid känns så svårhanterlig i någonstanns i mellangärdet efter din senaste sociala tavla?

Känner oftast en konstig känsla i ben och armar. Samma sak när jag blir riktigt irriterad på någon eller något.

Blir liksom en obehaglig krypande känsla. Kan ibland bli av med den genom att göra något som får mig att tänka på annat.

I plånboken - Alla beslut som fattas är värderade på om jag tjänar något på det. Nästan....

Mellangärdet och halsen mest. Beror på om man är ledsen eller har ångest.
Grymt obehagligt

Brukar bara vara att vänta ut det, eller annars göra det som krävs för att t.ex. bli vän med någon igen.

Ett förlåt och ödmjukhet räcker långt.

Och där dök begåvningsreserven upp som vanligt. Så väntar på mer seriösa inlägg men tvivlar på att mod ens bryr sig.

I bröstet! Ungefär som känslan av rädsla.
Jävligt dryg känsla

Och visst går det inte att ta någon genväg? Går inte att smita ifrån den där djupa känslan innerst inne som gnager och gnager hur mycket man än vill glömma den. Att det ofta är alkohol eller annat inblandat är bara ännu mer så jäkla tråkigt.

Man kan inte smita från det. Kommer då för evigt bli en del av dig som medvetet
eller omedvetet tynger ner dig.

Nu pratar jag dock inte om dåligt samvete för att man tog sista kakan :P

Nej fan, bästa sättet är att konfrontera, ingen mår bra av extra last.

Nej visst kan vanliga ord skada värre än knivar tyvärr även om det bara slinker ut t.ex bara i fyllan. Finns massor av skit som jag själv inte ens i dag skulle vilja ge ett unns av dignitet som bara "råkade" såra en närstående.

I Huvudet och i hjärtat.

Mitt samvete visar sig mest i form av tankar och känslor, jag går och tänker ständigt på det (om jag tex har sagt något elakt till någon som är viktig för mig). Jag kan bli ledsen och få en viss ångest över det jag har sagt.

Viktigt för mig är att antingen be om ursäkt (om jag vet att jag har gjort fel) eller förklara så att det inte uppstår missförstånd och försöka förklara hur jag tänkte när jag sade/gjorde något.

Själva känslan sitter dels i magen (psykosymatiskt magont) och i själen i form av oro/ratslöshet.


Har alltid haft svårt för att säga förlåt.
Jag har aldrig varit den som först ringer upp och ber om ursäkt. Har haft en något märklig känsla av att säga förlåt till någon är att lägga sig i underläge; blotta strupen så att säga.
Att näst intill krypa för någon.

Tidigare kunde jag ibland lösa situationen genom att bli extra trevlig och kvittrig gentemot personen i fråga. Det var mitt simpla sätt att indirekt be om ursäkt.

Jag är ett typiskt lejon med en stor portion envishet och ett vist mått av högmod.
När jag väl ber om ursäkt, är det ett förlåt som har suttit mycket långt inne.

Men det är då ett förlåt av globala proportioner, bildligt talat ackompanjerat av sentimentala fiolstråkar och harpspelande änglar.De som känner mig väl vet att jag fungerar så här och att när jag väl ber om ursäkt är den verkligen genuin.

Ska Freud få ett ett ord i FB så menar han att samvetet ligger i överjaget. Överjaget är den sk dömande instansen som med normer, värderingar och moral ansätter jaget. På andra sidam jaget är detet som är det omedvetna eller undermedvetna. Där finns våra drifter som aggressivitet och sexualitet mm. Dessa uppenbarar sig i våra drömmar och hos psykotiska människor men förstås även till viss del hos sk vanliga människor. Jagets uppgift enligt Freud var att jaget jämkar mellan överjaget och detet så att det blir en balans mellan dem. För starkt överjag kan leda till olika psykiatriska tillstånd som depression, tvångsyndrom mm. De skuldbelägger och nedvärderar sig själva alltför mycket.