Säger ni "Ni" ?

Och här kom lite härskarteknik. Vad är det man säger om svaga argument?

Min svärfar, som levde mellan 1913 och 1999, inte bara tilltalade sina svärföräldrar så på fyrtio- femtio- och sextiotalen, utan fortsatte att omtala dem så till sin död. Jag kommer särskilt ihåg en gång då min svärmor hade gjort något som han retade sig på, och han, utom hörhåll för henne, suckade Tant var precis likadan! - och utgick ifrån att alla närvarande skulle fatta precis vilken tant han avsåg.

Och när jag var liten, var det normala för väluppfostrade barn att tilltala vuxna som de kände väl med tant/farbror + förnamn och, när behov uppkom, tilltala okända vuxna med bara tant eller farbror.

Men du är ju yngre än jag! Att påpeka det har inte med härskartekniker att göra, utan bara att klargöra att vi har olika referensramar, och att mina, men inte dina, går tillbaka till tiden före du-reformens införande i slutet av sextiotalet.

Absolut kan det förekomma, men det går ju inte att ha som hypotes att forskningen generellt är felaktig och därmed råder det motsatta. Att vidare ha utgångspunkten som du tycks ha, att allt som strider mot din uppfattning är fel, känns oerhört märkligt.

När det gäller den undersökning jag hänvisade till från The University of Melbourne så var ansatsen att bedöma, inte att bevisa.


I ärlighetens namn: »kära du« har en inte odelat positiv konnotation.

På den tid då titelbortlägging var i allmänt bruk var det faktiskt efternamnet man sa när man skakade i hand. Och något riktigt knäsatt protokoll fanns bara mellan personer som avlagt studentexamen. Då var det den "äldste" - dvs den som hade tidigast studentår - som skulle föreslå titelbortläggning. Formeln var något i stil med detta:

- Jag tror att jag äldst. Får jag föreslå att vi lägger bort titlarna. Lundström, -44!
- Pettersson, -51, tack ska du ha!

Varefter man kallade varandra för du och/eller efternamn - eller möjligen i högakademiska sammanhang, bror. Att övergå till att kalla varandra för förnamn fanns det inga särskilda protokoll för, och titelbortläggningen användes inte till det.

Om du föreslår att jag ska läsa en tråd på över 800 inlägg så föreslår jag i stället att du sammanfattar den! Jag besvarade helt enkelt rubriken.

Sammanfattning: Ytterst få äldre vill bli tilltalade med »Ni«. Det innebär att »Ni« inte är ett artigt tilltal. Det är i stället distanserande från den man pratar med och ett sätt att implicit etikettera den tilltalade som varande »gammal« eller »främmande«. Tilltalet »du« signalerar däremot förtrolighet.

Finns det studier eller statistik på detta eller är det något som ett gäng användare på Flashback hävdar?

Det finns belagt i tråden från studier. Om du bara bemödar dig att söka lite på nätet så kommer du att hitta flera olika artiklar som stödjer det.

Tror tvärtom att det är väldigt sällsynt med kvinnor som uppskattar att kallas "mum" av främmande personer. "ma'am" är nog ett bättre val i så fall.

Jo, Smithers duar visst Mr Burns.

I modern engelska så duar man (you). Däremot använder man ofta titlar (Sir, Ma(da)m, Mr, Mrs, Miss, Ms). Så om du vill efterlikna hur man gör i engelskan (varför du nu vill göra det när du talar svenska) så borde du säga min herre, herr, fru, fröken etc istället för att nia.

Fast är det inte så att man faktiskt "niar" alla i modern engelska (you) medan "du" (thou) i princip helt har försvunnit?