En, som alla andra på planeten.

Det här är kanske det bästa stället att vända sig till för att få objektiva svar. Så nu jävlar:

Det här är en vanlig kris tråd om min besatthet av min förra flickvän och min strid med mig själv om hur meningsfullt livet egentligen är. Jag vela egentligen bespara människor från detaljer och skitsnack, men det blev inte så. Däremot så tror jag inte det är nödvändigt att läsa allt nedan för att ge mig svar, även om det ger en större klarhet över problemet. Om du inte orkar läsa allt, så kan du scrolla ner "till min frågeställning"..

För nästan exakt ett år sedan så skrev jag en annan tråd, dock mer inriktad på meningslösheten i allt, i Psykiska problem delen (Jag länkar den här vid intresse) . Nu väljer jag att skriva i Relationsakuten då, utöver den känslan jag beskriver i den andra tråden, så vill jag tro att det är min besatthet över en (En! uno personas! En jävla människa?!) person som får mig att må såhär.

Precis som Merovingian säger till Trinity i Matrix Revolutions när hon håller pistolen mot hans huvud:
"It is remarkable how similar the pattern of love is to the pattern of insanity."

Jag kunde inte hålla med honom mer. Jag har ena foten i galenskapen nu om dagarna. Min besatthet och ångest har inte tagit rast många gånger sedan ett år tillbaka. Jag provade droger av flera olika slag tills jag fattade att det inte funkade i slutändan. Så visst, saker förändras och jag hittar andra saker.. Men de fundamentala grundtankarna är fan exakt likadana.
Allt kretsar (90% av dagen) runt henne och mig själv. Jag har gett mig själv uppgifter under dagarna så att de blir bärliga. Jag ser till att aktivera mig - duscha kallt, käka massa vitaminer och läser självhjälp böcker för att tänka positivt. Jag har aldrig tränat så här mycket förut (fan, jag har aldrig haft magrutor, men nu...) och det är ett bra sätt att få ut aggressioner på (Hur "fit" jag än är dock, så vet jag att i slutändan så är det inte det som avgör). Det är onani också på sitt sätt, för jag märker att jag som kille bryr mig mindre om jag fått orgasm. I alla fall direkt efteråt.

Men inte långt efter träningens slut och alla andra saker är gjorda så återkommer ångesten, suicidtankarna och tankar i form av planer för hur jag ska få tillbaka henne. Planerna kan sträcka sig till årsplaneringar, så jag har inte bråttom.

Hon är faktiskt ingen perfekt brud. Ingen tia precis. Fan, hon har nästan A i bröststorlek. Hon har grov ADHD. Hon velar om mycket och åtar sig nya saker hela tiden för att stimulera sin hjärna. Jag älskade henne och hennes brister över allt då det var hela den person hon var. Hon är otroligt kreativ och impulsiv. Charmig samtidigt. Tro mig dock, utöver brösten så ser hon jävligt bra ut och har inga problem med att hitta andra män. Hennes sexbehov är också störande stora. Hon brukade säga att hon onanerade minst en gång om dagen. Grundar sig säkert i bekräftelsekänslor.
Men vad fan vet jag egentligen.
En sak är genomskinligt klar; allt det jag skrev gör henne otroligt svår att kontrollera samt att hennes nuvarande otillgänglighet bara styrker besattheten.
(Jag vela egentligen bespara er massa skitsnack och detaljer, men det kändes bara bra att skriva av mig om henne. I slutändan så väljer ni själva att läsa allt detta... Tack)

Mina IRL polare föreslår att jag drar ut och hittar andra brudar att ha sex med och leka av mig på. Jag har verkligen gett det ett försök. Vissa gånger kan jag till och med få orgasm med en annan brud utan att tänka på henne. Vilket är sjukt nice i en stund.
Meditation och böcker som "Way of the peaceful warrior" eller idéer som aikidos skapare Ueshiba hjälper verkligen stundvis. Att försöka vara bara i "nuet" är det enda som faktiskt fungerar bättre än någon annan drog eller dylikt.
Men INGET är bestående. Allt bara... återkommer som en jävla abstinens i ett tungt drogmissbruk.

Precis som någon smart man skrev i min andra tråd så måste jag VILJA komma ur depressionen eller VILJA komma bort från henne. Tro mig. Jag vill. Jag vill inget annat än att verkligen SLUTA tänka på henne och mina självcentrerade tankar dag ut och dag in.
Jag är i grunden en obotlig romantiker. Jag vill verkligen vara den där speciella jäveln för någon (för henne). Patetiskt men sant.
Jag har aldrig varit så nära självmord, eftersom jag vet hur mycket hon brydde sig om en annan kille (som hon var med före mig) som körde ihjäl sig under tiden vi var tillsammans. Hennes sorg var beträffande. Han kom att betyda tokmycket för henne efter det. Så klart eftersom det man inte kan få tillbaka åtror man ännu mer. I min egoism vill jag betyda allt det där och mycket mer.

Till min frågeställning till er nu, så kom jag kanske på en idé inatt. Jag vänder mig till er eftersom jag inte litar på att jag tänker rationellt nu för tiden.
Jag vill inbilla mig att jag förstått att INGEN människa vill veta vad någon annan tänker. Egentligen. Vi vill höra förskönade tankar om oss själva, andra och kanske andras idéer, planer och drömmar. Men INTE deras innersta tankar.
Så, om jag skriver ett långt jävla brev - liknande det här ovan kanske? Inriktat på ALLT jag tänker om henne och min besatthet. Exponerar mig och mina konstiga tankar toknaket för henne, allt patetiskt, all besatthet, allting.
Då lär hon ju få en "What the fuck"-känsla (?) och syftet vore att hon aldrig skulle kunna kolla på mig igen på ett normalt sett. Då skulle jag ALDRIG kunna få henne tillbaka. Alltså neutraliserar jag alla möjligheter för att jag skulle kunna hoppas på någonting annat och kanske en snabbare väg ut ur denna galenskap..?
Jag vill verkligen inte ha henne som vän eller något. Samtidigt kan jag inte bara vara ett jävla asshole och vara taskig mot henne, det är inget jag vill. Jag lärde känna henne med känslor och mitt basala jag vill låta det stanna där. Hon finns ju på hemmaplan och umgås med andra människor jag känner så... Jag kan inte bara klippa kontakten har jag märkt.
Jag vet inte om jag fick med allt jag vela skriva. Allt är ju en galen jävla dimma i ett spektrum av meningslösa tankar.. Haha.

En annan tanke jag får är om alla människor känner såhär.. Om allt ska pendla mellan en magisk jävla utopi eller en grå futuristisk värld. Vad är då syftet? Ska vi bara fortsätta leva som de virus vi blivit på den här jorden? Ständigt sökande efter en jävla partner eller mening med livet..
Det mina vänner känns patetiskt om något.
Tack för din tid.

Oj du har verkligen problem mannen. Om det var jag som var i den här situationen så skulle jag släppa henne, sticka iväg utomlands något år eller så. För grejen är att om du blir tillsammans med henne igen så kommer den här besattheten aldrig dö ut och om ni då gör slut igen, skulle den inte vara värre då?

Tack för ditt svar.
Jag skulle gärna åka utomlands och bara dra iväg. Jag har verkligen lust med det. Samtidigt tillåter jag mig inte riktigt det än, då jag åker ner till sandlandet med Försvarsmakten i December - en chans jag måste ta på mig. Även om det är genom jobbet, så kommer jag ifrån Sverige. Fast jag hade verkligen velat dra iväg på obestämd tid... men det får bli efteråt.

Risken eller chansen att jag blir tillsammans med henne igen finns egentligen inte riktigt. Vi pratar inte. Vi har setts några gånger och då har hon, förutom en gång, märkbart inte visat något intresse för mitt liv i huvudtaget. Hon har gått vidare och träffar andra killar, lever vidare och kör sin grej som hon gjorde med mig. Jag klandrar henne inte. Det är väl så man gör?
Däremot så är jag fortfarande blind för det. Otillräcklighets känslan är bortom skriftens konst.

Samtidigt så känner jag... Om jag nu gör som många runt om mig säger - Drar ut, hittar en ny brud, fixar ihop det något år med henne sen händer samma sak igen. Spiralen sluts återigen och Jag ser inget syfte alls med att gång på gång söka denna närhet.
Så i slutändan handlar det inte om just Den Här bruden. Det handlar om hela grejen med relationer och människor. Jag tror någonstans hon bara triggade någonting som skulle ha kommit igång ändå.

Fan vad långt det blir varje gång...

Hej.

Vartenda ord du beskriver med låter helt på plats och jag infinner mig själv i det och jag förstår verkligen vad du går igenom. Det är inte lätt, kul och allt känns fan skit.

Själv försöker jag hålla mig ifrån henne men det känns inte att jag kan, depression, ångest, ja allt sitter fan och gnider på sinnet i skallen. Håller jag mig ifrån henne och försöka umgås med annat folk är det enda som jag kan föreslå för det hjälper mig verkligen att ha någon att prata eller bara umgås med. Men klart, det kan man ju inte göra hela tiden
Eller försök ta dig i kragen och konfrontera henne öga mot öga, säga allt det du går och tänker på, få henne och inse vad allt detta gör med dig. Hur det psykiskt tar kål på dig för att få ut sig allt ur sig hjälper faktiskt.

Jag hoppas du kan lösa det för dig, din ego är prio nummer 1.

Jag tycker synd om dig för att det verkar som att hon har gått vidare utan problem, och kan bara föreställa mig hur det känns och för mig, skulle det ta kål på mig helt, och det har inte kommit än, så för mig kan det bara bli värre

Lycka till

Med risk för att låta sådär fruktansvärt larvig du vet. Men. Du lever ett enda liv. Det har du fått. Det är ditt och bara ditt. Ingen annans. Du kommer inte att få några fler. Det är över efter den tid du har. Slut. Borta. Ingenting. Det är ett begränsat antal år. Jag vet inte hur gammal du är men det går för jävla fort. Ett. Enda. Liv. Det mest värdefulla du har.

Den där tiden är alldeles för jävla kort för att vara olycklig och besatt av att tänka tankar som gör en illa. Vart för det dig egentligen?

Kanske behöver du göra andra saker än att träna och läsa självhjälpsböcker? Har du testat att prata? Prata med vem som helst eller prata med någon som har som yrke att förstå människors eviga jävla lidande. Har du försökt få ett riktigt avslut med henne? Har du testat att skriva listor på saker du mår dåligt över och sen koka en kopp te och elda upp dem?

Ett enda liv. Men det är väl sant. Att det är synd om människorna.

Vi har inte råd att tycka synd om oss själva. Vi har fan inte råd.

Jag hoppas att du kommer på någon idé för att lösa din situation.
Slösa inte bort en sekund till.

(Sen bara... en kommentar om det du skrev om att hon kanske hade bekräftelsekänslor för att hon onanerade minst en gång om dagen? Kvinnor har också en sexualitet, du vet. Några av oss har till och med erkänt den och älskar att älska med oss själva.)

Jag kunde inte hålla med dig mer.
Precis som att jag kan tänka rationellt åt andra, så kan jag stundvis verkligen se bristen med det hela. Även fast jag har inbillningar om henne, som förvisso kan motivera mig till att träna (en sån där, "bli-bättre-inför-henne-tanke") så vet jag i slutändan att de är destruktiva. Jag förlitar mig på att tiden bara ska läka såren. Men tid... Må vara något vi tar för givet väldigt ofta.

Jag har så klart funderat på en psykolog. Samtidigt så har jag några få vänner jag kan prata med om det. Dock så lyssnar de mest, men det är minst lika bra.
Ärligt talat kan jag nog förlora jobbet ifall jag börjar gå hos en "riktig" psykolog regelbundet just nu, men det är en helt annan sak egentligen.

Även fast jag kommer till gränsen av självmord, så kommer jag inte ta det steget för en annan människa. Det vill jag inte. Så vill jag inte bli ihågkommen eller förlora det jag är.
Som personen innan dig skrev; ego är prio ett. Jag kan tro på det.
Som sagt så är det stunder som nu, då jag kan tänka lite mer klart, som jag vill stanna i.
Men varje gång jag går och lägger mig och vaknar så startar allting om. Varje dag är en jävla fight.

Jag uppskattar dock att du skriver som du gör. Även fast det inte hjälper mig tills imorgon, så är det återigen någon som bara trycker in en annan tanke som hjälper, i mitt huvud. Till slut så fastnar allt. Tack.


Då måste jag bara...
Missförstå mig rätt när jag menade att hennes sexbehov var ovanligt stort. Onani i all ära, det tyckte jag bara var rätt kul, och jag skrev till det som förstärkelse på påståendet. Men hennes behov av att ha sex (som inte alltid var skönt för henne, enligt henne själv) betydde konstigt mycket i hennes liv.
Nog för att jag har polare som har "cravings" minst lika mycket. Jag tycker dock även de är konstiga, då jag inte värderar sex på samma sätt. Sex är sjukt nice. Men det låter som ett beroende hos vissa. Det kan jag inte identifiera mig med.