Citat:
[/quote]
Ursprungligen postat av Tattarprinsen
Melinda:
forts.
forts.
Citat:
Ursprungligen postat av Tattarprinsen
"Men det är helt rätt; jag kommer att skriva en bok. Jag kommer att skriva om det här tills den dag jag dör, om det är nödvändigt. Carina Simm har vunnit tillräckligt över mig. Jag nådde nämligen en oåterkallelig gräns i mars 2010. Jag bestämde mig för att nu får det fan räcka.
Om ett år är jag 18. Om det inte händer något innan dess som gör att jag kan träda fram tidigare, så kan Carina Simm förvänta sig att få kämpa med alla krafter hon kan uppbringa då - mer än hon någonsin kan ana. För den dagen kommer jag att se till att ingen, INGEN, kan göra mig någonting. Sedan ska jag göra precis ALLT för att det djävla monstret ska få ett straff för vad hon gjort mot mig och min familj, på ett eller annat sätt. Jag anser att människor ska stå för och få ta konsekvenserna av sina handlingar. Carina Simm är inget undantag.
Den som känner mig vet att jag är den första att bekänna skuld i händelser och saker, även sådana som jag inte har någon skuld i. Jag är ingen prinsessa som pekar åt andra, eller skyller över mina egna handlingar på andra människor. Det är så fel som det någonsin kan bli.
Allt tjat om min pappa är oerhört tröttsamt. Jag och Daniel står ensamma i vår kamp, och det är ingen djävel som ska hacka på pappa för det. Han har kämpat i många år, på alla sätt han har kunnat, och det räcker nu. Han har ingen talan i detta ändå. Daniel är myndig och jag har ett år kvar; vart kommer pappa in i bilden? Han har gjort vad han kunnat, och jag personligen vill inte att han gör ett skit mer.
Ska han ansöka om vårdnad om mig? Tillåt mig citera Inger Pettersson, socialsekreterare hos Filipstads socialförvaltning: "Nej, men någon ny vårdnadsutredning är det ju ingen mening med. Den kommer ju att ta flera år, titta på den som gjordes sist."
Den som fortfarande tror att socialförvaltningen i Filipstad består av bra människor som faktiskt vill barn väl, hånar mig rakt i ansiktet. Den som fortfarande tror att Kristina Steijner egentligen är en ganska god person som egentligen inte ville att det skulle bli så här, står och spottar mig rakt i ansiktet. Stå och säg det till en person som 11 år gammal blev inlåst på institution, isolerad från omvärlden. Stå och säg det till en person som 12 och ett halvt år gammal blev våldtagen p g a att den kände sig jagad av den första sexualförövaren - Carina Simm. Stå och säg det till en person som har hela armarna fulla av ärr efter att 11 år gammal börjat sitta och skära sig så att blodet rann nerför armarna inne på Folåsa för att ingen annan hjälp fanns mot smärtan som den trodde skulle dela den på mitten (finns bildbevis på att det var på Folåsa det skedde). Säg det till den personen som satt bakom pansarglas och stirrade i timme efter timme på bilarna som for förbi på motorvägen, och inte hade en högre önskan än att kunna sitta i en av de där bilarna och kunna känna frisk luft och frihet. Säg det till den personen som Kristina Steijner fick rapport efter rapport om hur det gick mer och mer åt helvete för, utan att hon brydde sig det minsta.
För vad fan var jag värd i hennes ögon, enligt den som anser att hon är lika god som andra människor, bara det att hon har dåliga sidor som alla andra? Vad var jag och min bror värda för henne när pedofilen med inslaget skallben; Carina Simm, talade om för henne att vi skulle tas?
Och - tas till vad? Ett rent, djävla helvete som inte är slut sex år senare. Jo, hon ångrar sig nog, den goda Kristina Steijner. Men inte ångrar hon sig för att hon gett två barn skador för livet. Hon ångrar sig för sin egen skull. Och det ska hon göra, för om ett år och åtta dagar finns det inte längre bara ett myndigt fd. barn som kan berätta. Då finns det två. Och vi är vana att stå ensamma, så hur mycket Carina Simm och hennes pack än försöker att få med sig folk på hennes sida för att visa tydligt för oss att ingen tror på oss, så kommer inte det att hjälpa. Om jag så skulle behövt kämpa emot hela världens befolkning, så må så vara. Jag kommer aldrig kunna leva ett normalt liv, som jag vill göra, utan att veta att C.S. och co. fått ta konsekvenserna av deras handlingar mot mig, Daniel och pappa. Hur fan kan någon förvänta sig att man ska kunna skaka av sig 17 år av sitt liv och låtsas som att de aldrig fanns? Ska jag börja leva från 18 års ålder som om jag föddes den 31 december 2012? Kommer de då stå där med nappflaskan och byta blöjorna på mig? Om inte, så tycker jag att de ska hålla käften om vad jag ska göra och inte med mitt liv.
Som jag skrivit tidigare, så vägrar jag att bli någon bitter kärring som sitter och ältar detta tills dödsdagen. Jag tänker, och ska, förvandla de negativa saker som skett till något positivt och bära med mig erfarenheten i livet - och förhoppningsvis kunna hjälpa andra med den. Men ingen har rätten att förvänta sig av mig eller tala om för mig att jag bara ska gå vidare och strunta i vad C.S. och packet har gjort mot mig och min familj. Aldrig.
Den som påstår att min pappa är ansvarig för vad som hänt mig på rymningarna och under Folåsatiden är sjuk i huvudet och har något allvarligt fel på tankeverksamheten. Han har aldrig organiserat någon rymning överhuvudtaget, allt är påhitt och lögner. Det finns inte ett enda bevis på att det skulle vara så. Men det passade ju socialen, så då var det ju så enligt dem och pedofilmorsan Carina Simm. Pappa sade till och med till mig på Folåsa under telefonsamtalen att jag INTE skulle rymma, att jag skulle sköta mig inne på Folåsa.
De enda som är ansvariga för vad som hänt mig under den tiden är C.S. och socialförvaltningen i Filipstad, det var de som drev mig till att rymma. DE fick ett 12-årigt barn att känna sig så jagat och instängt att det var tvunget att fly och gömma sig ifrån vuxenvärlden. Ingen annan. Den som påstår annat ber jag högaktningsfullt att dra åt helvete eller inte öppna munnen om det, för jag är så fruktansvärt trött på att höra skiten om och om igen. Jag vet vad som hände, jag vet varför jag rymde, jag vet vem som hjälpte mig och inte. Ingen annan vet det.
Jag kommer heller aldrig att förlåta C.S. - och det har inte med känslomässig mognad att göra. Hade hon erkänt vad hon gjort så hade det varit en annan sak, då hade man, om än inte förlåtit, så åtminstone kunnat förstå och gå vidare på ett annat sätt. Men det handlar om att vissa saker går inte att förlåta, vissa saker vill man inte förlåta. Om jag skulle förlåta henne för att hon förstört 17 år av mitt liv, och säkerligen lär det bli många fler, (för att inte tala om alla år hon förstört för pappa och Daniel) så anser jag att jag skulle stå och stampa ikapp på mig själv tillsammans med alla som hittills gjort det.
När jag hör kristna människor prata om förlåtelse skakar jag alltid på huvudet. När jag var liten brukade jag be till Gud. Jag bad om att han skulle hjälpa mig och Daniel, att han skulle göra "mamma" snäll, att vi skulle bli en glad familj som alla andra. Men se, det hjälpte inte. Vad är det de säger? "Gud älskar alla barnen"? Uppenbarligen älskade han inte mig då, och inte heller Daniel, eftersom "mamma" lik förbannat slog lika hårt år efter år. "Mamma" blev aldrig snäll. Men det är väl med honom som alla andra människor - han tycker inte att hjärntvättade idiotbarn är något att lyssna på.
Jag förstår precis hur flickan i Bjästa-fallet kände sig när de stod i kyrkan och applåderade åt förövaren.
Idioterna i tråden på flashback som sitter och spyr ur sig all skit de kan komma på om mig, Daniel och pappa är så vedervärdigt äckliga att inga ord finns för att fullständigt förklara. De sitter till och med och skämtar om/hånar mig gällande en våldtäkt där tre killar var inblandade. Men det är väl något jag sitter och gnuggar händerna åt också, jag som planerar för min bok? Jag kan berätta att det känns som en djävla spark i ansiktet varje gång. De kommer säkert att sitta och håna och skratta åt det om den dagen kommer att jag bestämmer mig för att berätta öppet om vad som skett också. Men till och med DET ska det frågas Carina Simm om. Har Melinda blivit våldtagen? Nej, nej, det har hon ju så klart inte.
Inte ens en förbannad, äcklig våldtäkt som skedde långt ifrån C.S. och alla andra allsvetande människor som alltid ska bestämma över huvudet på mig, får jag själv avgöra om den har skett eller inte. Jag har inte rätten att få berätta, när jag väl orkar ta de orden i min mun, att jag fick manligt könsorgan tvingat in i mig när jag var 12 och ett halvt år gammal. För den rätten äger Carina Simm.
God Jul.
23 dec. 2011"
Vill ni anmäla mej för att jag postat det, så varsågod.
God Jul Melinda och Daniel, och alla övriga också förresten.
Om ett år är jag 18. Om det inte händer något innan dess som gör att jag kan träda fram tidigare, så kan Carina Simm förvänta sig att få kämpa med alla krafter hon kan uppbringa då - mer än hon någonsin kan ana. För den dagen kommer jag att se till att ingen, INGEN, kan göra mig någonting. Sedan ska jag göra precis ALLT för att det djävla monstret ska få ett straff för vad hon gjort mot mig och min familj, på ett eller annat sätt. Jag anser att människor ska stå för och få ta konsekvenserna av sina handlingar. Carina Simm är inget undantag.
Den som känner mig vet att jag är den första att bekänna skuld i händelser och saker, även sådana som jag inte har någon skuld i. Jag är ingen prinsessa som pekar åt andra, eller skyller över mina egna handlingar på andra människor. Det är så fel som det någonsin kan bli.
Allt tjat om min pappa är oerhört tröttsamt. Jag och Daniel står ensamma i vår kamp, och det är ingen djävel som ska hacka på pappa för det. Han har kämpat i många år, på alla sätt han har kunnat, och det räcker nu. Han har ingen talan i detta ändå. Daniel är myndig och jag har ett år kvar; vart kommer pappa in i bilden? Han har gjort vad han kunnat, och jag personligen vill inte att han gör ett skit mer.
Ska han ansöka om vårdnad om mig? Tillåt mig citera Inger Pettersson, socialsekreterare hos Filipstads socialförvaltning: "Nej, men någon ny vårdnadsutredning är det ju ingen mening med. Den kommer ju att ta flera år, titta på den som gjordes sist."
Den som fortfarande tror att socialförvaltningen i Filipstad består av bra människor som faktiskt vill barn väl, hånar mig rakt i ansiktet. Den som fortfarande tror att Kristina Steijner egentligen är en ganska god person som egentligen inte ville att det skulle bli så här, står och spottar mig rakt i ansiktet. Stå och säg det till en person som 11 år gammal blev inlåst på institution, isolerad från omvärlden. Stå och säg det till en person som 12 och ett halvt år gammal blev våldtagen p g a att den kände sig jagad av den första sexualförövaren - Carina Simm. Stå och säg det till en person som har hela armarna fulla av ärr efter att 11 år gammal börjat sitta och skära sig så att blodet rann nerför armarna inne på Folåsa för att ingen annan hjälp fanns mot smärtan som den trodde skulle dela den på mitten (finns bildbevis på att det var på Folåsa det skedde). Säg det till den personen som satt bakom pansarglas och stirrade i timme efter timme på bilarna som for förbi på motorvägen, och inte hade en högre önskan än att kunna sitta i en av de där bilarna och kunna känna frisk luft och frihet. Säg det till den personen som Kristina Steijner fick rapport efter rapport om hur det gick mer och mer åt helvete för, utan att hon brydde sig det minsta.
För vad fan var jag värd i hennes ögon, enligt den som anser att hon är lika god som andra människor, bara det att hon har dåliga sidor som alla andra? Vad var jag och min bror värda för henne när pedofilen med inslaget skallben; Carina Simm, talade om för henne att vi skulle tas?
Och - tas till vad? Ett rent, djävla helvete som inte är slut sex år senare. Jo, hon ångrar sig nog, den goda Kristina Steijner. Men inte ångrar hon sig för att hon gett två barn skador för livet. Hon ångrar sig för sin egen skull. Och det ska hon göra, för om ett år och åtta dagar finns det inte längre bara ett myndigt fd. barn som kan berätta. Då finns det två. Och vi är vana att stå ensamma, så hur mycket Carina Simm och hennes pack än försöker att få med sig folk på hennes sida för att visa tydligt för oss att ingen tror på oss, så kommer inte det att hjälpa. Om jag så skulle behövt kämpa emot hela världens befolkning, så må så vara. Jag kommer aldrig kunna leva ett normalt liv, som jag vill göra, utan att veta att C.S. och co. fått ta konsekvenserna av deras handlingar mot mig, Daniel och pappa. Hur fan kan någon förvänta sig att man ska kunna skaka av sig 17 år av sitt liv och låtsas som att de aldrig fanns? Ska jag börja leva från 18 års ålder som om jag föddes den 31 december 2012? Kommer de då stå där med nappflaskan och byta blöjorna på mig? Om inte, så tycker jag att de ska hålla käften om vad jag ska göra och inte med mitt liv.
Som jag skrivit tidigare, så vägrar jag att bli någon bitter kärring som sitter och ältar detta tills dödsdagen. Jag tänker, och ska, förvandla de negativa saker som skett till något positivt och bära med mig erfarenheten i livet - och förhoppningsvis kunna hjälpa andra med den. Men ingen har rätten att förvänta sig av mig eller tala om för mig att jag bara ska gå vidare och strunta i vad C.S. och packet har gjort mot mig och min familj. Aldrig.
Den som påstår att min pappa är ansvarig för vad som hänt mig på rymningarna och under Folåsatiden är sjuk i huvudet och har något allvarligt fel på tankeverksamheten. Han har aldrig organiserat någon rymning överhuvudtaget, allt är påhitt och lögner. Det finns inte ett enda bevis på att det skulle vara så. Men det passade ju socialen, så då var det ju så enligt dem och pedofilmorsan Carina Simm. Pappa sade till och med till mig på Folåsa under telefonsamtalen att jag INTE skulle rymma, att jag skulle sköta mig inne på Folåsa.
De enda som är ansvariga för vad som hänt mig under den tiden är C.S. och socialförvaltningen i Filipstad, det var de som drev mig till att rymma. DE fick ett 12-årigt barn att känna sig så jagat och instängt att det var tvunget att fly och gömma sig ifrån vuxenvärlden. Ingen annan. Den som påstår annat ber jag högaktningsfullt att dra åt helvete eller inte öppna munnen om det, för jag är så fruktansvärt trött på att höra skiten om och om igen. Jag vet vad som hände, jag vet varför jag rymde, jag vet vem som hjälpte mig och inte. Ingen annan vet det.
Jag kommer heller aldrig att förlåta C.S. - och det har inte med känslomässig mognad att göra. Hade hon erkänt vad hon gjort så hade det varit en annan sak, då hade man, om än inte förlåtit, så åtminstone kunnat förstå och gå vidare på ett annat sätt. Men det handlar om att vissa saker går inte att förlåta, vissa saker vill man inte förlåta. Om jag skulle förlåta henne för att hon förstört 17 år av mitt liv, och säkerligen lär det bli många fler, (för att inte tala om alla år hon förstört för pappa och Daniel) så anser jag att jag skulle stå och stampa ikapp på mig själv tillsammans med alla som hittills gjort det.
När jag hör kristna människor prata om förlåtelse skakar jag alltid på huvudet. När jag var liten brukade jag be till Gud. Jag bad om att han skulle hjälpa mig och Daniel, att han skulle göra "mamma" snäll, att vi skulle bli en glad familj som alla andra. Men se, det hjälpte inte. Vad är det de säger? "Gud älskar alla barnen"? Uppenbarligen älskade han inte mig då, och inte heller Daniel, eftersom "mamma" lik förbannat slog lika hårt år efter år. "Mamma" blev aldrig snäll. Men det är väl med honom som alla andra människor - han tycker inte att hjärntvättade idiotbarn är något att lyssna på.
Jag förstår precis hur flickan i Bjästa-fallet kände sig när de stod i kyrkan och applåderade åt förövaren.
Idioterna i tråden på flashback som sitter och spyr ur sig all skit de kan komma på om mig, Daniel och pappa är så vedervärdigt äckliga att inga ord finns för att fullständigt förklara. De sitter till och med och skämtar om/hånar mig gällande en våldtäkt där tre killar var inblandade. Men det är väl något jag sitter och gnuggar händerna åt också, jag som planerar för min bok? Jag kan berätta att det känns som en djävla spark i ansiktet varje gång. De kommer säkert att sitta och håna och skratta åt det om den dagen kommer att jag bestämmer mig för att berätta öppet om vad som skett också. Men till och med DET ska det frågas Carina Simm om. Har Melinda blivit våldtagen? Nej, nej, det har hon ju så klart inte.
Inte ens en förbannad, äcklig våldtäkt som skedde långt ifrån C.S. och alla andra allsvetande människor som alltid ska bestämma över huvudet på mig, får jag själv avgöra om den har skett eller inte. Jag har inte rätten att få berätta, när jag väl orkar ta de orden i min mun, att jag fick manligt könsorgan tvingat in i mig när jag var 12 och ett halvt år gammal. För den rätten äger Carina Simm.
God Jul.
23 dec. 2011"
Vill ni anmäla mej för att jag postat det, så varsågod.
God Jul Melinda och Daniel, och alla övriga också förresten.
Du ska veta att det är dom som är rädda för sanningen eller har något att förlora som skriker mest här, sen så finns ju andra som bara hatar män och därför inte vill höra att mamman är dum och pappan snäll.
Men tror att även dom som skrikit mest här i tråden om lögner och hjärntvätt fick sig en tankeställare efter att läst ditt brev. Ingen kan väl längre tvivla på att det är du Melinda som skrivit det i.a.f.
Önskar er en God Jul och ett Gott Nytt År, får hoppas 2012 blir ett bättre år för er båda och att sanningen hinner ifatt C.S
