Borderline och kärlek?

Hej.
Behöver bara skriva av mig och hoppas på att någon kanske känner igen sig.

Kan börja med att skriva att jag diagnoserad borderline (men det borde kanske vara uppenbart med rubriken).

Jag har aldrig känt mig kär, känna "riktig" kärlek som alla andra pratar om .osv.
Och jag är fundersam om det hänger ihop med just min diagnos?

Istället blir jag väldigt fäst vid personen som jag är "intresserad" av och känner mig trygg och älskar personen på mitt egna lilla sätt, jag vet inte.

Jag känner mig bara otroligt kluven, för jag vill hitta "den rätta" .blablabla. men känns mer som att det aldrig kommer hända och att det kommer att gå åt helvete med tanke på att mina förhållanden fallererar då jag inser att jag igentligen inte är "kär" i personen.

Hoppas ni förstår mitt dilemma och hoppas någon känner igen sig som känner sig manad att svara på min tråd.
Behöver lite goda råd.

Nu vet jag väldigt lite om borderline och hur det är, men när det gäller just kärlek tror inte att "den rätta" finns, utan att man ska hitta en människa som man trivs med och som gör en glad och liksom fyller ut den där luckan man känner när man är ensam. Lite som du skriver, någon man känner sig trygg med och som får en att känna sig trygg i sig själv.

"Kär" kan betyda att den man varit tillsammans med en tid faktiskt gjort ens liv bättre och att man inser att att man tycker mycket om den personens sällskap.

Har dina tidigare förhållanden krashat just för att du inte kunnat uttrycka dina känslor för din partner? För du verkar ju i alla fall känna något för denne?

Min tidigare förhållanden har slutat med att jag insett att jag igentligen känner bara "vänner" känslor för personerna.
Uttrycka mina känslor har jag inga problem med, då jag har det bra i ett förhållande kan jag överösa med kärleksförklaringar.

Har borderline och känner igen mig till 100%. Även av det du skrivit längre ner i tråden. Har aldrig tänkt på att det är relevant, men det är kanske förknippat med borderline. Vad har fått dig att koppla de två, förresten?

Det som mest fått mig att fundera är att det inte alls var så innan jag kände att min borderline utvecklades.
Dock har jag haft borderline under hela min tonår och nu i mitt vuxen liv men det var på ett annat sätt innan.
Ibland älskar jag att ha borderline men för jämnan hatar jag skiten, vill kunna uppleva det som "jag inte kan".
Det enda som jag kan tycka är skönt med att ha borderline är att jag lätt kan stänga av känslor när jag känner att det behövs och för att sedan må bättre.
Bah!

Ja det är kopplat till din diagnos Borderline.

du jämför dig med andra det är där felet ligger enligt mig. Du måste nog ställa dig frågan vad kärlek är för dig och acceptera att det är din unika stämpel . Bara för att andra gör annorlunda ska du väl inte rygga för att smälta in och tycka det du har är "fel" . Gör som du känner, för vad andra känner spelar väl ingen roll .

Jag har samma diagnos som du och jag har varit kär många gånger och är kär nu. Att du inte blir kär beror inte på din borderline däremot kan borderlinen spela in självklart. En teori är att du fäster dig vid människor som du inte är kär i så du inte hinner inte utforska de människorna som du kanske skulle kunna finna attraktion och kärlek hos. Du kan självklart bli kär men då måste du bryta dina mönster.

Okey, anledningen för att jag frågar var för att igentligen få det svaret du skrev, så då vet jag att hoppet inte är ute
Ska försöka mig på att bryta mina mönster och förhoppningsvis någon gång i livet känna det jag velat känna
Tack för ditt svar!