Psykostjej

Shit vad jag känner igen mig... läskigt har pysslat en hel del med E o Röka kanske har nått med det att göra, har slutat nu men ibland kommer dom konstiga känslorna tillbaka skit jobbigt!
Men allt har blivit bättre iaf sen jag la ner allt

Samtidigt som jag har hållit på med all den här skiten så har jag alltid inom mig känt otroligt stor press på mig att vara perfekt och prestera. Vilket har resulterat i att jag slitit ut mig på jobb. Vilket jag antar har varit väldigt påfrestande för mitt psykiska mående också. Och så har jag alltid haft någon sjuk känsla om vad som är rätt och fel. Vilket alltid har gjort mig förvirrad i mitt umgänge bland "pundare" då jag alltid känt mig annorlunda. Har även fått psykos efter psykos. Och i det här har jag haft en pojkvän (nuvarande ex) som alltid funnits vid min sida som stöttepelare. Han är inte min vän idag. Vilket nog också bidrar till att jag känner mig extra vilsen. Förlorat honom, droger.., mig själv. Kvar finns tomhet och förvirring. Och vad jag behöver var precis detta, höra att folk har upplevt liknande. Och finns det något tips/råd till förbättring? Förutom att fortsätta vara drogfri..
Någon som testat att meditera? Funderar på det ofta, men gör det aldrig.

Förutom de nämna drogerna står tjack och piller också på listan.. Alltså en riktig blandmissbrukare är jag.

och smooker såååååååå skönt att det blivit bättre för dig =) tummen upp verkligen

Har dock en riktigt sjuk tanke till att dela med mig av innan jag får släppa datorn för att leva lite på fredagskvällen..

När jag har tittat på skräckfilm. Och det är en psykiskt sjuk människa med, alltså riktigt sjuk. Så får jag för mig att jag är precis som denna. Och då får jag en väldigt obehaglig känsla inom mig, alltså att jag sitter och identifierar mig med jävligt sjuka människor. Har aldrig sådana "sjuka" tankar annars, alltså tankar som man kan tänka sig att mördare har. Ändå så tänker jag så. Varför ser jag ner på mig själv så mycket? Detta kan omöjligt vara normalt. Har inte hänt på ett tag. Men de gånger det har hänt, har jag börjat må väldigt dåligt.

Har även svårt att relatera till saker som händer i världen. Alltså se sammanhang och logiska förklaringar i ja världsliga problem.. I debatter. Tidigare kunde jag alltid debattera för vilket ämne/åsikt som helst. Kunde alltid sätta mig in i alla olika möjliga situationer. Idag kan jag inte alls göra det. Utan när jag hör någon av mina vänner/nära som tycker något som jag tycker är smart. Trycker jag ner mig själv igen och tänker "varför kan inte jag fatta det". "varför sa inte jag så"...............

Vill ha min hjärna tillbaka =(

Jag gjorde en liten "Story of My Life" här i juni... Om du orkar så läs gärna.

https://www.flashback.org/t1564871

Kanske finns det saker du känner igen och kanske gör det att du kan förstå att du tänker som du gör.

..och när jag läser dina senaste inlägg, så kan jag inte göra annat än att återigen säga att, du är inte ensam. Du är inte psycho och du är inte konstig. Jag vet precis vad du menar med moralkänslan, rätt och fel och att kännas sig "annorlunda" även bland de som pundar och samtidigt med de normala. Till slut blir man en outsider var man än vänder sig. Känner även igen det där med "psykoser" och att identifiera sig med psykopater, sjuka perosnligheter på film och Tv m.m. ALLT det där känner jag igen och vet många andra som är likadana efter den här resan och dansen med djävulen.

Men det är väl helt enkelt så.. The drugs don´t work... Anymore.

Jag läste din historia. Jag känner igen mycket.

Själv är jag 12 år igen. Min vän sa till mig idag att jag var socialt efterbliven. Måste öva.

Glad att du går framåt. Verkligen. Och stort grattis till dig för tid och för att du kämpar,, för att du orkar =)

Stor rädsla hos mig är att hamna där du är. Relativt välmående i förhållande till tidigare, men ensam.
När jag tänker på Min lösning, är det ofta att bryta mig fri härifrån och lämna mina vänner. Hittar inte balansen mellan att skaffa mig ett "liv" .. mitt eget liv och samtidigt vara social och försöka passa in i rollen som mitt tidigare "jag". Det tar för mycket energi att försöka "passa in" just nu. Idag sa jag en sak, min vän säger "sjuk tanke" och jag får ett kraftigt obehag i hela kroppen. Kände verkligen att jag sagt något fel. Kändes som att jag var i en tripp och kände mig konstig. Jag tycker inte om det här längre.

Slog också min botten. Drogerna funkade inte på mig längre. Är också den som drabbats hårdast, ingen annan fattar riktigt vad det är med mig. Folk som jag brukat med. Men jag var också alltid värst. Hade inga gränser och spärrar i mitt missbruk. Just nu i denna sekund har jag panikångest och kraftiga overklighetskänslor. Känner "men gud det här kan inte vara jag, har det verkligen sett ut såhär". När jag pratar om mitt liv. Jag tycker inte om det här alls. Det kommer sådana vågor ibland där jag inte fattar någonting.

Orkar typ inte. I denna sekund saknar jag skratt och saknar gräs. Och är extremt nära återfall..

Kan ni eller Du också känna ibland att allting känns overkligt? Att det bara känns sjukt långt borta att det har varit ditt liv? Jag får inte kläm på mig själv och mitt liv hur det har sett ut. Känns så långt borta. Känns overkligt att jag varit i behandling. Känns overkligt att jag existerar. Är ett spöke. Usch. Psykakut.

Hoppas du mår bättre snart.

Kan du inte flytta till en ny stad och börja om på ny kula?

Ja, det hoppas jag med. Har i dagsläget ingen inkomst. Inga kontakter.
Hade mer än allt flyttat och börjat om. Vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga.