Psykostjej

Okej.. Jag mår inte bra. Tror jag.

Dagarna bara passerar. Har svårt att ta mig upp ur sängen. Och när jag väl gör det, så kan jag enkelt göra ingenting om dagarna. Kan sitta och tänka för mig själv, kedjeröka. Tänker på saker som har varit, men kan även fantisera ihop sjuka saker. Som jag liksom drömmer mig bort i.... Går ibland dagar då jag pratar jättemycket, och ibland pratar jag inte alls. Min pappa sa idag, "hej, har ju inte pratat på två dagar".. Vi bor under samma tak och jag märker själv inte av detta. Har ingen som helst kontakt med tankar och "pratämnen". Säger ofta "jag tänkte på det..." Och efter jag har sagt saker så tänker jag "men gud varför sa jag så, det kan jag ju inte säga".

Jag vet aldrig hur jag mår. Säger alltid att jag mår bra. Men tror inte att jag gör det. Har börjat gå på NA möten. I början pratade jag mycket, men nu är det bara stopp. Innan möten kan jag ligga och fantisera om vad jag ska säga och efter mötena tänker jag "det här skulle jag ha sagt". Vill hemskt gärna prata med folk där, men vet inte alls hur man närmar sig nya människor. Har fått folks nummer, dom säger att jag kan ringa när jag vill. Och jag hade nog behövt göra det ibland, men jag vågar inte. Känns otroligt fel för mig att ringa upp någon jag inte känner när jag mår dåligt, ligger typ hellre och mår dåligt i ensamhet. Får alltid känslan av att jag tränger mig på och stör.

När jag var yngre ringde min telefon hela tiden, var expert på att ragga killar till både mig själv och vänner och hade hur mycket vänner som helst. Skämtade om allt. Och kunde alltid vara med i samtal. Var allmänt smart, i skola och socialt. Hade bara enkelt för folk. Idag är det inte alls så.

Ibland får jag känslor av att alla är emot mig. Att alla pratar illa om mig och tycker att jag är konstig. Jag har tagit mycket droger men är idag ren. Bor på liten ort, och alla känner till mig då jag varit väldigt social tidigare. Får ibland panik när jag stöter på folk på stan och bussar osv. Får känslan av att alla vet allt om mig och tycker att jag är en looser pundare. Därför känner jag mig alltid i underläge runt om folk. Önskar att jag kunde läsa tankar.

Jag äter dåligt. Vissa dagar kränger jag sjukt mycket och andra dagar kan jag låta bli att äta helt. Älskar att halvsova, då jag själv kan bestämma mina tankedrömmar och jag trivs där.

Får ofta blodtrycksfall.

Det har gått två veckor som jag inte har gjort någonting alls på. Mitt rum ser ut som skit. Orkar inte städa. Struntar i att borsta tänderna.


Känner mig allmänt obekväm vid middagar och liknande. Vet ofta inte vad jag ska prata om. Får upp tankar som att jag hade velat skrika.. Eller kasta mat på någon. Bara för att bryta "det vanliga". Känner mig obekväm runt tjejkompisar ibland, då det känns som att det alltid är samma samtalsämnen. "Jag vill träna.. Äta mindre" ... Vet inte vad jag vill prata om.

Får ibland konstiga overklighetskänslor. Oftast när jag är ensam med en person och vi sitter och pratar. Känner liksom "är detta på riktigt?". Kan få panik och ta mig själv i ansiktet. Brukar gå över direkt, men det kommer och går.

Mitt humör svänger upp och ner hela tiden. Känner ofta att jag är misslyckad och sämst och har mycket ångest. Ibland när jag lyssna på musik på min ipod kan jag få känslan "jag är fan bäst, cool, ska aldrig ta skit" och då känner jag ett glädjerus genom hela kroppen och jag kan liksom hoppa till av glädje i min ensamhet. Dock försvinner den känslan snabbt och så känner jag mig obekväm inför mig själv då jag tänker "shit hur kan jag tycka att jag är bäst". Ahhhhhhhhh. Detta händer ofta.

Tänker ofta på vad jag ska säga för att uppfattas som schysst. Hade verkligen velat stänga av min hjärna som går på högvarv hela tiden. OCH då kommer drogtankarna fram, bara lite gräs så att jag kan stänga av lite...

Börjar misstänka psykos igen. Vad är mitt problem? Känner att livet är slut.

Känner igen mig själv väldigt mkt i det du skriver. Hade du dessa problem innan du började bruka CB? (framgick inte om du gick på NA möten för någon mer drog).

Nej, jag tror inte det. Jag var väldigt omtyckt och synlig. Idag är jag osynlig.

alkohol, gräs, mdma, extacy, ritalin, tramadol, kokain, svamp, lsd... Började med att röka och sen gick det bara utför. Vaknade upp för några månader sedan och minns inte de senaste åren. När jag tänker tillbaka på det, känns det inte som mitt liv. Har haft vänner under tiden, vet inte hur jag träffat dem. Och känner väl att jag egentligen inte känner någon av dem förutom de jag umgicks med innan jag spårade ur..

Så jag är inte ensam.. Vad är det som du känner igen dig i? Har du brukat droger?

Gå till psykiatriker be om antideprisiva eller benz, en drogpersonlighet misslyckas nästan jämt och kommer förmodligen att återfalla utan ett lagligt fungerande alternativ.

låter lite som en själv.. (bipolär typ 1 rapidcycling + drogmissbruk)

Det var ju inte så roligt att höra att jag kommer att misslyckas...

Jag har kontakt med sjukvård. Var i behandling och fick citalopram 20 mg. Träffade läkare för ett tag sedan och hon sa att jag skulle höja dosen till 30 mg. När jag förklarar mina problem säger läkare att detta är normalt i resan till nykterhet. Jag känner mig inte bättre. Kan aldrig riktigt förklara mina problem inför läkare heller, helt plötsligt när jag sitter där och har möjlighet att förklara mitt mående känner jag mig bara arg. Slutar med att jag säger att jag vill dö. Känner inte att citalopram har hjälpt mig någonting, mer än att mina ångestattacker inte är lika extrema. Det känns verkligen inte som att någon läkare förstår mig, de säger att jag är normal. Och jag känner mig helt sjuk i huvudet. Alla säger att jag är normal. Varför tycker jag att jag själv är sjuk i huvudet?

Har funderat över bipolär? Berätta? Hur är det för dig? ..

Jag känner igen mig i allt du skriver. Jag var som dig, som du var innan drogerna och var en populär kille med många vänner, tjejer etc. Samtididgt som jag blev som dig, som du är nu efter drogerna. Fast en hel del därtill. Tyvärr går det inte att komma uppåt i den där spiralen. Bara nedåt. Om man inte bryter och börjar arbeta med det. Steg 1, lägg ner allt vad droger heter om du vill hamna rätt igen. Jag såg att du var ren nu. Steg 1 är med andra ord redan taget..

Jag tror inte på en diagnos. Jag tror mer på en beroendepersonlighet som vuxit sig fram. Det analyserande tänket, orkeslösheten, all mening med livet som rinner ur en, alla tappade intressen och det förlorade "jaget", utanförskapet som bildas. Jag kunde inte ens handla i en affär, åka någon buss eller ens gå ut. Att samtala med människor, inklusive min familj fungerande inte alls. Jag kände mig som en främling, instängd i min egen kropp. Jag fick börja träna på allt det sociala om igen och det tar tid. Jag var som ett barn som fick lära om allt. Men det går. Jag lovar dig. Jag har kommit en bit på vägen nu och det går bara framåt hela tiden.. Första året är en ren och skär kamp. Men när det börjar släppa så släpper det verkligen. Bara mer och mer hela tiden.

Det tar emot att säga det här, för i vanliga fall tycker jag läkare och annan psykiatriperosnal etc oftast är en bunt obildade människor som leker med människors liv pga sin okunnighet och oförståelse inför något de aldrig själva upplevt. Utan faktiskt läst sig till. Men det läkaren säger till dig är faktiskt helt korrekt. Det är helt normalt i resan mot nykterheten att känna allt det där du beskriver och framförallt. Det tar tid. Massor av tid. Men det kommer gå över. Det är något jag kan lova dig.

BTW, drogmissbruk bildar en bipolär, borderlineliknande personlighet. Därför är vi så många som varit där nere på botten som tror oss ha alla former av diagnoser när vi nyktrar till. När det i själva verket är drogerna som skapat den. Jag kan hoppa från att ena dagen tro på en diagnos och nästa så inser jag återigen att det är all den här skiten som skapat det. Inget annat.
Sen finns det givetvis individer som har div. diagnoser. Men då är dragen ofta uppvisade innan missbruk och såpass mer förstärkta. Med tydliga drag och om de varit i missbruk, en lång nykterhet bakom sig för att kunna utvärdera.

hur det är? det är lite som att hitta den heliga graalen och sen tappa bort den i fyllan. om och om igen.
sen har man några bra perioder på månader-år där vardagen funkar sen får man sig en snytig av livet en gång till och åker rakt tillbaka till ruta 1 igen med mani/melankoli som inblickar i vardagen. äter 9 olika mediciner, sisådär 15+ piller om dagen som gör ganska liten skillnad men biverkningar som parkinsons skakningar och pajj mage.

jodå, livet är underbart!


jag var självmordsbenägen som 7-8 åring/överdrivet energisk med sömnproblem så i mitt fall tror jag att det bipolära kom före...

Ja, men det är det jag menar. Jag editerade så du missade kanske det jag lade till nedanför.

"Sen finns det givetvis individer som har div. diagnoser. Men då är dragen ofta uppvisade innan missbruk och såpass mer förstärkta. Med tydliga drag och om de varit i missbruk, en lång nykterhet bakom sig för att kunna utvärdera."

Jag själv har känslor som utanförskap, överkänslighet, uppvisade symtom som att jag ville leka ensam som barn, att saker blir utan ordning med andra kompisar m.m m.m. Så jag kan tro mig ha någon form av diagnos egentligen. Jag har inte det där "filtret" som de normala har. Jag är väldigt överkänslig och har alltid varit enligt mina vänner och blev totalt ohämmad och tvärtom påverkad istället. Då är allt ren och skär Rock n Roll och jag brydde mig inte ett skit. Överkänslighet kan medföra positiva egenskaper såklart, som när jag håller på med musik, uttrycker mig, m.m. Men många gånger i livet, sen jag var mkt liten har det medfört ett stort lidande. MEN drogerna har förstärkt allting till en nivå ljusår längre. Tills jag blev en vandrande bipolär, borderlinekantad personlighet och är fortfarande idag många dagar i veckan. Men exakt de tankar som TS beskriver är känslor som jag och många därtill stött på som nyktrar till.

Det jag vill säga, är att drogandet medför att man bildar de här personligheterna och att leta efter diagnoser innan en lång nykterhet funnits är bortkastat.
Jag menade inte att det i ditt fall skulle vara så.

Och du TS, det där med musiken är inget konstigt =)) Jag vet precis vad du menar och lever med det där jag med, jag kände precis som dig, precis samma tankar, fast numer skäms jag inte inför mig själv. Utan försöker göra något kreativt utav det och finner det som en nödvändig energi istället för något besvärande... Men det tog mig tid att hitta dit. Men det kommer, jag lovar dig

Aj snigel, jag ber om ursäkt att jag trampade på den ömma tån. Förstår att du har det riktigt jobbigt. Så mycket mediciner?! Och att det inte hjälper dig? Jag tycker att det låter obehagligt.

Innan missbruk så var jag som jag säger "normal". Fick mens vid 8års ålder. Utvecklades tidigt. Var retad av killar i 4:e klass, men blev tillsammans med de flesta. Slog till killar ibland när jag kände mig kränkt. Har alltid haft många vänner, aldrig tagit mig tiden att vara med mig själv. Utan har hoppat runt i olika umgängen. Testat på alla fritidsaktiviteter. Hittade ofta på bus. Skämdes inte över mig själv, utan kunde stå upp för mig själv alltid. Hade mvg i allt.

Blev väldigt populär bland killar och fick extremt mycket uppmärksamhet i tidig ålder. Vilket jag antar var ganska påfrestande för mig. När jag tänker tillbaka så antar jag att jag alltid varit en beroendeperson, åt mycket godis och fastnade lätt framför msn i flera timmar som yngre. Hade alltid någon att skriva med på mobilen. Var dock sjukt skicklig, kunde snacka med vem som helst i flera timmar i telefon och skratta.

Runt 12års ålder spårade jag ur lite, började dricka och festa. Var kaos hemma, mina föräldrar kunde inte hantera mig. Då de mådde dåligt själva. Hade ibland med mig vodka till skolan "tyckte att det var kul". Blev dock ofta baktalad, kom en dag till skolan när någon hade klottrat "fitta" "hora" över väggarna. Nej, nu i sekunden som jag skriver dyker en massa jobbiga minnen upp. I allt detta så är jag uppväxt i en dysfunktionell familj. Vilket jag förövrigt inte har fattat. Så har väl aldrig haft trygghet varken i skola eller hemma. Vilket har gjort att jag sökte mig till vänner och killar, alltid glad och sprallig. Vilket gjorde att när det var dags för gymnasieval och jag flyttade, tappade jag bort min trygghet. Skilsmässa hemma, krossat hjärta, svek, droger, kriminalitet, våld, dåligt umgänge, dåliga betyg, hat mot mig själv och nu sitter jag här..

Kanske inte var så jävla frisk från början trots allt, men absolut inte så sjuk som jag känner mig nu. Tidigare kände jag mig frisk men hade mycket hat inom mig. Nu känner jag mig sjuk, och det är inte alls någon skön känsla. Nu känner jag att JAG inte existerar. Fast när jag tänker på åren och de senaste månaderna så är det inte konstigt att jag är trasig. Mycket stress och traumatiska upplevelser förstör. Hoppas tiden är på min sidaaa.

Är också grym på musik =) Musik får mig att leva en dag till varje dag.

HM, hur har du det idag? Hur länge har du varit drogfri? Hur klarar du dig idag?

Och du TS, det där med musiken är inget konstigt =)) Jag vet precis vad du menar och lever med det där jag med, jag kände precis som dig, precis samma tankar, fast numer skäms jag inte inför mig själv. Utan försöker göra något kreativt utav det och finner det som en nödvändig energi istället för något besvärande... Men det tog mig tid att hitta dit. Men det kommer, jag lovar dig


Det kändes riktigt skönt att höra att jag inte är ensam med det =) Jag gillar det, känns underbart när glädjeruset kommer. Sen känns det lol, pinsamt och patetiskt. Är god, får väl se det som lite gulligt istället för att racka ner på mig själv. Den jävla skammen. Usch. Hoppas att det vänder för mig med. Jag tackar så hemskt mycket för att du delar med dig lite. Känns faktiskt underbart att läsa att det finns någon som har gått igenom samma...