Allting är oändligt

För att fylla i pågående diskussion i tråden, så tror jag också att när vi säger "en sten", så är det självfallet bara energi vi menar, som antagit formen av flera atomer som i sin tur lagt sig i en viss formation. Men den stenen är inte egentligen en egen entitet. Visuellt är stenen avgränsad från stenen bredvid, men i verkligheten tror jag att den indelningen endast existerar i våra sinnen; för i verkligheten är allting som både är utanför, innanför och mellan båda stenars bestånd, blott energi antagen olika form.

Samma sak för dig och för mig; att Du är Du och att Jag är Jag existerar endast i våra sinnen. Bryter du ned våra varanden till dess mindre bestånd så ser du säkert endast energi i olika form. Och under tanken att vi båda är lika delaktiga i "utgörandet av det som vi kallar allting", vågar jag tro att min fysiska entitet inte energimässigt är skiljd från din, även fast att jag endast kan känna och uppleva från min egen kropp, och du från din. Allting är ju ändå del av det som vi kallar allting, och allting består av en sjukt stor pool med energi som antar olika former... All energi kommer från samma pool; vi två som levande varelser kommer från samma liv.

Det första liv som någonsin existerade på Jorden, har vad vi vet delat sig och delat sig. Det den urcellen gjorde var att inleda ett jättelångt släktträd, som både du och jag idag är kusiner under. Vi är besläktade, lite som en surdeg. Och vår anfader/urmoder, urcellen som började med att leva, var liksom oss inte mycket mer än död materia fast organiserad i en livsviktig struktur. Våra ribosomer är till huvudsak kolatomer och väteatomer i struktur: kolväten, inte sant? Vad mer - Magi? Det tror jag ej, beroende på hur man menar magi förstås.

Så allting (allt det som ingår i vad vi kallar för "allting"; d.v.s. alltså allting) ingår naturligtvis då i denna gigantiska summa av energi. Men för den sakens skull kan jag varken säga ja eller nej till att allting är oändligt. Å ena sidan, är sannolikheten för att du och jag skulle existera samtidigt, så pass liten att det endast borde hända i det fall allting faktiskt är oändligt. Att tänka sig att det händer på riktigt är nästan för litet för att vi ska kunna tro på att det verkligen hänt. Å andra sidan finns ingenting som aktivt bevisar oändlighetens varande. Tvärtom ser jag oändligheten själv tala för att det någon gång under en hel oändlighet torde uppkomma någonting som avslutar allt, och därigenom göra allting ändligt. Dessutom tror jag att matematiken i detta är alldeles för spekulativ, och vidare ett instrument uppfunnet av oss själva, och just därför bär det också för vagt stöd för att vi i filosofiska sammanhang ska kunna acceptera dess styrka i att bevisa universum för oss. Många fysiska fenomen kan förklaras genom matematiken, men jag tror att det är vi som hittade på matematiken och inte matematiken som alltid funnits bakom som någon java-kod med oändlig decimalprecision i verkligheten. Jag tror inte att matematiken är naturens modersmål, men det sista är en idiosynkrasi jag inte kan fördjupa.

Det jag vill ha sagt är att vi inte kan veta huruvida allting är oändligt, men att allting är del av allting och att 'det större allting' är energi egentligen utan avgränsning. Alltså är allting bara en gigantiskt stor energipool där bråkdelar av poolen antar olika form då och då. Att dela in energi i entiteter är ett påfund som gör det lättare att leva än om vi gick runt och verkligen betraktade all energi som samma entitet. Vi skulle aldrig få någonting gjort om dagarna, men vi skulle kanske få en verkligare bild av verkligheten. Förmodligen skulle det inte vara värt det, dessutom kan min uppfattning vara lika mycket fel som någon annan.