förflutet följer mig - 10 förlorade år. Vad ska jag göra?

Jag är 23 och bor nu i Australien men kommer hem vid slutet av året.Mitt problem är att jag har väldigt svårt att låta gå förflutet.Det har inte varit en sådan dag då jag inte har tänkt på dessa bedrövliga händelserna. Eftersom jag tänker varje dag på just det, är det väldigt svårt att låta gå förflutet. Under tonåren(till 20), hade jag absolut ingen person att prata med om hur jag mådde.Jag levde ett dubbelt liv. Den jag visade för världen,att allt var ok och i den andra vilket jag hade fängslat mig själv.

Jag har inga goda vänner, flickvän , inte knullat runt,människor anser jag är loser och jag har ingen självförtroende.Alla människor tvivlar mig...

Min föräldrar har från ett tidigt åldern jämfört mig med andra personer, sagt saker och annat som knäckte min självförtroende.

Vad skulle ni säga om jag sa min mor hade sagt till mig att ingen tjej skulle någonsin vara glad med mig?

Farsan min frågade inte ens om jag var ok efter en bilolycka, istället var han ursinnig då bilen skulle kräva reparation...sa mycket kränkande ord.

Vad skulle ni säga, om jag sa min mor skämdes över mig....
Vad skulle ni säga, om jag sa min far sa att jag föddes av ett misstag.
Vad skulle ni säga , om jag sa min far sa jag hade ingen framtid.
Vad skulle ni säga , om jag sa min farbror , nar jag var 6 år gammal, sa till min farfar jag hade ingen framtid. Jag skulle bli en förlorare....
Vad skulle ni säga , om jag sa min far hade skämt ut mig offentligt bland mina arbetsvänner och sagt tusentals gånger jag är ingenting annat an en nolla...

Vad skulle ni säga, om jag sa min mor tycker att jag får hela familjen att må dåligt...

Jag valde tillslut att inte prata om mina känslor, mina planer för framtiden och etc med mina föräldrar.

Oavsett hur dåligt jag har mått, hur mycket stryk jag har än tagit mentalt, har jag alltid haft lyckats stå på mina ben efter några dagar.

Jag vet att jag är ämnat att göra något stort i livet.Leva ett liv som inte många får chansen att leva..Jag har redan nått botten i livet, varför inte kontra nu ? Jag är också medveten att den smärta jag har fått uppleva de tio sista åren kommer omvandlas till glädje.

Problemet uppstår runt 3 dagar efter jag har börjat ändra vissa saker för att uppnår mina mål. När jag glömmer bort att det som hänt mig, kommer allt tillbaka efter 3 dagar.Då fastnar jag igen i mina problem.Förflutet

Jag har försökt att förlåta mig själv,skrivit ner en massa skit, förlåta min själ för att befria mig själv, pratat med en psykolog och inget av det fungerade.

Jag mötte en shaman i fredags.Han utförde några märkliga saker på mig så jag kunde glömma bort förflutet. Det fungerade... men efter tre dagar var jag tillbaka på samma ställe.


Jag vill inte låta som en desperat person men skulle uppskatta eran input på frågan jag ställer nu.

Vad fan ska jag göra?

Man up. Kliché som det låter, men gör det. Majoriteten av samlingen idioter som kallas för människor är med om en hel jävla del skit i livet, men det är ingen ursäkt för att gnälla, gny och ge upp. Stå upp, ge fan i vad dina föräldrar och resten av din omvärld säger. Våga ge dig själv en jävla chans.
Det finns ALLTID någon som har det mycket värre än vad du någonsin kommer få uppleva, tänk på dem och håll käft. Så gör jag.

My point being: Problemet ligger i dig själv, och det är egentligen bara du som kan göra något åt det. Att ta random advice från flashbackare om hur du ska få ditt liv att gå som på räls kommer inte funka, för det ligger egentligen i dig.

Men det är det enda tipset jag har. Glöm, gå vidare och man the fuck up.

Befinner du dig i nån större stad i Australien(?) får du väl helt enkelt försöka hitta ett ställe, typ ett universitet, där du kan få en bekantskapskrets, flickvän, knulla runt och allt det där!

Har man så känslokalla föräldrar behöver man inte heller känna dåligt samvete över någonting över familjen anser jag. Låter som du behöver en brud faktiskt.

Du ska inte lyssna på dina föräldrar, det är det första och VIKTIGASTE rådet. Det dom sa åt dig är baserat på deras egna misslyckande. Man är sin egen lyckas smed...

Sök terapi, snacka av dig ordentligt och skit i din familj. Ta tag i ditt liv och visa dig själv att du är värd allt bra. Jag vet precis vad du pratar om, har haft det exakt så själv men FAN!!!!!! VISA DOM MOTSATSEN! Jag hejjar på dig iaf!

Jag vet inte varför men jag börjar se tre dagar som ett tecken Jag hade gett dig råd men jag ligger nästan i samma situation som du. Har också svårt att släppa det förflutna och går igenom en tuff period just nu men jag försöker att inte tänka på det så mycket. Hur dåligt det än är finns det alltid något som kan göra en glad. Försök att göra något som gör dig glad och försök att inte tänka på det förflutna så mycket det är det jag försöker göra men det är skit svårt.Men jag vet verkligen hur du känner och jag tror också att efter allt det dåliga som händer väntar något bra på andra sidan.

Jag vet att det här kanske inte hjälpte dig men men jag hoppas allt löser sig för dig snart

Tre dagar.. utöka till 4 sen 5 sen 6 sen 7 osv...
Man fastnar i mönster som är svåra att släppa och kanske du inte var mogen för förlåta och gå vidare när du gjorde det så gör omd et helt enkelt, förlåt alla idioter omkring dig med.
Det finns väl eg inga enkla vägar utan det är svårt, och den där faniljen verkar ju något skadad då dom inte kan sätta tilltro på ens en släkting, eg tyder det väl på att dom lägger sina egna tillkortakommande på dig av någon idiotanledning.

Psykolog KBT? Du ska se sätt upp DINA mål och ta dig dit, och visa för dig själv att du kan göra det du vill, det går ibland går det mindre bra men då har man iaf försökt.

Kör hårt glöm och förlåt igen.. styr dina tankar och känslor.

PS Försök meditera det kan hjälpa om man behöver ta bort tankar som stör, jag skrek (i huvudet) åt mina tankar nu behöver jag bara släppa dom så försvinner dom, men de tar sin tid.

Det är inte dig själv du skall förlåta, för det är du som har blivit utsatt, för inkompetenta föräldrar, och de har helt missuppfattat sin roll. De har tryckt ner dig, istället för att lyfta dig framåt och uppåt.

Men vad skulle DU säga, om ag säger "att det som har varit, kan du ändå inte ändra på, så lät det bero, och stopp undan det. Jag vet inte om du kan få gå hos en psykolog där du är nu, annars tag kontakt med en när du kommer hit, så du kan börja bearbeta skiten du bär på. Ang. dina föräldrar, så tycker jag du skall hålla dig borta från dem, om de ändå bara kränker dig. I bland slår de gamla orden in: "Man är bara si egen lyckas smed." Så kör på det och låt dig inte knäckas. Så snart du lyfter på huvudet , ser dig omkring, delar ut ett leende, då kommer du att få tiofaldigt tillbaka. Lycka till!

Tack till er alla som svarat på frågan.

En annan fråga, hur ska jag berätta för dem om hur deras ord har påverkat mig de senaste 10 åren?
Några månader sen hade morsan utpressat mig emotionellt.Vet inte hur fan jag ska få dem förstå hur deras ord ökar avståndet mellan oss.

Klipp navelsträngen och börja lev ditt liv. Vem behöver träffa sin päron varje dag/vecka/månad.

Några gånger per år max är allt som behövs egentligen. Börja leva och gör saker du finner intressant i livet.

Om du väljer att leva isolerat och spela wow hela dagarna och äta hämtmat osv, ja, då blir du inget annat än en isolerad ensam själ. För att känna att livet ger något så måste man ge sig ut i livet och röra på sig.

Börja träna kanske kan vara något? Träna är det enklaste sättet för en kille att stärka sitt självförtroende. Om du tycker det känns som en intressant tanke så säg till här i tråden så ska jag säga ett enkelt schema åt dig.

Vad är det för föräldrar du har?!

Självklart kommer man bli ett misslyckande om man tänker att man kommer bli det. I ett barns fall; självklart kommer barnet att må skit och bli skit om man intalar det att det kommer bli det.

Gå i terapi, inte för att de kommer lösa dina problem (folk tenderar att missuppfatta det där. psykologer är inte gudar, de är där för att hjälpa andra bearbeta sin sorg/sina problem, inte mirakulöst lösa dem). Du kommer behöva jobba med dig själv.

Lek av dig om du behöver det.

Fråga dig själv vad du vill göra i livet och gör det.

Gör sånt som gör dig stolt över dig själv och släpp bilden av dig själv som något dåligt. Bevisa för dig själv och/eller dina föräldrar att de hade jävligt fel när de sa såna saker.

Säg precis som du känner och precis hur du vill.

Vill du slänga deras finaste vas i väggen, spotta dem i ansiktet och skälla ut dem för att de rånat dig på tio år av ditt liv för att det känns bäst; Gör det.

Vill du ha ett sansat samtal med dem där du lungt förklarar att det är jävligt viktigt att de lyssnar och låter dig prata till punkt; Gör det.

Är övertygad om att det ligger något bakom dina föräldrars förhållningssätt gentemot dig, då det faktiskt är dom som känner dig allra bäst...

Du måste helt enkelt rycka upp dig själv och bli herre över ditt eget liv, då självömkan knappast leder någonstans...

Att du envist vägrar att se dina egna fel och brister är bara patetiskt och att skylla på andra är rent av sorgligt, för du har väl inte glömt att du skall hedra din moder och fader...

/ Pastor Tiberius