2011-08-06, 19:28
#1
Vet inte riktigt hur jag skall starta på denna tråd men skall ge den ett försök. Jag har tidigare startat någon tråd men inte skrivit lika ingående som jag skall göra nu, för nu är det för mycket!
Jag är en man på 20+. Min uppväxt som liten var att mamma var alkoholist och piller missbrukare, detta innebar att jag var tvungen att ta hand om mig själv helt enkelt, gå och "handla" min egen mat, mina kläder etc.
Vid 13års ålder så började jag med droger, främst benzo och cannabis. Vid 14års ålder så dog min mamma, allt gick väldigt fort tog inte mer än en vecka från det hon insjuknade till det hon var död.
Jag satt vid hennes sida om sängen när hon dog men fällde inte en enda tår. Min far var jag till ibland men min mor hade anmält honom för att ha misshandlat mig och min yngre bror (vilket absolut inte var sant) för att få mer pengar genom omvårdnad eller dyl.
När mor dog så flyttade vi till min far, han bodde då i en annan stad då dem var skilda sedan många år tillbaka (sen jag var 3år). Fortsatte med drogerna och stölder och bråk även där. Hade väldigt lätt för mig i skolan men klarade ändå inte av den.
Vid 17års ålder så blev jag dömd för flertalet grövre brott och påföljden blev då 2års sluten ungdomsvård, detta överklagade jag och fick då ett års behandling och 300h sammhällstjänst. Var på hemmet, fick även diagnosen ADHD där och när jag kom ut så började jag knarka ännu mer, sprutor allting med andra ord, min main drug var då amfetamin, höll på med detta under några månader sedan träffade jag en tjej via en bekant och hon såg nog hur dåligt jag mådde innerst inne för hon tog mig i sina armar och sa att jag fick komma och bo hos henne för att bli ren.
Vi startade som vänner men blev tillslut tillsammans och det var vi två mot världen, satt i hennes lägenhet och spelade spel, lyssnade på musik och tittade tv. När jag började tänka sen efter vad jag hade gjort när jag var pundig så fick jag ångest, trodde jag var sjuk och gjorde alla jävla möjliga tester, alla blod sjukdomar testade jag negativt på då, men då fick jag för mig att jag hade cancer, eller en tumör etc.
Sen började jag inbilla mig att min tjej var sjuk, så jag vart jätte orolig och började ringa sjuktaxi för att fara till akuten när hon fick en smärre förkylning och så här pågick det under ungefär 1.5års tid, tog ingen hjälp från psykologer eller dyl utan jag trodde att jag mådde bra inners inne. Vi flyttade runt ganska mycket i den nya staden dessutom 3ggr. Hon jobbade även i denna stad och en dag på väg till jobbet så blev hon våldtagen och detta knäckte mig totalt, föll ner på knä och grät och svor att mörda människan. Hon gick aldrig till någon psykolog eller dyl för detta heller och hon blev helt förändrad efter denna händelse.
Jag skaffade då vapen och gav mig ut för att finna denna person men insåg att det var omöjligt. Försökte få iväg henne till kvinnojouren men hon vägrade att ta kontakt med dessa, även fast dem sökte henne i flera veckor, tillslut bytte hon telefon nummer. Jag vart överbeskyddande och även jävligt svartsjuk på allt och alla nu, och vart riktigt arg när hon pratade med någon av sina kill kompisar. Jag litade enbart på henne och ingen annan i detta läge, då jag ansåg att alla var "falska" och dumma i huvudet. Jag började även att prata en massa skit, ljuga för folk och så vidare och detta fortsätter även idag även fast jag försöker kontrollera det så snackar jag en jävla massa skit i fyllan.
Vi flyttade efter något år tillbaka till staden där vi båda kom ifrån och då hon ville bort från staden hon blev (ni vet) och jag ville hitta tillbaka till mina vänner. Jag hade nästan helt tappat kontakten med dessa då jag trodde att världen kretsade kring mig och min tjej. Sagt som gjort så flyttade vi tillbaka och då började helvetet om igen.
Började dricka istället för att ta droger för att dämpa min ångest, Vi började smått glida isär och hon ville kontrollera alla mina telefon samtal, vem jag umgicks med etc. Jag blev så småningom likadan och kunde inte lita på hon eller någon annan heller. Tillslut så vart det lite för mycket så hon bröt upp med mig då efter att jag fått flera försök. Sen kom det fram att jag i fyllan hade haft sex med någon brud som jag inte ens har något minne av! Hon blev rosenrasande och hörde inte av sig mer. Jag började dricka och käka piller igen och efter drygt sex månader så hörde hon av sig och ville bli tillsammans igen, då alla gör misstag etc. Men jag gör så många, hela tiden gör jag fel val, fel saker aldrig rätt. Så jag bestämde mig för att inte bli tillsammans med henne igen, då det förhållandet dem sista 2åren bara bestod av bråk i stort sett. Min kontakt med min fader förbättrades även när jag flyttade tillbaka till hemstaden, men så blev han sjuk, väldigt sjuk. Han har bara några fåtal månader kvar att leva och har konstant ont och det känns riktigt förjävligt, att efter alla dessa år ska han dö när vi äntligen funnit varandra efter vägen fyfan! Doktorn vet inte exakt vad som är fel med han heller, bara att hans kropp håller på att ge upp totalt. Idag så dricker jag istället för att punda, vilket känns förjävligt, har även börjat inse att i fyllan så händer det bara dåliga saker men kan inte säga nej när det erbjuds alkohol! Mina vänner har även dem börjat reagera på detta betende verkar det som, då dem tar avstånd och pratar konstigt med mig, konstiga blickar, konstiga kommentarer etc. Ibland hamnar jag i ett tillstånd där jag blir livrädd för allt och alla, då jag tror att alla ska mörda mig, även mina närmaste vänner. Har haft denna upplevelse en gång tidigare och då var det pga tjack psykos, fick för mig att alla var ute efter mig och att jag var död, att jag hade sjukdomar. Nu har detta förbannade helvete kommit tillbaka igen, och detta är den svåra biten! Jag litar inte på någon och kan fan inte gör någonting åt det som det verkar, för det kommer när jag minst anar det, när jag är ute och går, när jag umgås med folk, när jag sitter själv ja väldigt ofta med andra ord. Senast igår så flippade jag ur totalt, hade lite folk som är här och hälsar på och fick för mig att dem skulle mörda mig så jag började skrika och vifta med knivar och frågade och skrek "VAD HAR HAR JAG GJORT!?" detta höll på i nästan 8 timmar, 8 timmar av rent helvete! Och jag var totalt livrädd! Trodde att dem skulle binda fast mig i en stol och halvt tortera mig, mörda mig. Beslag tog även deras telefoner under yxhot, slog yxan rakt genom köksbordet och viftade så den nästan träffade min vän i huvdet. så även fast jag var så jävla trött så höll jag mig vaken till 7 på morgonen tills alla hade somnat, först då fick jag lite ro och gick och la mig med 2 st stora kött yxor!
Vaknade upp och insåg lite grand att detta kanske inte stämmer men jag vet inte längre, känns som jag lever i en jävla drömvärld och att detta kan spåra totalt. Hastiga rörelser gör mig orolig, att nån ställer sig upp, att nån smsar, att någon ringer allting! Detta börjar ta knäcken på mig, för jag tror att hela tiden att jag har gjort något fel men när jag frågar/skriker så säger dem "Du har inte gjort något" men jag tror dem inte! Jag VET innerst inne att något är fel men kan inte sätta fingret på vad, och detta gnager mig in ifrån och ut. Även fast jag har testat mig för alla blodsjukdomar så har jag börjat tro IGEN att jag är allvarligt sjuk! Tror att alla är ute efter mig, att jag verkligen kommer att dö väldigt snart. Jag gick till en psykolog tidigare men det hjälpte inte mig för fem öre, fick låtsas mediciner trots mina stora bekymmer. Nu börjar jag snart ledsna och gör något åt detta permanent då jag ändå har levt ett totalt jävla skit liv utan något hopp om en framtid. Jag har ingen utbildning, skulder till staten som är enorma, en trasig skalle och snart ingen familj. Ingen vill hålla kontakten med mig då jag har varit som jag var. Alla kan ändras och det gjorde jag, åt det sämre hållet. Jag har försökt hitta tillbaka till den jag var, han som skrattade, han som var rolig han som flummade runt men utan någon som helst lycka. Jag MINNS inte ens senast jag skrattade, och detta påpekade mina vänner senast igår när jag var i mongo. Dem ville ringa akutpsyk men jag har varit där tidigare och inte ens detta hjälper mig. Jag måste få ett jävla slut på den här mardrömmen och jag skiter fullständingt i hur jag gör det, bara det får ett jävla slut! Jag sover knappt, är rädd för att somna så håller mig vaken i flera dagar tills jag däckar oftast. Jag känner ingenting längre, ingen kärlek, ingen tillit, ingen smärta, ingenting! Jag vill få ett slut på detta och om det innebär en permanent lösning så so be it!
Är inte så bra på att skriva men drog det lite snabbt annars hade jag fått sitta hela natten..
Mvh
Jag är en man på 20+. Min uppväxt som liten var att mamma var alkoholist och piller missbrukare, detta innebar att jag var tvungen att ta hand om mig själv helt enkelt, gå och "handla" min egen mat, mina kläder etc.
Vid 13års ålder så började jag med droger, främst benzo och cannabis. Vid 14års ålder så dog min mamma, allt gick väldigt fort tog inte mer än en vecka från det hon insjuknade till det hon var död.
Jag satt vid hennes sida om sängen när hon dog men fällde inte en enda tår. Min far var jag till ibland men min mor hade anmält honom för att ha misshandlat mig och min yngre bror (vilket absolut inte var sant) för att få mer pengar genom omvårdnad eller dyl.
När mor dog så flyttade vi till min far, han bodde då i en annan stad då dem var skilda sedan många år tillbaka (sen jag var 3år). Fortsatte med drogerna och stölder och bråk även där. Hade väldigt lätt för mig i skolan men klarade ändå inte av den.
Vid 17års ålder så blev jag dömd för flertalet grövre brott och påföljden blev då 2års sluten ungdomsvård, detta överklagade jag och fick då ett års behandling och 300h sammhällstjänst. Var på hemmet, fick även diagnosen ADHD där och när jag kom ut så började jag knarka ännu mer, sprutor allting med andra ord, min main drug var då amfetamin, höll på med detta under några månader sedan träffade jag en tjej via en bekant och hon såg nog hur dåligt jag mådde innerst inne för hon tog mig i sina armar och sa att jag fick komma och bo hos henne för att bli ren.
Vi startade som vänner men blev tillslut tillsammans och det var vi två mot världen, satt i hennes lägenhet och spelade spel, lyssnade på musik och tittade tv. När jag började tänka sen efter vad jag hade gjort när jag var pundig så fick jag ångest, trodde jag var sjuk och gjorde alla jävla möjliga tester, alla blod sjukdomar testade jag negativt på då, men då fick jag för mig att jag hade cancer, eller en tumör etc.
Sen började jag inbilla mig att min tjej var sjuk, så jag vart jätte orolig och började ringa sjuktaxi för att fara till akuten när hon fick en smärre förkylning och så här pågick det under ungefär 1.5års tid, tog ingen hjälp från psykologer eller dyl utan jag trodde att jag mådde bra inners inne. Vi flyttade runt ganska mycket i den nya staden dessutom 3ggr. Hon jobbade även i denna stad och en dag på väg till jobbet så blev hon våldtagen och detta knäckte mig totalt, föll ner på knä och grät och svor att mörda människan. Hon gick aldrig till någon psykolog eller dyl för detta heller och hon blev helt förändrad efter denna händelse.
Jag skaffade då vapen och gav mig ut för att finna denna person men insåg att det var omöjligt. Försökte få iväg henne till kvinnojouren men hon vägrade att ta kontakt med dessa, även fast dem sökte henne i flera veckor, tillslut bytte hon telefon nummer. Jag vart överbeskyddande och även jävligt svartsjuk på allt och alla nu, och vart riktigt arg när hon pratade med någon av sina kill kompisar. Jag litade enbart på henne och ingen annan i detta läge, då jag ansåg att alla var "falska" och dumma i huvudet. Jag började även att prata en massa skit, ljuga för folk och så vidare och detta fortsätter även idag även fast jag försöker kontrollera det så snackar jag en jävla massa skit i fyllan.
Vi flyttade efter något år tillbaka till staden där vi båda kom ifrån och då hon ville bort från staden hon blev (ni vet) och jag ville hitta tillbaka till mina vänner. Jag hade nästan helt tappat kontakten med dessa då jag trodde att världen kretsade kring mig och min tjej. Sagt som gjort så flyttade vi tillbaka och då började helvetet om igen.
Började dricka istället för att ta droger för att dämpa min ångest, Vi började smått glida isär och hon ville kontrollera alla mina telefon samtal, vem jag umgicks med etc. Jag blev så småningom likadan och kunde inte lita på hon eller någon annan heller. Tillslut så vart det lite för mycket så hon bröt upp med mig då efter att jag fått flera försök. Sen kom det fram att jag i fyllan hade haft sex med någon brud som jag inte ens har något minne av! Hon blev rosenrasande och hörde inte av sig mer. Jag började dricka och käka piller igen och efter drygt sex månader så hörde hon av sig och ville bli tillsammans igen, då alla gör misstag etc. Men jag gör så många, hela tiden gör jag fel val, fel saker aldrig rätt. Så jag bestämde mig för att inte bli tillsammans med henne igen, då det förhållandet dem sista 2åren bara bestod av bråk i stort sett. Min kontakt med min fader förbättrades även när jag flyttade tillbaka till hemstaden, men så blev han sjuk, väldigt sjuk. Han har bara några fåtal månader kvar att leva och har konstant ont och det känns riktigt förjävligt, att efter alla dessa år ska han dö när vi äntligen funnit varandra efter vägen fyfan! Doktorn vet inte exakt vad som är fel med han heller, bara att hans kropp håller på att ge upp totalt. Idag så dricker jag istället för att punda, vilket känns förjävligt, har även börjat inse att i fyllan så händer det bara dåliga saker men kan inte säga nej när det erbjuds alkohol! Mina vänner har även dem börjat reagera på detta betende verkar det som, då dem tar avstånd och pratar konstigt med mig, konstiga blickar, konstiga kommentarer etc. Ibland hamnar jag i ett tillstånd där jag blir livrädd för allt och alla, då jag tror att alla ska mörda mig, även mina närmaste vänner. Har haft denna upplevelse en gång tidigare och då var det pga tjack psykos, fick för mig att alla var ute efter mig och att jag var död, att jag hade sjukdomar. Nu har detta förbannade helvete kommit tillbaka igen, och detta är den svåra biten! Jag litar inte på någon och kan fan inte gör någonting åt det som det verkar, för det kommer när jag minst anar det, när jag är ute och går, när jag umgås med folk, när jag sitter själv ja väldigt ofta med andra ord. Senast igår så flippade jag ur totalt, hade lite folk som är här och hälsar på och fick för mig att dem skulle mörda mig så jag började skrika och vifta med knivar och frågade och skrek "VAD HAR HAR JAG GJORT!?" detta höll på i nästan 8 timmar, 8 timmar av rent helvete! Och jag var totalt livrädd! Trodde att dem skulle binda fast mig i en stol och halvt tortera mig, mörda mig. Beslag tog även deras telefoner under yxhot, slog yxan rakt genom köksbordet och viftade så den nästan träffade min vän i huvdet. så även fast jag var så jävla trött så höll jag mig vaken till 7 på morgonen tills alla hade somnat, först då fick jag lite ro och gick och la mig med 2 st stora kött yxor!
Vaknade upp och insåg lite grand att detta kanske inte stämmer men jag vet inte längre, känns som jag lever i en jävla drömvärld och att detta kan spåra totalt. Hastiga rörelser gör mig orolig, att nån ställer sig upp, att nån smsar, att någon ringer allting! Detta börjar ta knäcken på mig, för jag tror att hela tiden att jag har gjort något fel men när jag frågar/skriker så säger dem "Du har inte gjort något" men jag tror dem inte! Jag VET innerst inne att något är fel men kan inte sätta fingret på vad, och detta gnager mig in ifrån och ut. Även fast jag har testat mig för alla blodsjukdomar så har jag börjat tro IGEN att jag är allvarligt sjuk! Tror att alla är ute efter mig, att jag verkligen kommer att dö väldigt snart. Jag gick till en psykolog tidigare men det hjälpte inte mig för fem öre, fick låtsas mediciner trots mina stora bekymmer. Nu börjar jag snart ledsna och gör något åt detta permanent då jag ändå har levt ett totalt jävla skit liv utan något hopp om en framtid. Jag har ingen utbildning, skulder till staten som är enorma, en trasig skalle och snart ingen familj. Ingen vill hålla kontakten med mig då jag har varit som jag var. Alla kan ändras och det gjorde jag, åt det sämre hållet. Jag har försökt hitta tillbaka till den jag var, han som skrattade, han som var rolig han som flummade runt men utan någon som helst lycka. Jag MINNS inte ens senast jag skrattade, och detta påpekade mina vänner senast igår när jag var i mongo. Dem ville ringa akutpsyk men jag har varit där tidigare och inte ens detta hjälper mig. Jag måste få ett jävla slut på den här mardrömmen och jag skiter fullständingt i hur jag gör det, bara det får ett jävla slut! Jag sover knappt, är rädd för att somna så håller mig vaken i flera dagar tills jag däckar oftast. Jag känner ingenting längre, ingen kärlek, ingen tillit, ingen smärta, ingenting! Jag vill få ett slut på detta och om det innebär en permanent lösning så so be it!
Är inte så bra på att skriva men drog det lite snabbt annars hade jag fått sitta hela natten..
Mvh
__________________
Senast redigerad av svampelito 2011-08-06 kl. 19:39.
Senast redigerad av svampelito 2011-08-06 kl. 19:39.
Finns det verkligen inget annat sätt att må bra på ? 
Att jag behöver medicin kan jag nog hålla med om men samtidigt så kräver det struktur i vardagen vilket jag inte har nu. Har faktiskt antabus hemma som jag kan köra igång med.
