"Jag ångrar mig" är det verkligen något att ha?

En sak att tänka på är: Är det ditt nuvarande JAG som tycker att det forna JAGet gjort fel, eller är det någon annan?

Även om DU inte hade handlat som du gjorde DÅ, så betyder det inte att du ångrar det. Däremot kan du dra visdom av det, men den är ytterst personlig och beroende på situationen. Det är alltså viktigt att ha i åtanke varför du du känner att du gjort fel.

Btw. Jag ska börja läsa, och tack för komplimangen

Den nuvarande människan framhäver en mental uppfattning av det forna jagets val eller annan upplevelse (oftast väldigt förvriden i förhållande till det faktiska förflutna), och tilldelar denna tankes innehåll negativitet, felhet. Och det är alltså den tilldelningen som jag tror är ovärd. Visst tankens innehållande verklighet stämmer inte överens med ens nuvarande värderingar, men varför måste man göra sig illa genom att.. jag vet inte hur jag ska förklara det.. "söka ett jag i det" eller nåt?
För det första så är den man är nu inte densamma som den man var då, så att tänka "Åh nej jag gjorde denna hemska felaktiga saken" känns ju lite off. Det förflutna jag upplevde det, och man kan ju som inte vara säker på att denna delade samma värderingar som en själv nu, ibland kanske.. Men vafan, att man gick emot sina tycken om hur man ska vara.. kan man inte bara se det för det felsteg det är?

Jag menar.. man tog ett kliv som inte överensstämmer med ens tycken om hur kliv ska vara, är det verkligen nödvändigt att klubba till sig själv i huvudet för att man bättre ska bete sig som man tycker att man ska? Misstag förekommer hela tiden, för nästan alla, det är ju nästan en naturlag för människor, måste man slå sig själv när man skapar ett? Hjälper det att göra det hela bättre tillräckligt mycket? Jag vet inte, för mig känns det bara som ytterligare ett misstag..

Min poäng var att man faktiskt lär sig av sina misstag, och att man inte alls ska slå sig i huvudet. Snarare vara glad för visdomen som felsteget gav. Man har uppenbarligen lärt sig NÅGOT, och det är ingen idé att grubbla över saker, bara förlåta den gamla handlingen och gå vidare, snäppet klokare.

Förstår du hur jag menar?

Jajjemän Var nog inte riktat mot dig utan kände bara för att flika in och försöka förklara min syn på ångest lite bättre än tidigare, och det verkar ju som att vi tycker så gott som detsamma om fenomenet

Ångest är onödigt lidande.

Ångesten kommer ur ens egen syn på vad som är rätt och fel, och har aldrig något med nuet att göra. Ur min syn är vi alla ett medvetande, dvs vi alla är varandra. Genom att skada någon annan, skadar jag mig själv. När vi tror att vi är splittrade individer, tror vi att vi behöver ångest för att veta vad som är rätt eller fel, så att vi ska lära oss ut av det...... Vi behöver inte lära oss, därför vi är allt som är. Vi kommer aldrig finna "yttre frid" därför frid finns endast inom oss.

Det finns inga rätt eller fel, bara något som är. Ångest är onödigt ur mitt perspektiv, men den tros vara bra för dom som tror sig behöva den, och tror sig vara en splittrad individ och tror sig behöva veta vad som är rätt och fel.

Det är det som gör oss till människor. Vi tittar tillbaka lär oss och går vidare, vi blir bättre och bättre. Det finns väl ingen som är proffs redan från början ?