"Jag ångrar mig" är det verkligen något att ha?

Nej nu ångrar jag mig jag vill egentligen inte skriva den här trådstarten. Men nu har jag börjat och jag får stå mitt kast. Varför känner jag en olustig känsla under tiden som jag skriver det här inlägget? Jag har ångrat mig, men samtidigt förpliktat mig med mig själv så nu får det bli en förklaring och en frågeställning.

Förklaring
Är inte ånger något negativt och som missar möjligheter för handlingen. Om vi inte skulle känna ånger (jag ångrar mig känsla) då skulle handlingen äga. Men vi har för lätt för att ångra oss och backa från att ta handlingen som i sin tur gör att vi går miste om nya möjligheter.

Fråga
Varför ångrar vi oss och är inte det en begränsning för handlingen? Är ånger en bugg eller livsavgörande för oss?

Jag skulle inte vilja leva i en värld där ånger inte existerar i varje fall Det är nog livsavgörande i många situationer då spontanitet inte allt är det bästa kanske ^^

Ånger är väll som ett litet samvete som säger att vi handlat fel eller gjort något mindre bra. Utan det tror jag mycket skulle hända som inte var bra. Att bara gå på handlingen utan att reflektera över den då eller efteråt gör det väll svårare att dra lärdom av det. Tänk sen vad folk skulle bli kapabla till om de aldrig kände ånger. Då blir det mer ett är det rätt eller fel tänk för stunden för att sedan inte spela lika stor roll efteråt då man inte skulle känna något personligt över sina "negativa" handlingar

Jag använder ordet "ångra" när det gäller något förflutet. Och nej detta är något de flesta inte vill uppleva, och inte heller något man behöver uppleva för den delen heller. Det förflutna kan man inte göra någonting åt, det som hänt har hänt PUNKT. Ånger är därmed ganska onödigt i.o.m. att det oftast har sitt ursprung från liknande tankar som "Jag skulle inte gjort det där", "jag skulle gjort det där istället" osv. Det förflutna är som det är, och det är onödigt att ställa sig på tvären inför vad som är. Eller ja,, varit i detta fall..

Eller så ger ångern en bra chans till reflektion av sin handling och att man därav kan utvecklas. Utan ånger så är det mycket svårare att veta vad man faktiskt tyckte om sin handling. Det är vårat förflutna som format och ger oss insikt till hur vi ska handla i framtiden.

Utan ånger skulle antagligen många fortsätta göra dumma saker så länge man inte åkte fast för det eller fick en mothandling. Därav tror jag världen skulle bli ett mycket sämre ställe utan denna egenskap

TS menar inte att man inte ska kunna känna känslan ånger. Du menar väl att man ska kunna se sitt misstag (genom ångerskänslan som uppstår) - fundera ut varför det gick som det gick - komma på en alternativ lösning på situationen - tänka att du handlar så nästa gång - försöka betrakta situationen som löst - släppa ångern och gå vidare.

Man kan reflektera över en förfluten handling utan att skapa ånger. Man kan se handlingen för vad den var, vad som upplevdes, osv utan att tilldela detta minne negativitet. En viktig ingrediens för att ånger ska uppstå är att man ser det förflutna som fel. Man kan fortfarande lära sig från sitt förflutna även fast man inte gör detta till någonting dåligt, någonting fel. Att skapa ånger är bara onödigt lidande.

Det kan också vara en av de viktiga indikationerna på att man gjort någonting fel. Ifall vi inte hade den där känslan tror jag många fler skulle ta dåliga beslut. Lite som ett trafikljus, det är onödigt ifall alla skulle kolla upp och tänka sig för, men att ha det underlättar i stora korsningar och gör det lättare att undvika en olycka. Alla är inte lika bra på att se situationer själv som kan leda till olyckor.

Oftast när man reflekterar över saker går man ju hur det kändes och hur man tycke det var. Exempelvis att det där kändes inte rätt eller det där ångrar jag. Är det inte svårt att veta att man ångrar någonting om man inte har en känsla av det? Kan det inte bli ett resultat av handlingen som man reflekterar över i stället. Exempelvis denna gång gick det bra så därför är det okej, men nästa gång så blev resultatet inte bra och då blev det en dålig handling (konsekvensetiks)

Alltså, nu känner jag mig jättetrög så du får ursäkta om jag fått ditt meddelande om bakfoten.. Men så vad du menar är att det är att föredra att skapa ett negativt känslotillstånd i samband med att man framkallar tidigare upplevelser, för att förhöja lärdomen från minnet?

Låt oss säga att jag ska välja mellan upplevelse A och upplevelse B. Upplevelse B har jag upplevt tidigare så jag väljer upplevelse A i hopp om att denna upplevelse ska värderas högre än upplevelse B. Tyvärr så var upplevelse A sämre enligt mina värderingar än upplevelse B.
Så när jag tänker tillbaka på mitt val så kan jag antingen se klart för mig själv att: "Ja, nu i efterhand kan jag se att jag inte skulle ha valt upplevelse A, detta var fel val, jag ska inte göra om detta", eller så gör jag samma sak, fast jag slänger in det ångestfyllda känslotillstånden: "Åh varför valde jag upplevelse A åh jag skulle inte gjort detta åååh".

Jag ser ångesten som bara onödigt lidande och inget som förbättrar förståelsen om den oönskade naturen hos den ihågkommna upplevelsen

Ångesten visar att man på något sätt valt fel efter sina värderingar eller att man helt nkelt ångrar det rätt mycket. Om man då tänker tilblaka occh får den känslan är det större chans att man inte gör om det än om man bara helt sonika resonar sig till att alternativ A var sämre än B.

Resonerar man blir det mest en objektiv bild där man väger för och nackdelar, kasta in lite ångest och du får din personliga upplevelse. Sen får du ångest för att det oftast strider mot något inom dig. Det blir mer learning by doing. Har du engång bränt dig lär man sig mycket bättre att hålla sig borta än om någon bara sagt det till en. Samma sak tror jag det är med ångest, har man en gång upplevt stor ångest så håller man sig borta från det i längre utsträckning än att bara resonera fram det.

A: Du misshandlar en person med några kompisar. Efteråt så tänker du att, nää det kanske inte var så bra. Du hamnar i en liknande situation igen.
B: Du misshandlar en person med några kompisar och får stor ångest effteråt. Du hamnar i en liknande situation igen.
Vilken av alternativen är det störst chans att du resonerar bort tidigare upplevelser och gör det igen? jag tror ångest är som en förstärkning av vårat samvete. Därav en viktig komponent för ett bättre handlande. Det är väll där vi skiljer oss åt lite

Amor fati.

Jag tror det räcker med påminnelsen om hur negativt det var att utföra handlingen, jag tror inte att det negativa känslotillståndet som kan följa av påminnelsen (ångest) spelar en avgörande roll när det kommer till huruvida man gör om det eller inte. Om jag bränt mig på spisen så mår jag inte dåligt, får ångest, av minnet av detta. Jag blir påmind om att det smärtade att göra det, och väljer att inte lägga handen mot plattan igen. Dålig parallell men samma sak tycker jag gäller i andra situationer som t.ex. misshandeln: Man minns hur upplevelsen av att misshandla någon var; för jävlig, och så vet man att det är en oönskad upplevelse som man inte bör utsätta sig själv för igen. Jag ser bara inte varför detta inte räcker och varför det är nödvändigt att skapa mer lidande i form av ångest av minnet för att man ska dra den betydande lärdomen ur minnet.
Men alla fungerar på sitt eget sätt, så det är väll så här långt vi kommer.